av PER HÖJEBERG
Här intervjuas professorn i religionsdidaktik vid Stockholms universitet, Jenny Berglund, som i sin forskning bland annat undersökt konfessionella friskolor, särskilt muslimska, och gjort en rad internationella jämförelser på området. Hennes produktion inkluderar avhandlingen Teaching Islam: Islamic Religious Education at three Muslim Schools in Sweden, liksom studier av skattefinansierade muslimska skolor i Norden, Europa och USA. Hon har även tillsammans med Göran Larsson tagit fram en antologi med historiska och nutida perspektiv på konfessionella friskolor.
Du har i andra sammanhang sagt att debatten kring friskolor med konfessionell inriktning borde nyanseras. Kan du utveckla detta?
Ja, det stämmer att jag sagt det. Det finns en tendens att bunta ihop alla religiösa friskolor som om de vore lika, som om muslimska, kristna och judiska friskolor skulle fungera på samma sätt enkom för att de är just muslimska, kristna eller judiska, och det gör de ju inte. De är precis lika olika sinsemellan som kommunala skolor är. Det blir dessutom en väldigt konstig debatt när man talar om dem som om de unisont vore ett problem. Vissa är säkert ett problem, precis som kommunala skolor, och de skall naturligtvis stängas. Självklart skall vi inte ha dåliga skolor, men det finns flera skolor som jag vet inte har några som helst problem.
Kan du se att dessa friskolor på något sätt bidrar till den pedagogiska och didaktiska debatten i Sverige?
Jag kan inte direkt se det, men på samma sätt som vi har kommunala skolor med till exempel idrottsprofil eller musikprofil, så är det inte konstigt med skolor med religiös profil. Nu har vi ett system med en mångfald av skolor och då kan säkert religiösa skolor bidra med något. Men jag kan inte se att det är en självklarhet bara för att de är religiösa.
Jag tänker på de svåra frågorna kring att fördjupa den existentiella diskussionen.
Det kan säkert kommunala skolor göra också.
Vilka möjligheter och risker ser du med konfessionellt inriktade skolor?
Jag vet inte om jag skulle säga att det är en särskild risk med religiösa skolor, men det är klart att hela vårt system med friskolor utgör en risk för att man vill avskärma sig. Det är ju ändå så att skolan skall fostra till demokratiska medborgare, och där ingår det att möta människor från olika kulturer och religioner. Det kan ju hända att man på en religiös friskola försöker självsegregera sig och inte vill möta andra människor, men det kan även hända på en kommunal skola eller andra statligt finansierade skolor. Det finns inget som säger att de segregerar sig bara för att de är religiösa friskolor.
Finns det inte en positiv segregering, ett legitimt behov från en minoritet, till exempel den judiska eller katolska att inte helt uppslukas av majoritetssamhället?
Det är förståeligt, men jag tycker inte att det är en statligt finansierad skolas roll att bidra till självsegregation. Det är ju också så att även i en religiös friskola får du inte utesluta personer från andra religioner. I Nederländerna har många katolska skolor upp mot 70–80 procent muslimska elever, och så länge de är statsfinansierade måste de ta emot alla på lika villkor.
Har du i din forskning sett att detta ses som ett problem från friskolornas sida?
Inte i min forskning, men jag vet att i Nederländerna har man bett om att få ta maximalt 50 procent muslimska elever, men fick nej. I Katarinaskolan i Uppsala med en katolsk-ortodox profil har de definitivt inte bara katolska och ortodoxa elever. [I Sverige registreras inte barns religiösa tillhörighet, så detta bygger på uppskattningar. Företrädare för den kristen-humanistiskt inriktade Katarinaskolan har i intervjuer uppgett att skolan har såväl lärare som elever av olika tro. Red. anm.]
Skolverket har inte heller några tydliga kriterier för vad som är en religiös skola. En hel del muslimska skolor kallar sig för svensk-arabiska, och det finns en del som kallar sig för internationella skolor men i själva verket har en religiös profil.
Det blir en svår nöt att knäcka om regeringen går vidare med förslaget att förbjuda nyetablering av konfessionellt inriktade skolor.
Det kan de inte. Utredaren pekar på att det inte går, då vi har skrivit under internationella konventioner kring detta.
Du har i en annan intervju sagt att anledningen till att det blivit så mycket diskussion kring konfessionellt inriktade friskolor är ”den allmänna religionsosäkerheten i Sverige”. Vad menar du med det?
Många ser religion som en privatsak och något som är väldigt annorlunda. Det finns en stor okunskap om hur religiösa friskolor fungerar. De måste ju följa samma läroplan som alla andra skolor, men det verkar finnas en brist på kunskap om detta. Sedan finns ju problemet att många aldrig talar om religion eller att man ser det som problematiskt när människor ger uttryck för sin religiositet. Det finns forskning som visar att religiösa elever i vissa klassrum tycker att det är svårt att prata om sin religiositet, att det finns något slags inte sekulär utan sekularistisk diskurs i många klassrum. Mina intervjuer med muslimska elever som går i koranskolor visar att de inte vågar säga det i den vanliga skolan, för det finns många idéer om vad en koranskola skulle vara. Det är inte så konstigt, då de enda gångerna koranskolor nämns i medierna, så är det någon form av talibanskolor. Idén om att alla svenskar skall känna sig hemma i den svenska skolan är svår att uppfylla. Det finns mekanismer som gör att vissa kan känna sig uteslutna, och det har inte bara med religiositet att göra.
Du har även sagt att ”våra kommunala skolor är relativt marinerade i protestantism, men det ser många inte då detta är en del av majoritetskulturen.” Kan du utveckla detta något?
De flesta ser den svenska religionsundervisningen som neutral och objektiv, och det är naturligtvis en strävan för religionsundervisningen att vara så, precis som skolan i stort, men vi är påverkade av vår historia. Det är bara att peka på de högtider som firas. Det är protestantiska högtider som är röda dagar. Det är inte den ortodoxa julen eller påsken som firas, för då skulle det vara helt andra datum. Så det är klart att det är majoritetskulturen som formar skolan. Det är inget unikt för Sverige, eller för den delen konstigt, men i Sverige har vi svårt att tala om och erkänna detta. Det vore lättare om vi sade att vår skola är formad av vår historia, och att därför har vi ledigt på de protestantiska högtiderna och har protestantismen som norm. I stället försöker man vidhålla något slags neutralitet.
Den svenska skolans religionskunskapsundervisning är även formad av att man ser på religion som tro och därför talar man mycket om religion som trossystem, snarare än tillhörighet. Det är inget konstigt eller fel med det, men det är bättre att säga det öppet i stället för att vidhålla att vi undervisar om religion på ett helt neutralt sätt. Svenska religionskunskapsböcker är ofta organiserade utifrån mannen, boken och tron. Det beror på att dessa delar är viktiga inom kristen tradition, och så lägger man det rastret på övriga religioner. Jag har jämfört detta med indonesiska läroböcker där Mohammed inte nämns i läroböckerna, utan det som tas upp som viktigt är vad man ber, hur man ber och renhetsföreskrifter. Under kristendomsavsnittet lyfter man fram psalmboken, det man sjunger. I islamavsnitten är det Koranen som lyfts upp för det är den man reciterar. I Sverige finns det ett väldigt kognitivt fokus. Religionen är något vi har i huvudet. I många religioner är inte det viktigast vad du har mellan öronen, utan vilka högtider du firar och vad du gör.
Jag brukar berätta en autentisk historia för mina studenter om ett par som skulle gifta sig, en muslim med jordanskt ursprung och en sekulär svensk kvinna. De åkte till Jordanien för att vigas och gick till en shejk. Mannen fick frågan vad han hade för religion och gav svaret muslim. Kvinnan sade: ”jag är inget, jag tillhör inte Svenska kyrkan och det är min fulla rätta att inte göra det”. Det gjorde shejken bekymrad, och han sade att han inte kunde skriva det i äktenskapskontraktet. Men när han omformulerade frågan och i stället frågade vilka högtider hon firade, fick han det självklara svaret jul och påsk. Så löste sig frågan om religionstillhörigheten.
Får det här konsekvenser för debatten om friskolor, att vi är så fast i en luthersk definition av vad religion är?
Det här har jag inte undersökt, men jag kan tänka mig att det får konsekvenser på så sätt att när vi diskuterar religiösa friskolor tänker man sig att det handlar om religiös indoktrinering. Så kan det naturligtvis vara, men det kan även vara på många andra sätt. Min erfarenhet av de religiösa friskolor jag har varit på, är att de få religiösa profiltimmar man har handlar det mycket om att lära sig religionens religiösa berättelser, hur man gör när man ber, etik och moral och högtider. Det är inte heller så att det går omkring moraliska ljus på religiösa friskolor utan de brottas med samma problem som andra skolor.
När en tjeckisk doktorand kom till mig för att studera den objektiva svenska religionsundervisningen, sade hon att det här är ju inte objektivt och neutralt. Det här landet är ”the Mecka of Lutheranism”, ett luthersk Mecka. Det är när man kommer utifrån som man noterar sådant. Det är på samma sätt när jag kommer till brittiska skolor, jag ser saker där som britterna inte själva ser. Det är i jämförelse med något annat som du ser det som är speciellt.
Du har sökt medel för att ”studera hur religiösa friskolor hanterar kontroversiella frågor, som hbtq-frågor och andra inslag som berör sex, etnicitet och kropp.” Har du i din tidigare forskning sett att detta kan bli ett problem främst i konfessionellt inriktade friskolor?
Det finns ett intresse för hur skolor generellt hanterar dessa frågor, och genom att se hur religiösa skolor hanterar dem kan vi lära oss något generellt. Jag har erfarit att det finns vissa frågor som religiösa friskolor tycker är svåra, till exempel idrottsundervisningens inslag av dans, och det gäller både kristna och muslimska friskolor. I många religioner menar man att pojkar och flickor inte skall ha för nära kroppslig kontakt, men man hanterar det på lite olika sätt. Nu står det inte i idrottskursplanen att man måste dansa vals, men det är så man ofta gör.
Inom religionerna finns det många olika tolkningar om hur hbtq-frågor skall hanteras. Jag vet att många religiösa friskolor tycker att det är svårt att förhålla sig till dessa frågor, men det måste de göra. Ett antagande jag gör är att spänningsförhållandet här blir stort. Det hanteras säkert på många olika sätt och jag tror att vi kan lära oss något av detta. Vi har även tänkt göra en internationell jämförelse, då Sverige trots allt har få religiösa friskolor. Vad är det som är kontroversiellt? Vad är det som utmanar i olika länder? I brittiska skolor har till exempel alla elever skoluniform och då blir klädseln inte en utmaning på samma sätt, kontroverserna rör inte hur lite eller mycket du får klä dig. Simning kan vara ett problem i Sverige, men är inte ett obligatoriskt moment i många andra länder. Könssegregation är kontroversiellt i Sverige, men är det definitivt inte i Storbritannien, där man har pojk- och flickskolor. Vad är då de kontroversiella frågorna i brittiska skolor? Genom att studera den olikheten kan vi lära oss något om Sverige.
Jenny Berglund är professor i religionsdidaktik vid Stockholms universitet.
Per Höjeberg fil. dr i historia vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 2/2020, s. 22–25.