Katolikernas lilla katekes

På Gråmunkeholmen, nuvarande Riddarholmen i Stockholm, inrättades år 1576 det så kallade Collegium regium Stockholmense. Det kungliga kollegiet var ett led i Johan III:s reformkatolska strävanden och var tänkt som en utbildningsanstalt som skulle stå fri från den begynnande lutherska ortodoxi som så sakteliga börjat göra sig gällande vid det tynande universitetet i Uppsala och i Stockholms skolväsende. Vid kollegiet utbildades såväl de som redan var präster som andra studerande. Verksamheten leddes av jesuiten Laurentius Nicolai Norvegus, i folkmun benämnd Klosterlasse. Klosterlasse lämnade Sverige 1580, men kollegiet bestod under skiftande öden fram till 1592. Klosterlasses verksamhet var förstås tänkt att tjäna kungens kyrkliga ambitioner, men kan också ses i ljuset av den katolska reformationens strävanden att återknyta banden till Sverige och pröva möjligheten av en rekatolisering på motreformationens grund.

Det är i det ljuset jag vill se Skara stiftshistoriska sällskaps ambitiösa projekt att ge ut jesuiten Petrus Canisius katekes Institutiones Christianae Pietatis sive Parvus Catechismus Catholicorum. Canisius, som ofta beskrivs som en av den så kallade motreformationens viktiga gestalter – han kanoniserades och förklarades vara kyrkolärare 1925 – var en framstående pedagog och teolog, under sitt liv verksam som författare och grundare av katolska läroanstalter i flera delar av Europa. Han var också provinsial för en sydtysk provins i Jesuitorden. Hans katekeser kom att få stor betydelse för katolsk undervisning och bidrog säkert till att motverka den omfattande publicerings- och propagandaverksamhet som bedrevs från reformatoriskt håll. Precis som Luther skrev Canisius flera katekeser, och den som här översatts brukar benämnas Katolikernas lilla katekes och vänder sig främst till studenter i skolväsendets högre klasser, men naturligtvis också till andra.

Katolikernas lilla katekes översattes till svenska 1579 och var tänkt att spridas i Sverige med utgångspunkt i verksamheten vid Collegium regium. Den trycktes också i Stockholm, men en pestepidemi tycks ha kommit i vägen för dess spridande, åtminstone i någon större omfattning. Det förefaller vara svårt att hitta säkra belägg för att den verkligen spritts i landet, och det kan mycket väl vara så att en stor del av upplagan aldrig distribuerades. Som motreformatorisk skrift kan dess värde knappast överskattas, men dess verkningshistoria i Sverige tycks ha varit tämligen obetydlig.

Inledningsvis blev jag därför litet förvånad över att Skara stiftshistoriska sällskap valt att ge ut Canisius lilla katekes, som varken i Sverige i allmänhet eller i Skara stift kan antas ha haft någon större direkt betydelse. Boken är mycket ambitiöst upplagd. Den svenska tryckta texten från 1579 är återgiven i faksimil, och också tryckt på svenska i en moderniserad svensk språkdräkt. Det senare underlättar den allmänna teologihistoriska förståelsen, men för ett mera vetenskapligt studium av texten hade det förstås varit värdefullt om den hade kunnat återges i sin ursprungliga form. Historikern är nu hänvisad till den fotografiska reproduktionen. Utöver faksimiltrycket och den språkligt bearbetade texten innehåller boken också initierade kommentarer till såväl katekesen som till Petrus Canisius biografi, skrivna av Fredrik Heiding S.J.

Vid närmare eftertanke framstår dock utgivningen av Canisius katekes som ett viktigt bidrag till förståelsen av den svenska reformationens historia. Även om den fick begränsad betydelse, är den ett utmärkt exempel på hur det som i dag skulle kallas den ”bildade allmänheten” informerades om och instruerades i kyrkans tro och lära. Uppenbarligen ansågs den ha förutsättningar för att kunna bidra till motreformatoriska ambitioner i Sverige, liksom den haft på kontinenten. Som ett exempel på de teologiska ambitioner som odlades vid Collegium regium torde den ha sitt värde också i en svensk teologihistorisk kontext. Och det faktum att den tillgängliggörs på svenska sätter också de på lutherskt håll använda katekeserna – inte minst Luthers egna – i perspektiv.

Som Fredrik Heiding påpekar i sin kommentar finns det – förutom de uppenbara dogmatiska skiljelinjerna – viktiga strukturella och retoriska skillnader mellan Luthers lilla katekes och Katolikernas lilla katekes. Dessa skillnader har i sig stor betydelse. Katolikernas lilla katekes börjar med att behandla trosbekännelsen, för att sedan via Fader vår (inklusive en utläggning av Ave Maria) behandla Guds bud och därefter sakramenten. Avslutningsvis följer ett avsnitt om kristlig rättfärdighet eller vad jag skulle kalla helgelse. Som Heiding påpekar är det rimligt att se förklaringen till denna skillnad i den starka betoningen av förhållandet mellan lag och evangelium i luthersk teologi. I Luthers katekes handlar det först om att inskärpa det syndafördärv som motiverar Guds handlande med människan, medan det för Canisius snarare handlar om att tala om Gud som alla människors yttersta längtan och mål, för att därefter tala om buden. Detta avspeglar grundläggande och avgörande skillnader i teologisk antropologi och i viss mån också i soteriologi som först långt senare har börjat överbryggas, inte minst genom att betoningen av lagen förändrats på lutherskt håll, till exempel genom 1800-talets väckelser, som till exempel Cecilia Wejryd visat i sin studie Lagen, synden och väckelsen (Verbum, 2017). Att detta inte var en ekumenisk ambition hos väckelsen är en annan sak.

Det enda som verkligen förbryllar mig med boken är en kommentar som Heiding gör om sakramentens plats i Canisius och Luthers katekeser. Heiding skriver att en annan skillnad är att ”den förre har ett eget kapitel om sakramenten, medan dessa finns utspridda på olika ställen i Luthers utläggning”. En ogenerös läsning av detta påstående skulle kunna vara att Heiding helt enkelt inte uppmärksammat de fjärde och femte huvudstyckena – om dopet och nattvarden – i Luthers lilla katekes. För min del är det orimligt att läsa Heiding så. Snarare måste han mena att sakramenten behandlas i varsitt huvudstycke, snarare än tillsammans. Att Luther gör en sådan uppdelning skall dock inte ses som betydelsebärande. Han använder sig av ett slags licentia paedagogica för att underlätta inlärning, helt enkelt. Men faktum kvarstår att Heidings formulering hos läsaren leder till att Luthers katekes framstår som underlig på ett sätt som inte är rättvisande. Canisius har dessutom fler sakrament att diskutera, av naturliga skäl.

Sammanfattningsvis är utgivningen av Petrus Canisius Katolikernas lilla katekes ett viktigt bidrag till förståelsen och tillgängliggörandet av reformationstidens ofta svårfångade skeenden. Som sådan ingår den i en inte minst bland katolska akademiker i samtiden skönjbar ambition att befria förståelsen av reformationen i Sverige från den ofta hegemoniska lutherska bild som målats upp ur segrarnas perspektiv. Fredrik Heidings kommentarer till texten fyller därför en central uppgift när det gäller att sätta in Canisius text i ett såväl teologihistoriskt som allmänhistoriskt sammanhang.

Thomas Ekstrand är docent i systematisk teologi med livsåskådningsforskning vid Uppsala universitet.