av PER HÖJEBERG
På andra ställen i detta nummer intervjuas två forskare från Stockholms universitet om sin syn på konfessionellt inriktade friskolor. Universitetslektorn vid juridiska institutionen Hedvig Bernitz reder ut de rättsliga aspekterna av ett förbud mot nyetablering av konfessionellt inriktade friskolor, och professorn i religionsdidaktik Jenny Berglund intervjuas om sin och andras forskning på konfessionellt inriktade friskolor i Sverige och utlandet. Denna artikel skall sätta in frågan i en bredare vetenskaplig och politisk kontext, och även ge ett historiskt perspektiv, för att nyansera bilden av konfessionellt inriktade friskolor något.
Inledningsvis bör det påpekas att det finns problem med en del skolor som drivs med ett uttalat religiöst syfte, men att lösningen på detta problem inte är ett generellt förbud utan snarare en striktare kontroll och stängning av de skolor som inte respekterar individens integritet och demokratiska värderingar. Att se alla konfessionellt inriktade friskolor som ett hot mot demokrati och jämställdhet är illa underbyggt och har inget stöd i forskningen.
När debatten om konfessionellt inriktade friskolor drog i gång på allvar på våren 2018, gjorde dåvarande civilministern Ardalan Shekarabi följande uttalande i lunchekot i Sveriges Radio den 13 mars 2018: ”Jag har ju själv upplevt religiöst förtryck i skolan, när jag gick i skolan i Iran, och jag kan inte förstå att vi har tillåtit den här typen av fenomen att förekomma i svensk skola. Det är så långt ifrån de svenska värderingar som präglar det här samhället. För mig som socialdemokrat så är det här en självklar fråga. Vi måste få bort dom här skolorna och fokusera på en skola som respekterar våra värderingar.” Hans uttalande är ganska typiskt för den svenska politiska debatten kring denna fråga – de flesta politiska partier använder denna retorik i en eller annan form. Det finns en tendens att se religion som något i första hand förtryckande som strider mot svenska värderingar. Risken är att uttalanden som detta bygger upp ett intolerant motsatsförhållande, och att religion görs till något främmande som förhindrar en demokratisk utveckling. Det finns en klar risk att riksdagen fattar beslut som är dåligt underbyggda med fakta och forskning, då det inte finns någon forskning som stödjer tesen att konfessionellt inriktade friskolor generellt förtrycker och hämmar eleverna i deras utveckling. Det ligger i sakens natur att skolor med konfessionell inriktning kan verka segregerande, men frågan behöver modifieras något. I kristna friskolor går till exempel även muslimska barn och långt ifrån alla barn i dessa skolor har föräldrar som praktiserar någon religion. De har andra avsikter med att sätta sina barn i friskolor med konfessionell inriktning.
Internationellt sett är konfessionellt grundade skolor ett normalt inslag, även i väl fungerande demokratier. I Nederländerna går 75 procent av barnen i denna typ av skolor. I vårt närområde har vi Danmark, där siffran är 25 procent. Storbritannien har ett stort antal statligt finansierade skolor med konfessionell inriktning, både statliga och privata. Listan över demokratier med ett stort inslag av religiösa eller konfessionellt grundade skolor kan göras lång, men i Sverige talar vi om någon procent av barnen. De uppräknade länderna liknar vårt land, de är demokratier med religionsfrihet, som värnar om en god integration av sina medborgare.
En intressant fråga är vad som egentligen skall betraktas som konfessionell inriktning på en skola. I många länder räknas waldorfskolor med sin teosofiska grund som konfessionella. Maria Montessoris pedagogik var förankrad i ett katolskt tänkande och katolsk liturgi och har därför till viss del en konfessionell grund. Denna typ av skolor har under lång tid verkat i Sverige och berikat det didaktiska samtalet och forskningen.
Det kan vara på sin plats att ge en liten historisk bakgrund till fenomenet konfessionellt inriktade friskolor. Dessa har funnits i Sverige sedan 1700-talet. De första var katolska och judiska. Föräldrar i dessa grupper var tvingade att sätta sina barn i samfundets egna friskolor, då det allmänna skolväsendet var stängt för dem. När den allmänna skolan sent omsider öppnades även för judar och katoliker fick dessa barn inte tillgång till hela utbudet av undervisning. De särbehandlades, och de judiska och katolska församlingarna fick själva ombesörja en konfessionell religionsundervisning. Den svenska folkskolan drevs av den lutherska statskyrkans församlingar fram till 1940-talet. Hela det svenska undervisningssystemet var i högsta grad konfessionellt segregerat till mitten av 1900-talet. Det lutherska enhetssamhället skulle upprätthållas och de få ”främmande trosbekännare” som föll ur ramen hade man särlösningar för.
Nu verkar förhållandena vara det omvända, med en ny enhetskultur styrd av en svensk typ av sekularism. Den är kanske inte lika hård och definitiv som till exempel den franska sekularismen, utan en folkhemsvariant där dock en stor del av det lutherska enhetssamhället lever kvar. Det finns sedan länge även skolor för språkliga minoriteter – tyska, franska, engelska, finska med flera – som kan tänkas verka segregerande. Det måste finnas en rimlig avvägning mellan kravet på assimilation och mångfald. Naturligtvis finns det avarter som kraftfullt måste motarbetas – hedersförtryck, uppmuntran till våldsanvändning eller särbehandling utifrån kön. Det sista fenomenet bör dock sättas in i ett klargörande historiskt perspektiv.
Att vissa skolor tillämpar könsuppdelad undervisning i vissa ämnen är historiskt sett inget främmande för det svenska skolväsendet. Fram till början av 1980-talet var idrottsundervisningen, eller gymnastikundervisningen som det då hette, till viss del könsuppdelad. Skolan anställde ofta en kvinnlig gymnastiklärare för flickorna och en manlig för pojkarna. Även slöjdundervisningen kunde vara könsuppdelad upp till årskurs sex. Särskilda flickskolor fanns ända in på 1960-talet. Allt detta är nu borttaget och rätt så, men det ger ändå ett perspektiv på frågan. Det finns även forskning som ger vid handen att det kan vara bra med en könsuppdelad undervisning vid vissa moment inom till exempel teknik och fysik, för att flickors röster mer skall komma till sin rätt.
Frågan är om inte religiösa värdesystem kan komplettera skolans ganska vagt formulerade värdegrund. Uttryck som ”alla människors lika värde” behöver konkretiseras och då kan religiösa värdesystem hjälpa till, exempelvis genom att ge exempel på olika sätt att förhålla sig till vad en människa är och vilken plats människan har i tillvaron. Värdegrunden blir ganska tunn och innehållslös om den inte speglas mot olika värdesystem. När värdemässiga krockar uppstår, måste det sekulära tankesättet råda: på jämställdhetens område, liksom i respekten för olika minoriteter och individens självklara rätt att själv definiera sin identitet och läggning och få den fullt ut respekterad.
Per Höjeberg är fil. dr i historia vid Stockholms universitet.
Ur Signum nr 2/2020, s. 28–29.