Nytt ljus på Karin Boye

Drabbad av renhet, så hette den första biografin över Karin Boye, skriven av Margit Abenius (som var god vän till Karin Boye sedan studenttiden i Uppsala) och publicerad 1950. Titeln har hamrat in bilden av Karin Boye: det stränga allvaret, redbarheten, det omutliga ärlighetskravet. Vad Svedjedal vill med sin bok är att visa, att bilden är mycket mer mångfacetterad och komplicerad. Karin Boye kunde också vara lössläppt glad, spela tennis, åka skidor, bada, sudda bort nätter på nattklubbar i Berlin. Framför allt var hon yrkeskvinna: författare, översättare, litteraturkritiker, lärare (bland annat i den pedagogiskt reformvänliga Viggbyholmsskolan två år i slutet av 1930-talet), aktiv debattör.

Från att i sin ungdom haft intresse för buddhismen och sedan haft en kristen period blev hon under Uppsalatiden fångad av vänsterradikala strömningar i Clarté, men kanske inte främst av den marxistiska inriktningen inom Clarté utan den psykoanalytiska. Hon påbörjade psykoanalys vid ett par tillfällen i Berlin, dock utan att fullfölja behandlingen. Själv uppgav hon ekonomiska skäl, men Svedjedal lutar åt att hon avbröt, därför att hon inte längre ville bli fri från sin bisexualitet, som varit det dominerande skälet till att hon påbörjade psykoanalysen.

Svedjedal markerar hur hennes utveckling avspeglar sig i hennes frisyr. Som student i Uppsala i början av 1920-talet hade hon håret samlat i en knut uppe på huvudet. Ejnar Malm, en av hennes samtida studentkamrater, beskriver henne så här: ”Den rundhyllta lilla damen med den sedesamma mörka hårknuten, mittbena och de stora troskyldiga stjärnögonen”, och en annan manlig student ger ytterligare en målande bild av henne: ”Hennes gestalt var som ett runt klot, huvudet som ett mindre klot och hårknuten som ett tredje litet klot överst.” Hon var påfallande kortväxt, bara 150 cm, så kort att hennes fötter inte nådde ner till golvet, när hon satt och studerade vid de så kallade barnborden på universitetsbiblioteket Carolina. När hon lämnade Uppsala och flyttade till Stockholm för att avsluta sina studier med historia vid Stockholms högskola hade hon klippt sig i den moderna 20-tals-shingeln med halvlugg – en modern och frigjord kvinna.

Karin Boyes liv präglades av plötsliga humörsvängningar. Hon kunde brista ut i häftig gråt, till och med inför en skolklass, men strax därpå vara spelande glad. Hon har därför kallats bipolär, möjligen en riktig diagnos.

Svedjedal är litteratursociolog, och det märks. Han målar upp miljön i Sverige och i världen och omkring Karin Boye med breda penseldrag. Det är en gedigen och väldokumenterad bok han har skrivit, och med påfallande stilistisk elegans. Ibland kan man tycka att han är väl omständlig, när han noterar varje adressförändring genom hela hennes liv i Uppsala, Stockholm, Berlin, utlandsresan till Grekland, och som läsare kanske man inte heller behöver få reda på precis varenda novell som hon skrev för veckotidningar för att få in pengar.

Karin Boye föddes år 1900 i Göteborg i en välbärgad medelklassfamilj, äldst av tre syskon. Vad som samtiden inte kände till och som Margit Abenius inte heller skrev om var hur modern efter det tredje barnets födelse fått maltextrakt och porter ordinerade som medicin och sedan blivit beroende. Under Karin Boyes uppväxt var modern i praktiken periodvis alkoholiserad. Fadern blev av med sin förmånliga tjänst på försäkringsbolaget Svea, ”på grund av nervsvaghet”. När Karin Boye var nio år gammal flyttade familjen därför från Göteborg till Stockholm och måste till en början inskränka sig ekonomiskt och bo i en betydligt anspråkslösare våning, innan de efter några år kunde köpa en villa i Huddinge.

Efter studenten kom Karin Boye till Uppsala för att läsa grekiska och sedan nordiska språk och litteraturhistoria. Första terminen bodde hon i det så kallade Edlingska huset i hörnet av Kyrkogårdsgatan och Jernbrogatan (nuvarande S:t Olofsgatan) men flyttade flitigt för att till sist hamna i Geijersgården. Det är intressant att följa skildringen av studentlivet i 1920-talets Uppsala, med matlag, nationsliv, spex, nattliga diskussioner. Karin Boye var framför allt engagerad i Kvinnliga Studentföreningen och så småningom i Clarté, och hon medverkade också i studenttidningen Ergo. Däremot hade hon aldrig någon funktion i Göteborgs nation men höll som första kvinna någonsin ett tal till mannen vid studenternas vårfest den 16 maj 1925.

Karin Boye blev mer och mer föreningsmänniska. Hon var medlem i Sveriges författarförbund och kom till och med in i Sällskapet De Nio, yngst av dem alla, deltog i debatter om litteraturkritik, kvinnans rättigheter, författarnas villkor, fredstanken och medarbetade framför allt i den nya tidskriften Spektrum. I den publicerades hennes och Erik Mestertons översättning av T.S. Eliots diktcykel Det öde landet. Dessutom var hon litteraturkritiker bland annat på Arbetet och var under åren 1936 till 1938 lärare på Viggbyholmsskolan. ”Tillvaron hade förvandlat henne till en person som var så upptagen med att vara författare att hon inte hade tid att skriva några böcker”, skriver Svedjedal om hennes tillvaro 1937.

Karin Boye försörjde sig på sitt författarskap plus översättningar, litteraturkritik och stipendier. Ofta var det knalt, i synnerhet från 1934, när den tyska judinnan Margot Hanel flyttade till henne. I praktiken blev alltså Karin Boye familjeförsörjare.

Bisexuell var hon och drabbades av förälskelser, men i sina kärleksdikter är hon noga med att kamouflera vem det älskade föremålet är, eller om det är en man eller en kvinna. Hon gifte sig i början av 1930-talet med Leif Björk, en god vän från Clarté och Spektrum, men äktenskapet varade i knappt två år. Hon hade förhållanden med ett par andra män, bland annat kortvarigt med Victor Svanberg, som då var docent i litteraturhistoria, men sedan tog kärleken till kvinnor över. Hennes sista kärlek, Anita Nathorst, var dock inte homosexuell och kunde inte besvara Karin Boyes känslor. Mot slutet slets Karin Boye mellan ansvaret för Margot Hanel i Stockholm och den olyckliga kärleken till Anita Nathorst, som bodde i Alingsås, Anita Nathorst som var döende i cancer.

Karin Boye hade debuterat 22 år gammal med diktsamlingen Moln, blivit etablerad som lyriker men också som romanförfattare och kulturpersonlighet. Hon hade givit ut en rad diktsamlingar, fem romaner med Kallocain 1940, en dystopisk framtidsvision, som kulmen. Nu, i april 1941, med världskriget i full låga, var hon utarbetad, orolig för Anita Nathorsts tillstånd, pressad att mot sin vilja vara skattmästare i Samfundet De Nio (siffror var inte hennes område). Den 23 april lämnade hon sin bostad. Hennes läkare och vän Iwan Bratt, som visste hur labil hon var, anmälde henne försvunnen efter bara en timme. Ett stort räddningspådrag sattes i gång: polis, scouter, Röda Korset, hemvärnet. Hon efterlystes också i radio, men först på eftermiddagen den 28 april återfanns hon död i en skogsbacke utanför Alingsås. Bredvid henne låg en flaska sömnmedel och en vattenflaska, båda tömda. Svedjedal tar upp argumenten för och emot att det var självmord men stannar för att det nog var ett i raden av självmordsförsök. Att det var ett rop på hjälp, och att hon egentligen inte ville ta livet av sig. Ett av argumenten är att dosen sömnmedel inte skulle ha varit nog stark. Hon dog inte av sömnmedlen. Hon frös ihjäl.

Den bild som dröjer sig kvar efter läsningen är Karin Boyes allvar men också hennes engagemang i tidens frågor och hennes leende, ett leende som människor fäste sig vid. Hon hade också en ovanlig förmåga att läsa sina egna dikter högt och anlitades ofta i radions program Dagens dikt.

Svedjedal, som litteratursociolog, koncentrerar sig på författarlivet, inte på analys av författarens verk, men han skriver avslutningsvis att döden är ett genomgående tema i Karin Boyes lyrik. ”De lugna stegen bakom” som det heter i en sen dikt. Men lika viktigt är ett annat tema: växandet, som trädet, och hänryckningen i att våga falla som det står i andra strofen av en mycket känd dikt: ”Ja, nog är det svårt när droppar faller”. Att inte stagnera, inte låta sig förstenas utan ständigt vara i rörelse: ”Den mätta dagen den är aldrig störst / den bästa dagen är en dag av törst.” Att våga borra sig ner till självkännedom och till det växande livet, även om det gör ont.

Elisabeth Stenborg är fil.dr i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet.