Nackdel man

Att flickorna har bättre skolresultat än pojkarna, och att kvinnorna tar fler universitetsexamina än män är knappast någon tyst kunskap. Det har basunerats ut av medierna och kommenterats av både experter och politiker som någonting bekymmersamt. Emma Leijnse sällar sig till denna kör. Boken Fördel kvinna innehåller en blandad kompott av reportage. På något sätt ansluter alla kapitel till utbildning, men såväl sammansättningen av kapitel som innehållet i de olika kapitlen saknar fokus. Man får sig lite till livs från flera områden: glesbygdsproblematik, utbildningspolitiken i Bangladesh, samtal i en pappagrupp, läsfrämjande åtgärder i samband med idrottsträning, löneskillnader på den svenska arbetsmarknaden med mera. Det verkar snarast som att Leijnse har hamnat i olika sammanhang, konferenser och besök och rapporterar från dessa utifrån sin huvudtes.

Det som Leijnse framför allt framhåller är att pojkar och män är förlorare när kvinnorna skaffar sig mera utbildning. Snarare än Fördel kvinna skulle en lämplig titel för boken vara Nackdel man. Av bokens sju kapitel är det framför allt två som handlar om kvinnor (kvinnouniversitetet i Bangladesh och kvinnliga jurister i utbildning och karriär), en som handlar om könssegregationen på arbetsmarknaden och fyra som framför allt handlar om män på olika sätt. Leijnse beskriver unga arbetarklassmän som ”lyckas sämst i skolan, blir undanträngda på arbetsmarknaden och löper störst risk att få ett liv utan barn och familj” samtidigt som de har ”sett kvinnorna susa förbi karriärmässigt”. Enligt Leijnse återfinns dessa män i tre miljöer: glesbygd, industriorter och storstädernas förorter där, enligt henne, ”de unga kvinnorna lämnar helt enkelt skutan och drar någon annanstans. Tomrummet fylls på med invandrade män” med konsekvensen att ”mansöverskottet växer och likaså utanförskapet” vilket blir en ”farlig kombination”.

Citaten ovan är illustrativa för hela boken: Leijnse skriver framför allt om arbetarklassmän och medelklasskvinnor, två grupper som inte utan vidare är jämförbara. Arbetarklasskvinnorna drar ifrån arbetarklassmännens miljö, och är därmed borta från boken. De susar inte förbi männen, de susar någon annanstans.

Det stämmer att även inom medelklassen liksom inom arbetarklassen har kvinnorna bättre studieresultat än männen, men kontrasten mellan de lyckade kvinnorna och de misslyckade männen blir omotiverat stor, när man bland kvinnorna plockar fram de med högsta utbildningsresultat och bland männen de med lägst utbildningsintresse. När sista kapitlet anger sig handla om dem som misslyckas i skolan, förstår läsaren redan, att det är de misslyckade pojkarna och inte de misslyckade flickorna (som faktiskt också finns), som Leijnse menar, redan innan hon börjar resonera om sambandet mellan skolmisslyckande och våldstendenser.

Leijnse identifierar tre olika miljöer där pojkarnas skolmisslyckanden är särskilt framträdande: glesbygden, industriorten och förorten. I två av dem, glesbygden och industriorten, gör hon besök i boken, däremot plockas förorten in i boken förmodligen av statistiska skäl – som en miljö där pojkars och flickors skolresultat också skiljer sig åt betydligt. Att dra dessa tre miljöer över en kam som hon gör i ovanstående slutsats är dock ganska onyanserat. Mekanismerna i framför allt de fattiga förorterna är mycket annorlunda än i glesbygd och gamla svenska industriorter, även om man kan hävda vissa likheter, framför allt när det gäller uppfattningar om vad det innebär att vara man.

I citaten ovan finns också en indikation om familjecentreringen hos Leijnse. Dels återkommer hon till att lågutbildade män har svårare att bilda familj, dels framhåller hon vikten av papporna som förebilder för sina söner, i största allmänhet och framför allt när det gäller intresse för läsning. Enligt Leijnse är det jämställdhet i familjen som ska till, för att få pojkar intresserade av utbildning. Att en samtalsgrupp för nyblivna pappor får bli huvudingrediensen i ett kapitel, trots att samtal om någonting utbildningsrelaterat över huvud taget inte förekommer där, är en indikation på detta. Om man drar hennes slutsatser till deras spets, kan man hoppas att lågutbildade arbetarklassmän kommer att dö ut eftersom de inte hittar partners, och män med jämställda parförhållanden (utbildad medelklass, som hittat partners och bildat familj), kommer att utgöra utbildningsvänliga förebilder för framtidens pojkar.

Boken vimlar av fakta, mer eller mindre relevanta för tesen om könsskillnader i utbildning, insprängda i texten. Det finns både svenska uppgifter och internationella utblickar genom referenser till olika rapporter från OECD och EU. Framför allt refereras PISA-resultaten flera gånger. Dessvärre saknar vissa intressanta uppgifter referens och referensen kan också sakna uppgiften. Särskilt förekommer detta i ganska svepande påståenden. Så sägs till exempel att pojkar dubbelt så ofta som flickor anser att skolan är slöseri med tid, enligt en PISA-rapport från Skolverket – rapporten innehåller dock inte en sådan uppgift. Det hävdas att enligt en OECD-rapport könsskillnaden mellan procentandelen elever som är lågpresterande är dubbelt så stor i Sverige som i OECD i genomsnitt – men enligt det svårlästa diagrammet på dokumentsidan som Leijnse refererar till, verkar skillnaden vara fem procentenheter i OECD och åtta i Sverige. I svepande ordalag påstås också att ”i Sverige har kvinnor en sysselsättningsnivå som är högst i EU, samtidigt som allt fler gifter sig, relationerna blir stabilare och födelsetalen stiger”. I Ekonomifakta som Leijnse refererar till som stöd för påståendet verifieras att svenska kvinnor har högst förvärvsfrekvens i EU, däremot inget om giftermål och födelsetal. Det finns över lag knappast belägg för dessa dynamiska förändringar: Giftermålsfrekvensen och skilsmässofrekvensen har gått upp och ner under de senaste tio åren. (Födelsetalen har dock ökat – 2016 föddes 8 procent fler barn än 2007.) Problemet är att det bland mängden av faktauppgifter också finns ett antal som inte stämmer. Det verkar inte handla om någon fabricering av fakta, men däremot om besvärande slarv, särskilt eftersom faktauppgifterna i övrigt är en stor del av behållningen i boken.

De intressantaste kapitlen är de där Leijnse besöker något som är nytt och ”exotiskt” och faktiskt fokuserar utbildning – i Jokkmokk och Bangladesh. Dem kan man läsa helt enkelt som reportage. Också mot slutet där hon börjar resonera om den roll som brist på utbildning spelar i våldet utövat av unga män – högerextremister i glesbygd och industriorter å ena sidan och gängvåld i fattiga förorter å andra sidan – är hon intressanta resonemang på spåren. Men generellt skulle boken ha behövt en gallring och en fokusering för att fylla en uppgift som strålkastare på ett revolutionerande samhällsfenomen och dess följder.

Minna Salminen Karlsson är docent i sociologi samt jämställdhetsspecialist vid Uppsala universitet.