Ett jordiskt misslyckande

Vem är ”den okände Jesus”? Det är inte kyrkans Jesus, den Jesus som ju 2 000 år senare är centralpunkten i en religion som omfattas av mer än 2 miljarder människor runt hela vårt klot. ”Den okände Jesus” var i stället ”en profet som misslyckades”, en profet som slutade sina dagar på ett kors. Det var det hårdaste straffet i det romerska riket. Det var bara slavar och upprorsmän och andra särskilt svåra förbrytare som dömdes till detta utdragna och ohyggligt plågsamma sätt att dö. Och för en jude framstod korsdöden, det enda som ”alla” forskare är överens om att vi verkligen vet om Jesus, som det yttersta beviset på att han var övergiven till och med av Gud (5 Mos 21:22–23 och Matt 27:46).

Det är den gestalten som skildras av två kvalificerade nytestamentliga forskare vid universiteten i Uppsala och Lund. Men varför denna betoning av att Jesus var en misslyckad profet? Svaret ligger i det faktum att författarna mycket starkt betonar att Jesus såg fram mot en framtid i jordisk makt och ära för sig och sina apostlar. Man läser helt enkelt texterna om Guds rikes inbrott i världen konkret bokstavligt och säger att det var först efter Jesu död som riket kom att förstås i andliga termer. Och i så fall är det naturligtvis ett djupt misslyckande att spikas upp på ett kors.

Det är på många sätt ett förtjänstfullt arbete som läsaren får ta del av. Det är frågan om en historisk skildring, präglad av djup kännedom om Jesu omvärld och inte minst den bibliska traditionen. Man griper sig verket an som vilken historisk uppgift som helst: Vad kan vi säga om Jesus som en historisk person utifrån ett akademiskt perspektiv, enligt vilket vanliga naturlagar gäller och alltså inga mirakel inträffar som strider mot vad vi i övrigt vet om hur vår värld fungerar? Detta är ett område där författarna är väl hemmastadda och har mycket att lära ut till den läsare som läser utan förutfattade meningar om vad man enligt den ena eller andra kyrkan ”bör” säga.

Ett område som jag särskilt vill peka på som extra läsvärt är det som gäller frågan om renhet och orenhet. Det är frågan om kultiska begrepp, och de har inget med synd att göra. Kultisk orenhet kunde man ådra sig vid högst legitima sysslor som sexuellt umgänge (obs 1 Mos 1:26 med Guds allra första bud till mänskligheten) eller när man berörde en spetälsk eller en död person. Författarna visar att Jesu sätt att möta spetälska och andra sjuka inte är något utmärkande för just honom, utan att han var som folk i allmänhet.

En noggrann läsning av Wasséns och Hägerlands bok lönar sig alltså i hög grad. Men är det något som man inte får? Jo, man får inte ens ett försök till en kronologisk framställning av Jesu liv i offentlighetens ljus. Detta är skada, men jag medger villigt att uppgiften är svår; det är ju bara att jämföra Matteus och Lukas framställningar, så ser man att händelser och utsagor kommer i en ordning som drastiskt skiljer sig åt. Men ändå, man borde åtminstone ha ställt frågan om en perikop rimligtvis hör hemma i början eller slutet av Jesu liv i offentligheten. Det är egentligen bara i två sammanhang som frågan om kronologi på allvar kommer upp, framväxten av Jesu självmedvetande (spekulativt i mina ögon) och i lidandeshistorien, där man befinner sig på tämligen fast grund. I stället är framställningen tematisk, onekligen enklare så och mindre risk för felslut om samband mellan olika händelser.

Det är naturligtvis alltid möjligt att anmärka på de ställningstaganden som möter läsaren. Författarna kanske ifrågasätter något som jag betraktar som historiskt (ganska) säkert, eller tvärtom (mindre ofta i det här fallet). Men det är knappast meningsfullt för en recensent att komma med pekpinnar i det avseendet. Viktigare är att konstatera att författarna arbetar säkert och kompetent inom de ramar som ges av ett historisk-kritiskt perspektiv med dess axiom om sambandet mellan orsak och verkan. Detta påverkar naturligtvis hur man hanterar de perikoper där Jesus tillskrivs mirakulösa gåvor. Man måste där skilja mellan botande av sjuka, som ofta förklaras med att de i själva verket inte botades utan bara ”helades” (och tillfälligt trodde sig vara botade), och uppväckandet av döda, som ju helt strider mot allt som vi vet om hur naturen fungerar. Det är fullkomligt självklart, att en historisk framställning måste avvisa dessa sistnämnda berättelser, om den vill göra anspråk på akademisk bärkraft. Jag har alltså inga problem med författarnas skepsis i frågor som dessa.

Jag har däremot problem med flera av de formuleringar som möter läsaren och som torde ge fler än mig intrycket av att man har varit alltför ivriga att lyfta fram sin akademiska akribi. Ta till exempel kommentaren till den historiskt förvisso omöjliga uppgiften i Matt 27:53 att ett antal döda stod upp ur sina gravar i samband med Jesu död och uppståndelse och sedan gick in i Jerusalem. Sådant händer inte, men är det för den skull nödvändigt att använda det negativt laddade ordet ”skröna” (på s. 12, dvs. bokens allra första textsida)? På nästa sida får vi läsa att evangelierna utgör ”propagandamaterial”. Ja visst, deras syfte är att ”väcka eller befästa övertygelsen om att Jesus är […] Messias”, men detta hade kunnat sägas lika bra utan ordet ”propagandamaterial” med dess negativa associationer. Många fler exempel skulle kunna ges på hur författarna uppenbarligen vill undvika att bli beskyllda för någon som helst partiskhet till fördel för kyrkornas sätt att förstå Jesus och hans gärning.

Man konstaterar, helt med rätta, att man för att komma åt ”den tidiga historien kring Jesus” måste försöka bortse från 2 000 års kristen tolkningshistoria. Denna förutsätter ju att det som skedde omkring Jesus gång efter annan bröt mot gängse kausallagar. Ett historiskt Jesus-studium kan inte utgå från sådana uppgifter. Man borde i stället, menar jag, exempelvis ha nöjt sig med att konstatera att ryktet om Jesus som mirakelgörare, oavsett vad som kan ha legat bakom detta, snabbt spred sig på Galileens landsbygd och i de smärre städerna i stället för att börja laborera med den dunkla skillnaden mellan att objektivt bota och subjektivt hela.

Frågan om det ordval som möter läsaren är viktig. Hur sakkunnig och objektiv en skildring av Jesus som historisk gestalt än är kan olyckliga formuleringar hindra många läsare från att ta bokens alla förtjänster på allvar och verkligen dra nytta av det omfattande arbete som Wassén och Hägerland här har plöjt ner. Det är nämligen inte bara frågan om en sammanfattning av vad man akademiskt kan sägas ”veta” om Jesus; det är också frågan om ett vidareförande av ett aktuellt forskningsläge, så i fråga om synen på renhet och på Moselagens räckvidd bland ”vanligt folk”. Det är min förhoppning att ”vanligt folk” också i dag tar till sig det rika kunnande som denna boks författare besitter och här har gjort tillgängligt för en svensk publik.

Tord Fornberg är docent i Nya testamentets exegetik vid Uppsala universitet.