Ett ekumeniskt missgrepp

Den frikyrkliga kulturtidskriften Tro och liv publicerade i sitt senaste nummer (1992:2) på ledarplats en artikel av den kände evangeliske teologen Jurgen Moltmann, Tubingen, ”Från det heliga riket till det öppna europeiska huset”. En källhänvisning till den renommerade tyska tidskriften Evangelische Kommentare (1992:2) skulle ha visat att artikeln i fråga i den tyska versionen hade försetts med ingress och publicerats tillsammans med en föreläsning av teologen Trutz Rendtorff, Munchen, ”Wie christlich wird Europa sein?” – uppenbart för att ge Moltmanns bidrag ett komplement och om vi inte misstar oss bättre ekumenisk balans.

Moltmann utvecklar i sin artikel en ganska fyrkantig konfessionell europeisk idéhistoria. I sin analys påpekar han: ”I vår världsdels historia finner vi en ortodox, en romersk-katolsk och en protestantisk Europaide.” Förekom det verkligen vid tiden för den kyrkliga splittringen någon Europaide? Projicerar man här inte ett nytt och anakronistiskt begrepp på den kyrkliga och konfessionella splittringen för att sedan göra det till det centrala i den europeiska idéhistorien? I själva verket är Europas idéhistoria mångfasetterad och avvisande emot monokausala förklaringar.

Förvisso har det i samtliga kyrkogemenskaper allt för länge funnits ett slags eurocentriskt perspektiv. Det uppbrott som vi upplever i dag tvingar oss alla till besinning och en grundläggande reflexion över Europas kristna identitet. Så gläder vi katoliker oss över att praktiskt taget alla evangeliska kyrkor i Europa samlades i Budapest i slutet av mars för att reflektera över sin inomprotestantiska enhet och sitt evangeliska ansvar för Europa. Om Tro och livs redaktion hade hänvisat till detta viktiga evenemang skulle kanske den av Moltmann framförda misstron ha dämpats en aning beträffande att”kristenheten är i färd med att förfela Europas kaim sia historiska tillfälle.”

Beklagligt missvisande är Moltnanns toIkning av den romerska biskopssynoden i november förra året om Europas re-evangelisermg som han uppfattar som ”ett program för Europas rekatolisering.”

Om han hade tagit notis omsynodens slutbudskap, och om han också hade uppmärksammat vissa yttranden av framstående talesmän i Rådet för de europeiska biskopskonferenserna (CCEE), kardinal Hume (Westminster) och kardinal Martini (Milano) skulle han inte ha kunnat framföra en sådan befängd tolkning. Trutz Rendtorffs föreläsning, som återges i Evangelische Kommentare i anslutning till Moltmanns artikel, uppfattade klarsynt att det rör sig om Europa – ”mellan sekularisering och re-evangelisering” (jfr även Signum 1992:2, ”Europas kyrkor möter en ny kultur”).

När Moltmann slutligen påpekar: ”I Basel 1989 reagerade äntligen de protestantiska kyrkorna på Roms isolationistiska hållning. De inbjöd där till en Europakonferens i Budapest”, är vi än en gång nödsakade att påpeka en ensidig infallsvinkel. Till den konciliära processen i Basel om rättvisa, fred och skapelsens bevarande inbjöd både de europeiska (evangeliska) kyrkornas konferens (KEK) och det katolska Rådet för de europeiska biskopskonferenserna (CCEE). Delegationerna arbetade endräktigt med varandra och kommer förhoppningsvis att fortsätta den konciliära processen 1996 i Basel II.

Moltmanns artikel är ett partiskt inlägg som kan förmedla felaktiga intryck – inte minst i en onyanserad massmedial popularisering – och skapa spänningar inom svensk ekumenik. Helhjärtat kan vi däremot samtycka till hans plädering för ”det öppna europeiska huset” i samma anda som den ekumeniska Europakonferensen i Basel.