av JOHN SJÖGREN
I en av 1900-talets stora skönlitterära klassiker, Hermann Hesses Siddhartha (1922), finns en lika enkel som vacker gestaltning av mångfaldens och enhetens eviga problem. Berättelsen handlar om bramansonen Siddhartha som överger sin fader och prästerskapet för att i sitt sökande efter sanningen kasta sig ut i den indiska kultursfärens andliga pluralism. Han utforskar den stränga askesens väg, hänger sig åt sinnliga njutningar och köttets lustar hos den sköna Kamala. Men inget av detta tillfredsställer honom på djupet. Inte ens den upplyste Buddhas nyktra lära ger honom någon inre frid. Sanningen, inser han, låter sig inte systematiseras, den kan inte fångas i ord och begrepp.
Så leder hans längtan honom en dag till en flod. Där sätter han sig, på den vise färjkarlens inrådan, ner för att lyssna. Floden vill säga honom något, men det kräver att han öppnar sina öron. Till sist avslöjar floden sin hemlighet för honom. Han hör hur hela skapelsens alla röster finns samlade i flodens brus. Han hör röster som ropar i hänryckt glädje, lidandets smärtsamma skri, vällustens läten, födslovåndans skri, sorgens gråt, det förlösande skrattets lätthet. Allt på samma gång. Det låter som en fruktansvärd, osammanhängande, kakafoni. Här finns inget att lära. Men så inser han: man ska inte lyssna på de enskilda rösterna var för sig, man måste lyssna till dem alla tillsammans. Och när han gör det hör han hur hela den väldiga kören av röster, så till synes disparata och utan relation till varandra, tillsammans sjunger den hinduiska traditionens allra heligaste stavelse: Aum. Symbolen för hela kosmos, världssjälen, Gud. Under världens oändliga mångfald ljuder enhetens samlande sång.
Frågan om enhet och mångfald är, som sagt, närmast en evig fråga. Men kanske har det aldrig varit så angeläget att reflektera över den som i dag. Det krävs knappast någon djuplodande samhällsanalys för att se att frågan om pluralism, hur olika kulturella och religiösa traditioner harmoniskt ska kunna leva tillsammans, är av avgörande betydelse i dag. Och trots att världen på sätt och vis öppnat upp sig och kommit närmare genom tekniken och de nya kommunikationsformerna, och trots att våra samhällen blivit alltmer mångkulturella, tycks vi inte ha blivit mer öppna för varandra, mer benägna till dialog. Tvärtom, vill man nästan säga, därför är det något som präglar det kulturella klimatet i dag, inte minst samhällsdebatten, är det väl den starka polariseringen?
Detta gäller inte bara i samhället i stort, utan i lika hög grad i kyrkan. Även här, det gäller inte minst romersk-katolska kyrkan, finns tydliga polariserande tendenser. Det är givetvis ingenting nytt i kyrkans liv, vars historia som bekant präglats av en rad olika schismer och splittringar. Något som är och förblir en skandal för varje kristen som tar Jesu bön om att ”de alla skall bli ett” (Joh 17:21) på allvar.
Det är inte endast i kyrkans och kristendomens historia, utan också i dess grundläggande teologi, som frågan om mångfald och enhet finns högst närvarande. Inte bara för den kyrka som uttryckligen kallar sig katolsk, utan för i stort sett alla kyrkotraditioner, är katolicitet ett centralt begrepp. Kristendomen gör anspråk på att vara katolsk, det vill säga universell och världsvid. Dess budskap, det evangelium och den sanning som kyrkan proklamerar, är inte bunden till en viss kulturell kontext. Den är sann alltid och överallt. Samtidigt kan denna sanning uttryckas på en rad olika sätt. Som den schweiziske teologen Hans Urs von Balthasar (1905–1988) formulerat saken: ”Teologin har alltid uppgiften att visa att den levande Guden är fri nog att yttra sitt särskilda ord på många olika språk.” Det finns i den kristna traditionen med andra ord ett dynamiskt förhållande mellan enhet och mångfald som i dagens situation, såväl inom som utanför kyrkan, alltså kan vara värd att reflektera djupare kring.
All mångfald strävar mot Kristus
Om Hermann Hesses Siddhartha är en av 1900-talets skönlitterära klassiker är den franske jesuiten och teologen Henri de Lubacs (1896–1991) Catholicisme (1947) en av det förra århundradets stora teologiska klassiker. Här går de Lubac, en central figur i den rörelse som gick under namnet nouvelle théologie och en viktig person under Andra Vatikankonciliet, tillbaka till den odelade kyrkans tid (boken fullkomligt badar i kyrkofäder) för att reflektera kring kyrkans katolicitet. Det går att läsa hela boken som en kritik av och ett svar på den moderna individualismen. Allt i kyrkans liv har en social gemenskapsaspekt. Det går aldrig att vara kristen på egen hand.
Henri de Lubac betonar starkt enhetens betydelse. Han lutar sig som sagt mycket mot kyrkans tidiga tänkare, hos vilka enheten var så viktig att mångfalden stundtals ansågs som något direkt ont. Här handlade det inte så mycket om en god balans mellan enhet och mångfald, utan snarare om ett ganska ensidigt betonande av enheten. Ubi peccata, ibi multitudo – där det finns synd, där finns det mångfald, som Origenes (ca 185–ca 254) säger. Maximos Bekännaren (ca 580–ca 662), en annan kyrkofader, anser att ursynden är ett slags separation, en splittring och en individualisering av den ursprungliga enheten. Man skulle alltså kunna säga att synden till sitt väsen är ett slags schism. Syndens frukt är som bekant döden. Och vad är döden om inte det slutgiltiga avskiljandet, den ultimata schismen?
Därför blir det logiskt, skriver de Lubac, att tänka sig frälsningen som en återställelse av den ursprungliga enheten. Frälsning innebär att alla samlas i Kristus, men också en återupprättad enhet människor emellan. Frälsningen är därför oupplösligt förenad med kyrkan som en konkret och social verklighet. Det är i denna kontext som man bör förstå det svår- och (ibland) misstolkade uttrycket extra Ecclesiam nulla salus – utanför kyrkan, ingen frälsning. Det innebär givetvis inte att alla som inte tillhör den romersk-katolska kyrkan är dömda till evig förtappelse. Det innebär dock att frälsningen och skapandet av kyrkan som social gemenskap är oupplösligt ett.
Mänskligheten är, skriver de Lubac, precis som kyrkan en enda kropp. Varje människa är en enskild del av denna gemensamma kropp. De enskilda delarnas liv kommer från den gemensamma kroppens liv. Den enskilda delen kan inte frälsas om inte helheten frälses. Denna helhet frälses genom att den, så att säga, ikläds Kristus. Och detta kan bara ske genom den enda, universella, katolska kyrkan. För det är hon som förmedlar Kristus till världen. Kyrkan är, skriver de Lubac, ”ingenting annat än mänskligheten själv, upplivad och enad av Kristus”.
Det är mot detta enande som hela den mänskliga mångfalden strävar. Alla ansträngningar, all längtan, allt tänkande har, måhända omedvetet men likväl, sitt slutmål i Kristus – den Kristus som förmedlas av kyrkan. Här finns grunden för en acceptans och en generös hållning gentemot världens kulturella, religiösa, filosofiska och livsåskådningsmässiga pluralism. I någon mån pekar ju allt mot Kristus! Detta har att göra med vem Jesus är. Som det slås fast i Johannesevangeliets berömda prolog är Jesus det inkarnerade Ordet, Logos. Det vill säga: Jesus är tillvarons inneboende ordning och struktur som tagit fysisk och mänsklig gestalt.
Samtidigt säger Jesus om sig själv att han är sanningen. Det är på samma gång ett exklusivt och inkluderande uttalande. Han har och förmedlar inte en sanning bland många, utan han är själva sanningen. Men eftersom en sådan sanning alldeles uppenbart är oåtkomlig för det mänskliga tänkandet (vi kan endast uppfatta sanningen i fragment) och eftersom Jesus är det inkarnerade Logos, tillvarons själva logik, måste allt som är skönt, gott och sant, i vilken kulturell kontext det än uttrycks, ha en koppling till Kristus. När en kristen betraktar den mänskliga mångfalden och den religiösa pluralismen bör hennes reaktion inte i första hand vara Nej. Hon ser visserligen att ingenting når sin fulländning och sitt mål förutom i Kristus. Men hon bör också säga Ja till och bejaka allt det som, ibland måhända väl dolt, ändå pekar mot Kristus.
Kyrkan är hemma överallt i världen
Så kan man också se att kristendomen, åtminstone idealt, fungerat genom historien. Den har utvecklats och frodats, inte främst genom att förkasta och hålla den omgivande kulturen ute utan genom att ta upp den inom sig och på så sätt förvandla den. Den tidiga kyrkans tänkare använde sig av platonsk och nyplatonsk filosofi i sin teologi. Thomas av Aquino ”helgade” Aristoteles när han använde sig av honom för att tolka och förstå uppenbarelsen. Och så vidare. För att få en tydligare bild av hur detta fungerar kan den helige John Henry Newmans klassiska metafor ur An Essay On Development Of Christian Doctrine (1845) vara till hjälp.
Även denna bild, precis som Hesses, kretsar kring en flod. Vad Newman försöker visa i denna bok är hur dogmer och doktriner och sanningar utvecklas historiskt, att de blir djupare, klarare och mer levande över tid. För att illustrera detta pekar han på floden. En flod är inte som mest intressant eller som mest levande vid källan, utan det är när floden utvecklats, blivit bredare och djupare, som den är verkligt levande och når sin fulla potential. Så är det också med idéer och dogmer. De är som en flod som utvecklas historiskt över tid, och som precis som en flod måste anpassa sig till omgivningen och ta upp bifloder inom sig för att växa och utvecklas. Eller som Henri de Lubac koncist uttrycker det: ”Kristendomen förvandlade den gamla världen genom att absorbera den.”
Men denna betoning på utveckling och bejakande av hur kristendomen kan ta upp delar av den omgivande kulturen inom sig, ligger inte den typen av tänkande farligt nära en relativistisk synkretism eller intellektuellt slapphänt liberalism? Inte nödvändigtvis. Det handlar inte om att kristendomen kan acceptera vad som helst. Den kristnes grundhållning till världen bör förvisso vara Ja. Hela världsalltet är ju ett resultat av Guds stora, skapande och givmilda Ja: att han vill världen och efter varje skapelseakt bejakar den som god. Och inkarnationen, att Gud älskar människan och världen i en sådan utsträckning att han själv väljer att bli en del av den, är det yttersta bejakandet av skapelsens godhet.
Kyrkan och den kristne bör stämma in i detta Ja. Men i varje Ja finns ett inbakat Nej. Kyrkan säger givetvis Nej till allt som går emot sanningen, men den sanning hon bekänner sig till är så pass bred att den omfattar allt som är sant i alla tider och på alla platser. Detta gör inte att hon på något sätt förlorar sin unicitet och sitt väsen. Ty här finns en paradox gömd. När Newman avslutar sin bild av floden skriver han att, ja, floden tar upp omgivande bifloder inom sig och den förändras för att kunna överleva. Men så lägger han till: ”Den förändras för att förbli sig själv.”
Nu börjar vi ana vad som ligger i ordet katolsk. Katolicismen är, i sin bokstavliga mening, den universella religionen, den plats där allting samlas och fulländas. Henri de Lubac skriver: ”Det finns ingenting som katolicismen inte kan kalla sitt eget. Att betrakta katolicismen som en religion bland många, som ett system bland många, även om man lade till att det är den enda sanna religionen, det enda fungerande systemet, skulle vara att missförstå dess natur, eller åtminstone att stanna på tröskeln. Katolicism är Religion i sig. […] Kyrkan är hemma överallt, och alla borde kunna känna sig hemma i kyrkan. Det är därför som den uppståndne Kristus, när han visar sig för sina vänner, bär ansiktet av alla folk och var och en hör honom på sitt eget språk.”
Här kommer vi in inte bara på den mångfald som omger kyrkan utan också på den mångfald som råder inom kyrkan. Om vi går tillbaka till kyrkans födelse, pingstdagen, får vi syn på den modell för enhet och mångfald som från allra första början satts upp för kyrkan. När Anden utgjuts över apostlarna på den första pingstdagen kan plötsligt alla höra budskapet på sitt eget språk. Det är en starkt förenande händelse, motsatsen till språkförbistringen och folkförskingringen vid Babels torn. Här blir alla ett. Men de blir det inte genom att mångfalden upphör eller utslätas, utan genom att Anden verkar i och genom den pluralistiska situationen. Modellen skulle alltså, med hjälp av Hans Urs von Balthasar, kunna uttryckas som så: I kyrkan bör såväl maximal enhet som maximal mångfald råda.
Sanningen är symfonisk
I sin bok Die Wahrheit ist symphonisch (1972) reflekterar von Balthasar kring den pluralistiska utmaningen. Sin huvudmetafor hämtar han, som titeln tydligt talar om, från musikens värld. Sanningen är symfonisk. Den består av en rad olika och sinsemellan väldigt annorlunda instrument som tillsammans bildar en sammanhängande enhet. Sanningen är alltså mångstämmig, den består av en mångfald av röster som tillsammans bildar en sammanhållen enhet. Kyrkan och hela mänskligheten är (ja, kyrkan är som de Lubac konstaterade ingenting annat än den enade mänskligheten) som en orkester. Varje instrument har en alldeles egen karaktär, skriver von Balthasar. En trumpet är inte en piccolaflöjt, en cello inte ett valthorn. I orkestern är de många instrumenten snarare ämnade att låta så olika varandra som möjligt. Men det är när de spelar tillsammans som de fyller sitt polyfona syfte. De ska spela, inte som en kakafoni, men inte heller unisont, utan symfoniskt. Ett lyckat symfoniskt verk bygger på kontraster, spänningar, dramatik, inte på det solistiskt entydiga. Problemet är, menar von Balthasar, att människor alltför ofta vill ha enstämmighet i stället för symfoni. Han skriver: ”Människor står inte ut med en enhet som är större än de själva och som de, med sina särskilda uppgifter och nådegåvor, endast är en del av. De flyttar enheten från helheten till delen.”
Men det är just en sådan mångstämmig helhet som mänskligheten och kyrkan är och bör vara. Sådan har den alltid varit, men i och med inkarnationen och kyrkans födelse har den så att säga tilldelats sitt partitur. Före Sonens ankomst, skriver von Balthasar, för vilkens skull hela orkestern satts samman, stämde orkestern upp. När nu orkestern ”framför Guds stora symfoni under Sonens ledning blir variationsrikedomens mening med ens tydlig”. Mångfaldens syfte är ”inte att vägra ingå i den enhet som finns i Gud, utan att symfoniskt komma i samklang med varandra och att visa trohet mot den transcendenta enheten”. Eller för att formulera det på ett annat sätt: Vi blir på djupet oss själva när vi förlorar oss själva i den större och allomfattande enheten.
En stor del av sin bok ägnar sedan von Balthasar åt att reflektera kring sanningens natur, som är grunden för att förstå den mångfald av uttryck som den kristna traditionen rymmer och är öppen för. Sanningen är, konstaterar von Balthasar, ur kristen synvinkel inte ett system. Sanningen är Den Ende, Gud. Men denne Ende är på samma gång tre; treenig. Det vill säga, även den eviga sanningen är mångstämmig, symfonisk. Eller som påven emeritus Joseph Ratzinger väljer att formulera det: att Gud är treenig innebär att ”det gudomliga befinner sig bortom kategorierna mångfald och enhet” och att Gud på sätt och vis omfattar dem båda. Framför allt är treenighetsläran en uppvärdering av mångfalden. Som vi kunde se speglat i några av kyrkofädernas tänkande var det endast enheten som ansågs gudomlig i den antika världen. Men när insikten börjar sjunka in om att Gud både är en och tre får mångfalden en ny och mycket mer positiv betydelse. Ratzinger skriver: ”Både enheten och mångfalden som finns bland de skapade varelserna är därför en avbild av och ett deltagande i det gudomliga. Inte bara enheten är gudomlig, utan även mångfald är något ursprungligt och dess yttersta grundval är Gud själv.”
Om sanningen ytterst är den Gud som på samma gång är enhet och mångfald, vars själva väsen alltså skulle kunna sägas vara en paradox, säger det sig självt att sanningen inte på ett fullödigt sätt låter sig fångas i formler och dogmer. Gud och sanningen, skriver von Balthasar, kan endast bli emottagen, aldrig infångad. I och med uppenbarelsen, när Gud talar sitt eviga Ord in i världen, blir det tydligt att alla filosofier och världsåskådningar förblir ofärdiga. Det mänskliga tänkandet är provisoriskt. ”Dialogiskt cirklar det kring världens och varats gåta”, skriver von Balthasar. Guds Ord är större och mer allomfattande än alla språk och mänskliga tankesystem sammantagna. Guds språk, skriver von Balthasar, är inte hebreiska, grekiska eller latin, utan hans eget inkarnerade Ord: Jesus Kristus.
Detta betyder inte att uppenbarelsen är irrationell. Kunskap om uppenbarelsen finns, men dess objekt är Kristi kärlek som ytterst sett är bortom all kunskap. Det mänskliga livet går ut på att acceptera och ta emot Guds kärlek, vilket är något mycket större än att tro på vissa påståenden. Dogmen ska vara ett uttryck för denna Guds obegripliga kärlek. Egentligen, skriver von Balthasar, finns det bara en dogm: att den Gud som är kärlek finns där för oss. Men denna enda dogm kan formuleras på en rad olika sätt. Dogmen ska på samma gång göra Guds kärlek radikalare, mer komplett, samtidigt mer osannolik och obegriplig. Om dogmen endast gör saken klarare, endast talar till förnuftet, om den får mysteriet att upplösas, då är det en heresi. En dogm kan aldrig fånga hela sanningen, men den hjälper oss att undvika missförstånd. Den finns inte till för att uttömma mysteriet utan som författaren Flannery O’Connor perfekt uttryckt det: ”Dogmen är mysteriets beskyddare.”
Kyrkans uppgift är en samlande uppgift: att förena hela mänskligheten i och under Kristus. För att kunna göra detta måste kyrkan vara öppen för världen i hela dess mångskiftande pluralism. Men, som von Balthasar poängterar, för att kunna åstadkomma detta måste kyrkan också verkligen vara kyrka: ”Kristi kropp måste vara en helt unik organism om hon ska kunna bli allt för alla människor.” Därför kan kyrkan inte vara helt förbehållslöst och urskillningslöst öppen. Hon måste ha ett inre, skyddat och till viss del inhägnat rum, så att hon faktiskt har något som kan öppnas för världen, en skatt att ge.
Att återfinna den förlorade enheten
I den kristna teologin finns det alltså ett dynamiskt och livgivande förhållande mellan enhet och mångfald. De två förutsätter och behöver varandra. Utan mångfald blir enhet enfald och utan enhet blir mångfald sönderfall. Ett sätt att förstå de svårigheter att hantera pluralism som vi ser i samhället i dag skulle kunna vara att vi förlorat enheten. Vi talar om den goda mångfalden, men denna mångfald existerar i själva verket inte då enheten, som är mångfaldens förutsättning, är frånvarande. Eller, om inte frånvarande så har den åtminstone i stor utsträckning glömts bort.
Kanske är detta det moderna och sekulära samhällets djupaste problem; dess individualistiska och atomistiska människosyn. Varje människa står ensam, egentligen inte förenad med något annat än sig själv. Visserligen ser vi många motrörelser mot denna uppenbart otillräckliga människosyn i dag. Men den mest högljudda motrörelsen, nationalismen, som alltså försöker hitta den förlorade enheten i nationen, är också den djupt otillräcklig. Enheten kan inte förankras i något så vagt, flytande och mänskligt konstruerat som nationen.
Om vi ska återupptäcka enheten måste vi göra det där den verkligen finns, i något som är transcendent, men som på samma gång binder oss alla samman här och nu. Och något sådant existerar! Ja, det är i själva verket förutsättningen och möjligheten för att något överhuvudtaget kan existera, det är existensen i sig, ipsum esse subsistens, själva Varat, den symfoniska sanningen själv: Gud. Det betyder inte att det endast är i ett teokratiskt samhälle, där den politiska makten förankras i kyrkan, som verklig enhet kan uppstå. Ett sådant samhällsskick skulle kränka den frihet som är en del av vår värdighet, skapade som vi är till den fullkomligt fria men samtidigt relationella Gudens avbild. Det betyder dock att det i ett sekulärt samhälle, där alla band till en transcendent verklighet klippts av, blir svårt att hitta en djupare enhet. Nästan alla kulturer har historiskt sett haft en föreställning om en transcendent verklighet, en Gud, en tillvarons yttersta grund, en samlande enhet som binder samman all världens mångfald. Ungefär det som Hermann Hesse, i indisk skrud, gestaltar så vackert i Siddhartha. För att uttrycka det kort: Gud, som inte bara är en föreställning utan en levande verklighet, är enhetens garant. Ty det är i Gud som vi alla har vår gemensamma grund, det är i honom vi alla ”lever, rör oss och är till” (Apg 17:28), det är i honom vi alla är sammanlänkade. Det är han, som i sitt eget väsen utgör en familj, som skapat oss alla till syskon.
I det verkliga livet finns det inga genvägar. Och några sådana finns det inte heller till sann och äkta enhet, och därmed också till levande mångfald. Den måste vara förankrad i Gud; i honom som vi alla, om vi så vet det eller ej, redan är förankrade. Det handlar alltså om att öppna sig för och sjunka in i denna yttersta verklighet, den verklighet som bär oss alla. Det är när vi på ett sådant sätt låter oss bli burna av tillvarons och varje människas upphovsman som grunden för den mångfald och enhet som inte bara är vackra ord kan börja läggas. Det är först då det blir ett uttryck för den djupaste sanningen, när vi kallar varje medmänniska för syster och bror.
John Sjögren är kulturskribent och kritiker, Uppsala.
Ur Signum nr 2/2020, s. 34–40.