av BARBARA CROSTINI
Det svenska dödläget i frågan om huruvida konfessionella friskolor ska få finnas eller inte handlar om mer än ett tekniskt policybeslut. Det rör inte bara formen och innehållet i den utbildning som ett land önskar att vidmakthålla, med de ekonomiska konsekvenser som den medför, utan också om själva förståelsen av religion kopplad till uppfattningen av vad som avses med en modern stat. I praktiken ingriper det i en av de mest känsliga skärningspunkterna mellan det privata och det offentliga livet, nämligen de beslut för framtida generationer som fattas i den svåra balansgången mellan vad föräldrar skulle vilja föra vidare till sina barn, och vad som är möjligt att föra vidare. Det är från detta perspektiv som jag skulle vilja beskriva några av mina erfarenheter med facit i hand.
Jag uppfostrades i katolska skolor i Rom direkt efter Andra Vatikankonciliets liberalisering, som öppnade kyrkan för en dialog med den moderna världen. Lärarna vid skolorna var lekfolk, och skolan följde en nationell läroplan av högsta kvalitet. Mina föräldrar, som var ateistiska naturvetare, ansåg att detta var den bästa utbildning som de kunde tillhandahålla, och de gjorde uppoffringar för att betala för den. De ansåg även att eftersom de själva inte var religiösa, behövde jag kunna lära mig något om religion genom skolan för att sedan kunna fatta egna beslut när det gällde detta. Framför allt fick jag genom skolan kontakt med vuxna som hade gjort religiösa val (inklusive nunnor och präster) och som introducerade mig till hur man ber och läser Bibeln och mediterar över dess texter, något som vi aldrig gjorde hemma. Dessa rikedomar har stannat kvar hos mig och hjälpt mig igenom allt annat som livet har fört med sig.
Sedan dess har jag fått fyra barn och vistats i många olika länder och utbildningssammanhang, inklusive Italien, Storbritannien, USA, Irland och Sverige. Mina barn har av fri vilja eller nödvändighet gått i såväl religiösa som statliga skolor. Jag fick en chock när jag kom till Sverige och insåg att jag inte hade någon möjlighet att välja en katolsk skola åt dem. Samtidigt som vi i Italien hade valt att använda oss av det offentliga skolsystemet för att undvika en viss elitism, ville vi inte fortsätta med det i Sverige, där jag visste att katoliker utgör en minoritet, och det verkade vara viktigare att erbjuda dem den aspekten av vår identitet för den plats där de skulle tillbringa större delen av sin tid. Men trots allt passade de principer om det respektfulla och öppna samhället som tycktes fungera i det svenska skolsystemet oss bra. Det svenska samhällets kristna rötter går djupare än vad folk var beredda eller ens i stånd att erkänna. Idealen om frihet och demokrati måste av nödvändighet ge utrymme åt alla.
Så vad är då problemet? Problemet är att religion inte är något som man antingen har eller inte har, utan att den är en aspekt av livet, som man växer in i tillsammans med andra delar av sin utveckling – fysiskt, socialt och mentalt – och att om denna aspekt inte får någon näring så vissnar den och dör, eller, ännu värre, växer vilt i fel riktning. Religion är inte en uppsättning trosövertygelser som tvingar en att uttala magiska ord, inte heller är den en tvångströja som förvandlar människor till heliga robotar. Den är snarare föda för själen, en glädje över en icke-materiell verklighet, den är en längtan efter mening och helhet, och den har mycket med föreställningar om lycka att göra. En högre allmänbildning måste erbjuda något av detta, och den kan inte erbjuda motsatsen – tomhet – utan att det får svåra konsekvenser.
Den ofta uttryckta rädslan för religiös utbildning i dagens Sverige är ofta knuten till ett värnande om neutralitet och etiska riktlinjer. Att en skola drivs av en religiös institution betraktas ofta som att kyrkan försöker försvara sina materiella intressen och inget annat. I detta avseende är vårt samhälle extremt motsägelsefullt och föga hjälpsamt gentemot unga människor, som är villrådiga och oförmögna att koppla ihop det som samhället säger med det som det faktiskt gör. Utbildning borde stödja utvecklandet av ett moget moraliskt samvete, så att etiska beslut kan fattas med lugn och självkännedom. I stället tycks samhället förmedla idealet att allt är och måste vara ”tillåtet”, vilket sedan – till ungdomarnas stora och välbefogade förvåning – visar sig vara varken accepterat eller acceptabelt. Det är naturligtvis varje förälders önskan att ens barn ska lyckas bygga en lycklig och meningsfull tillvaro. Att utlämna dem åt att köra fast i farliga hjulspår är inte lockande för någon av de inblandande. Dagens utbildning tvår helt enkelt sina händer i denna sorts dilemma och framkallar, och underblåser även lättsinnigt i extremfallet, de naturliga skillnaderna mellan generationerna. Den gör slarvsylta av varje förnuftig önskan hos en förälder (inte bara religiös utan helt enkelt mänsklig). Detta är knappast en lämplig attityd.
Om skolor ska antas ha någon utbildande inverkan, så borde de ta sin roll på allvar i dess olika aspekter. Oförmågan att göra detta skapar ett behov av skolor som, genom att följa olika religiösa inriktningar, lovar att tillhandahålla inte bara uppfattningar som förser barnen med strömlinjeformade möjligheter att tjäna pengar utan också med färdigheter för kunna leva ett gott liv. Det attraktiva i att ha (tämligen) homogena gemenskaper är att det gör den redan svåra uppgiften att utbilda ungdomarna litet (men bara litet) mindre stressig och möjligtvis (bara möjligtvis) litet mer framgångsrik i utbildandet av unga vuxna, som kan ta ett större ansvar för sitt liv och lämna ett positivt bidrag till ett olikartat samhälle.
Religionens etiska aspekt är inte en föreskrivande sådan, som de sekulära institutionerna tror och fruktar. Även i detta sammanhang är staten motsägelsefull, därför att samtidigt som den har (tämligen strikta) lagar, så ger den sken av att det inte finns några gränser just när man i tidig ålder bör lära sig att det finns gränser. Men Tio Guds bud – för att ta ett känt exempel – är inte bara lagar för att kunna sätta lagbrytare i fängelse, utan de är principer för att forma livslånga värderingar och förväntningar kring, och det är endast om de förvärvas på ett medvetet sätt som de kan bli användbara för ens egen och samhällets utveckling. Att inte tillhandahålla någon religiös utbildning är inte samma sak som att låta bli att lära människor att bete sig på ett visst sätt. Det innebär snarare att man förnekar unga människor möjligheten att reflektera över livet som en helhet och över sin egen plats i världsalltet.
I Storbritannien valde många fördomsfria föräldrar att undervisa barnen hemma för att hålla dem borta från en sekulär utbildnings konformistiska tryck, som inte lämnar något utrymme för fantasin och som lägger hinder i vägen för ett växande genom ett brutalt tal om att ”passa in”.
Medan jag aldrig drogs till sådana lösningar, (jag är en dålig förälder, och jag var djupt imponerad av dessa föräldrars engagemang för sina barn), kunde jag notera att den starka önskan hos dessa föräldrar, att faktiskt förmedla det bästa de hade till sina barn, ibland kunde leda till hopplöshet inför den rådande situationen, där skolorna gjorde allt för att bryta ner varje form av andliga värden som skulle kunna förmedlas till ungdomarna. Faktum är att det är nu eller aldrig. Inte därför att det är fråga om ett mönster som måste påtvingas inför framtiden, utan därför att fröet måste sås medan själen inte har byggt upp sina försvarsmurar, när öppenheten är äkta och hjärtat är obehindrat av senare oro och oundviklig förhärdning. Man kan lära in fakta senare, men ens attityd till världen formas tidigare. I en värld där föräldrarna arbetar är de medvetna om att skolans påverkan på deras barn är enorm.
Ombord på flyget träffade jag en gång en kvinna som reste med sina två barn till Sverige. Efter en stund insåg jag att de var syriska flyktingar, och de berättade litet om sin besvärliga resa. Denna moder var glad över att få komma till Sverige för sina barns skull – en vacker flicka och pojke – och hon visade mig stolt en bönbok med helgonbilder och framhöll att hon skulle komma till en plats där sådana saker skulle respekteras och där friheten väntade. Jag rös inför tanken på den besvikelse om väntade henne, när hon skulle möta ett helt sekulariserat samhälle, och sade ingenting. Om den religiösa dimensionen förlöjligas, om den inte finner någon plats och inte får något stöd från staten, då kommer extrema former att utvecklas och frodas. När mångfald ses som ett problem, blir förstärkningen av oundvikliga skillnader bara ännu mer förödande.
Om det är frihet det är fråga om – och vi utgår fortfarande ifrån en sådan premiss, hoppas jag – då måste föräldrar kunna välja vilket slags omgivning som de vill att deras barn ska växa upp i. Om staten inte är intresserad av bildning som en växtplats, eller snarare, om staten är angelägen om att utöva sin makt till att frambringa kvinnor och män vars andliga liv är ödelagt därför att de inte har fått någon sådan andlig fostran och näring, då måste föräldrar av vilken religion som helst, och även föräldrar utan religion, som mina, ges ett alternativ.
Översättning: Per Lindqvist
Barbara Crostini är docent i bysantinsk grekiska vid Uppsala universitet och paleograf.
Ur Signum nr 2/2020, s. 25–27.