av STEN HIDAL
Vi har nog alla sett bilden. En gammal man, ibland klädd som kardinal, sitter vid ett skrivbord belamrat med böcker. Vid hans fötter ligger ett tamt lejon. Eller också visar bilden en asket i den syriska öknen, utmärglad av lång fasta och till synes främmande för allt vad böcker heter. Lejonet ser medlidsamt på honom. Men bilderna visar en och samma person: den helige Hieronymus.
Vem var då denne sannolikt mest avbildade personen i fornkyrkan? Hieronymus föddes omkring 345 i Stridon, Dalmatien, en ort som nu inte kan exakt lokaliseras men som bör ha legat i norra Kroatien. Hans föräldrar var kristna, och att de var välbärgade vet vi eftersom de kunde kosta på sin son en god utbildning. Vi känner faderns namn, Eusebius, och den yngre brodern hette Paulinianus, men i övrigt är inget bekant om familjen. Under oroligheterna omkring år 400 förlorade familjen sina egendomar.
Åren omkring 360 studerade Hieronymus i Rom tillsammans med sin vän Bonosus. Hans lärare var Aelius Donatus, framstående grammatiker och retor. Det var nu som den unge studenten förvärvade den kunskap om latinsk litteratur som likt en röd tråd går genom hela hans författarskap. Men han mottog också dopet, vilket alltså vid denna tid inte heller i en kristen familj alltid skedde med spädbarnen.
Han var förmodligen ännu osäker om vilken levnadsbana han skulle välja. Det visas av att han med Bonosus reste genom Gallien till den kejserliga residensstaden Trier i Germanien, förmodligen för att vinna inträde i administrationen. Därav blev dock inget sedan de båda unga männen lärt känna den asketiska livsformen. Möjligen finns det ett avsnitt i Augustinus Bekännelser som handlar om detta skede i Hieronymus liv, men inget namn är utsatt.
Ännu fanns så mycket av romersk ordning kvar, också i väst, att även långa resor kunde företas utan större problem. Nu gick färden österut och 375–380 vistas Hieronymus i Antiochia, där han studerar exegetik. Han lever ett par år som eremit i den syriska öknen, men eftersom han hela tiden ökade sitt bibliotek och tidvis hade sekreterare anställda kan askesen inte ha varit särskilt sträng. Han mottog också prästvigningen av biskopen Antiochia, men på det villkoret att han aldrig skulle behöva utöva sitt ämbete.
Detta kan tyckas vara märkligt men är ett exempel på att inte alla i fornkyrkan levde ett intensivt sakramentalt liv. Det är faktiskt osäkert om Hieronymus någonsin firade mässan eller förvaltade något annat sakrament. Under åren i Betlehem var det också svårt för honom, eftersom han under långa perioder var exkommunicerad av biskopen i Jerusalem.
Det är vid denna tid som han skulle ha dragit ut en törntagg ur ett lejons tass, varefter lejonet av tacksamhet stannade hos honom som en huskatt resten av livet. Det är lätt att visa att denna legend från 800-talet beror på en förväxling med ett annat helgon, Gerasimos av Jordan.
I Konstantinopel, dit han nu begivit sig, lärde han känna två av tidens mest betydande teologer, Gregorios av Nazians och Gregorios av Nyssa. Han var i Konstantinopel under det viktiga andra ekumeniska konciliet 381, då den heliga Andens väsensenhet med Fadern och Sonen klargjordes. Märkligt nog omnämner han ingenstans i sina skrifter detta koncilium.
Nästa station blev Rom, där han uppehöll sig 382–385. Denna tid kom att bli avgörande för de följande åren. Hieronymus tjänstgjorde som sekreterare hos påven Damasus, som gav honom i uppdrag att revidera den latinska texten till Nya testamentet. Det är vid denna tid som latinet började ersätta grekiskan som liturgiskt språk i Rom. Framför allt lär han nu känna ett antal kristna damer ur den romerska aristokratin. Det skall ihågkommas att Rom ännu vid denna tid var en övervägande hednisk stad. De gamla romerska senatorsätterna var decimerade av krig och farsoter och i spetsen för dem stod ibland kvinnor, vilka därigenom förfogade över mycket stora ekonomiska resurser. Dessa änkor borde enligt Hieronymus inte gifta om sig utan helst grunda eller åtminstone finansiera nya kloster. Genom att den politiska ledningen sedan länge lämnat Rom, kunde ett nytt kristet ledarskikt byggas upp.
Hieronymus blev dock inte uppskattad av alla i Rom. Hans energiska propagerande för den asketiska livsformen i en radikal form retade upp många, inte minst i kleresiet, och när hans beskyddare Damasus dött fick han skyndsamt lämna Rom under former som närmast får beskrivas som en flykt. Åter gick färden mot öster och med honom följde en skara anhängare. I Salamis på Cypern anslöt sig senatorsänkan Paula med sin dotter Eustochium, och dessa var de främsta av de adepter som han vunnit i Rom.
Till Rom skulle Hieronymus aldrig återvända. Han slog sig ned i Betlehem, där det med hjälp av Paulas förmögenhet uppfördes två kloster. Strax utanför staden byggdes ett kloster för män och helt nära Födelsekyrkan ett för kvinnor; dessutom ett härbärge för pilgrimer. För sakramenten var dessa kloster helt beroende av brodern Paulinianus, som hade prästvigts av biskop Epiphanius av Salamis under ett tillfälligt besök, något som ledde till konflikt med biskop Johannes av Jerusalem och en exkommunikation av klostren. Här tillbragte Hieronymus sina återstående år hela tiden ivrigt sysselsatt med att översätta Bibeln och med att delta i tidens teologiska kontroverser. Han avled den 30 september 420 och i år är det alltså 1 600 år sedan hans bortgång. Gravplatsen är markerad i Födelsekyrkan, men möjligen kan en translation ha skett till Maria Maggiore i Rom.
Skrifter
Källorna till Hieronymus liv är talrika. Ingen annan i västkyrkan har, med undantag för hans samtida Augustinus, lämnat efter sig en så stor skriftlig kvarlåtenskap. I Mignes Patrologia Latina fyller den 5 000 sidor i ett antal folievolymer. Häri ingår cirka 150 brev, några riktade till honom. De är en ovärderlig källa inte endast till hans eget liv utan också till vår kunskap om tidens kyrkohistoria.
Han var en utomordentligt flitig författare. Hans bibliotek lär ha varit ett av de största i privat ägo i fornkyrkan. Han hade också möjlighet att konsultera Origenes väldiga Hexapla, som förvarades i Caesarea, och som var ett ovärderligt textkritiskt hjälpmedel i bibelöversättandet. Men livet igenom höll han också upp sina kunskaper i den profana litteraturen och det i en sådan omfattning att han i en av sina drömmar får höra en röst säga till sig: Ciceronianus es, non Christianus, ”du är en lärjunge till Cicero, inte till Kristus”. Ibland kan en text av Hieronymus framstå som en mosaik av klassiska allusioner.
Hieronymus är först och främst den store översättaren. Hans modersmål var latin och grekiska lärde han sig att fullkomligt behärska under sina år i den östliga rikshalvan. Fortfarande var grekiska det språk som band samman hela kyrkan. Han började med att översätta skrifter av Origenes, vilket var naturligt för den som hade ett så brinnande intresse för Bibeln som vår kyrkofader hade. Främst var det bibelkommentarer av Origenes, men på senare år även dennes dogmatiska huvudverk De principiis, närmast för att ge en ”motöversättning” till den som gjorts av Rufinus av Aquileia.
Även egna skrifter flöt fram ur Hieronymus penna och diktamen. Dit hör det viktiga arbetet De viris illustribus, som innehåller ett antal korta biografier över berömda personer i fornkyrkan och deras skrifter. Här fick Eusebius Kyrkohistoria ett värdefullt komplement. Men också ett stort antal kommentarer till olika bibelböcker såg dagens ljus, ofta i samband med översättandet av bibeltexten.
Bibelöversättaren
Under sin livstid var Hieronymus kanske mest känd som förkämpen för ett asketiskt liv och – på senare år – som en fiende till Origenes teologi. Nu är han mera känd som den som skapade den katolska bibelöversättningen framför andra, Vulgata.
Förklaringen till denna skillnad beror på att Hieronymus först så småningom kom att helhjärtat engagera sig i att översätta Bibeln till latin. Början gjordes, som sagts ovan, med att han reviderade Nya testamentet (nog mest evangelierna) i en existerande översättning, den gammallatinska eller Vetus Latina. Det var under åren i Betlehem som arbetet med Gamla testamentet tog fart på allvar.
Det var också nu som han formulerade sin princip att översättningen skulle ske utifrån den hebreiska grundtexten och att andra översättningar, främst den grekiska eller Septuaginta, fick användas endast som hjälpmedel för att bättre förstå hebreiskan. Denna princip kallade han Hebraica veritas eller den hebreiska sanningen.
Detta kan vi tycka är en självklar princip: en översättning skall väl alltid utgå från grundtexten. Långt fram i kyrkans historia var detta dock inte något självklart. Septuaginta hade – delvis redan genom Nya testamentet – en utomordentligt stark ställning. Varför inte nöja sig med den version som så länge fungerat väl i gudstjänsten och bibelläsningen? Så menade bland andra Augustinus, och mellan de båda kyrkofäderna finns en intressant korrespondens som vältaligt visar vilka problem en bibelöversättare fick möta redan på den tiden. Breven kan läsas i Svenskt Patristiskt Bibliotek.
Men för att principen Hebraica veritas skall kunna fungera, krävs det att översättaren verkligen kan hebreiska (och arameiska). Hur var det med Hieronymus på den punkten? Här är meningarna inom forskningen starkt delade. Några menar att han hade goda kunskaper i hebreiska, andra att han hade nästan inga. Enligt min mening ligger sanningen mittemellan. Han hade vissa kunskaper i hebreiska, kände igen många ord, men hade långtifrån de kunskaper i formlära och syntax som krävs för att kunna göra en god översättning. Att resultatet likväl blev så bra, beror till stor del på den hjälp han fick av existerande översättningar till grekiska och – inte minst – privatlektioner i hebreiska av en judisk lärd.
Problemet är nämligen, att det är nästintill omöjligt att lära sig ett så pass annorlunda språk som hebreiska utan tillgång till lexikon och grammatik. Sådana fanns inte vid denna tid. Alternativet var att en längre tid låta sig genomdränkas av en hebreisk miljö, främst en synagoga, men det kunde – och ville – inte vår kyrkofader. Därtill kom att hebreiskan ännu vid denna tid inte hade en stark ställning i alla judiska kretsar. Det fanns fortfarande synagogor med liturgin på grekiska.
Också andra problem var förbundna med översättandet. Här kunde Hieronymus gå in i en lång tradition, ty romarna hade – till skillnad från grekerna – många års erfarenhet av att översätta. Imperialister var de, men inte språkimperialister. Sina tankar om översättandets konst har han framlagt i skriften ”Om bästa sättet att översätta”, De optimo genere interpretandi. Där är huvudtanken att översättaren skall sträva efter att det sakliga innehållet förmedlas, inte en formell likhet mellan grundtext och måltext.
Det blev trots allt Hieronymus och Hebraica veritas som segrade i det långa loppet. En rad av påvliga uttalanden från 1800-talet och framåt har framhållit betydelsen av att Gamla testamentet översätts från hebreiskan. Det är Hieronymus förtjänst att så har skett, men han hade föregångare och den mest kända är Origenes. Det för oss över till ännu en sida av hans liv: kontroverserna.
Kontroverserna
Hieronymus hade en enastående förmåga att råka in i konflikter. Han drogs till dem som nattfjärilen dras till ljuset. Bakom detta låg till stor del hans vilja att värna trons renhet, men säkerligen också en stor dos av förmåga till polemik. Litterärt behärskade han satirens genre till fulländning och drog sig inte för att göra bruk av den.
Man brukar räkna med att han var aktiv i tre stora kontroverser, av vilka endast en skall behandlas här: origenismen. Här har hans agerande fått ett nytt ljus genom en lundensisk avhandling: Katarina Pålsson, Negotiating Heresy (2019). Ingen – allra minst Hieronymus själv – förnekar att han i yngre år var starkt påverkad av den alexandrinske teologen Origenes och då inte endast av hans bibelkommentarer utan även av hans teologi i stort. Under en lång tid var origenismen okontroversiell, men här fanns det flera frön till framtida konflikter. Det gällde bland annat synen på om själarna är preexistenta, hur man skall se på läran om kroppens uppståndelse och läran om alltings återställelse eller apokatastasis.
Det går att tydligt visa när Hieronymus kom att framstå som en av Origenes motståndare. Det hänger samman med att Epiphanius av Salamis 393 besökte Jerusalem och då angrep Origenes teologi, vilken han ansåg att biskop Johannes av Jerusalem var påverkad av. Här smälte Hieronymus konflikt med den lokala hierarkin samman med en möjlighet att hävda sin självständighet gentemot den store alexandrinaren.
Det är emellertid förtjänsten hos Katarina Pålssons avhandling att hon visar hur pass dubbelbottnad denna konflikt var. I själva verket fortsatte Hieronymus att vara starkt påverkad av Origenes teologi livet genom, vilket märks tydligast i eskatologin. Enligt Pålsson tillämpar Hieronymus en retorisk strategi som går ut på att han medvetet förstorar motsättningen till Origenes för att få sig själv att framstå som den kyrkliga renlärighetens försvarare. Men som framgår av bibelkommentarerna avviker Hieronymus inte nämnvärt från Origenes i något stycke, till exempel i frågan om apokatastasis – dock menar han att djävulen inte kommer att bli frälst.
Frågan om huruvida Origenes läror kunde förenas med kyrklig ortodoxi förblev en stående fråga även efter Hieronymus bortgång. Den fick sitt svar på ett antal kyrkliga synoder längre fram i tiden och svaret var i det stora hela negativt.
Personen
Hieronymus var säkerligen inte lätt att ha att göra med, särskilt inte om man hade råkat omfatta något som han inte gillade. Där bröts många vänskapsband, främst bland dem det med Rufinus av Aquileia, som hade översatt mycket av Origenes men inte ville ta avstånd från honom.
Liksom Origenes hade Hieronymus svårt för att underordna sig den kyrkliga hierarkin. Flera konflikter bär vittne om detta. Den enda biskop han hade ett gott samarbete med var Damasus i Rom. Han tycks inte ha insett att han retade upp många, inte endast genom sina skrifter utan även genom det entourage av fromma damer som han omgav sig med.
Den envisa uthållighet som Hieronymus gav prov på, hade dock också förtjänster. Hans översättning av Bibeln är det främsta exemplet. Det är en förenkling att säga att hebreiskan räddades åt kyrkan av honom, men han bidrog i varje fall starkt till detta.
Även om Hieronymus aldrig drog ut en törntagg ur lejonets tass, så förtjänar han att läsas än i dag. Det finns mycket som sticker ut i hans skrifter och om hans personlighet gäller, med alla dess begränsningar: han var ett lejon.
Litteratur
Brown, Dennis: Vir trilinguis. A Study in the Biblical Exegesis of Saint Jerome, Kok Pharos Publ. House 1992.
Fürst, Alfons: Hieronymus. Askese und Wissenschaft in der Spätantike. Wissenschaftliche Buchgesellschaft 2016.
Hidal, Sten: ”Hieronymus och hebreiskan” i Förbistringar och förklaringar. Festskrift till Anders Piltz, Skåneförlaget 2008, s. 336–342.
Kelly, J. N. D.: Jerome. His Life, Writings and Controversies. Duckworth 1975.
Pålsson, Katarina: Negotiating Heresy. The Reception of Origen in Jerome’s Eschatological Thought. Lund University 2019.
Schlange-Schöningen, Heinrich: Hieronymus. Eine historische Biografie. Wissenschaftliche Buchgesellschaft 2018.
Svenskt Patristiskt Bibliotek. Band III: Ur kyrkofädernas brev. Redaktör: Stephan Borgehammar. Artos 2001.
Williams, Megan Hale: The Monk and the Book. Jerome and the Making of Christian Scholarship. University of Chicago Press 2014.
Sten Hidal är professor emeritus i Gamla testamentets exegetik vid Lunds universitet.
Ur Signum nr 2/2020, s. 30–34.