Docenten i praktisk teologi med kyrkorätt och förre överhovpredikanten Carl Henrik Martling är en flitig skribent. I en lång rad böcker från senare år har han på ett stilistiskt läsarvänligt sätt berättat om kyrkor och samfund i olika delar av världen, liksom om sådant som deras gudstjänstliv. Nu föreligger ett detaljrikt och i stilen välskrivet ”kyrkohistoriskt kompendium”, i vilket han, som det sägs i förordet, vill presentera ”en kortfattad och koncentrerad sammanvägning av kyrkohistoriens grundläggande fakta utan de djupgående analyser av utvecklingsskeden och orsakssammanhang, som förutsätts i kyrkohistoriska monografier”. De orden måste uppfattas som en ursäkt för att läsaren här inte skall vänta sig att få ta del av sådana överväganden, exempelvis av teologisk art, som förutsätter ”djupgående analyser”. Man kan få det intrycket att ”grundläggande fakta” skulle vara sådana ting som inte behöver motiveras, som är självklara och neutrala. Men det är naturligtvis en illusion att det skulle finnas några sådana ”fakta”, bortom eller före alla analyser. Det är ju inte bara så att ett visst urval av fakta alltid måste ske, ett urval som givetvis bestäms av författarens, vanligen oredovisade, grundläggande avgöranden, förhoppningsvis bestämda av de ”djupgående analyser” som författaren själv måste ha gjort, men här inte redovisar. Inga ”fakta” kan vidare presenteras utan att författaren redan genom det ordval och den terminologi han använder vid presentationen på det ena eller andra sättet tolkar eller bedömer innebörden och värdet av dessa ”fakta”.
Redan användningen av ordet ”kyrka”, huvudordet i bokens titel, torde kräva sådana, i boken oredovisade, avgöranden av teologisk art. Måste man nämligen inte fråga: vilka samfund och grupperingar hör till ”kyrkan”, och vilka står utanför? Martling diskuterar inte uttryckligen och tematiskt den frågan, men i sak aktualiseras den självfallet ständigt i boken. Så karakteriserar Martling oförväget vissa grupperingar under medeltiden som ”sekter”. Dit räknar han exempelvis katharerna, valdenserna och lollarderna, dvs. anhängarna till John Wycliffe (s. 151–154). Dennes lärjunge Johannes Hus betraktar han däremot – uppenbarligen trots hans sekterism – som ”martyr” (s. 161). Om de nämnda ”sekterna” säger författaren på ett annat ställe (s. 179): ”Det var inte mot den kristna tron man vände sig utan mot den romersk-katolska kyrkans tilllämpning av tron.” Hur denna distinktion mellan ”den kristna tron” å ena sidan, och dess katolska ”tillämpning” å andra sidan, skall förstås, lämnas läsaren i fullständig ovisshet om. Eller menar han med ”tillämpning” möjligen den katolska kyrkans oblyga anspråk på att kunna fastställa och definiera denna tros ”innebörd”? Inga samfund och grupperingar under den nya tiden karakteriseras dock som ”sekter”. Man kunde ju annars fråga sig, varför inte exempelvis kväkarna med sin tilltro till ”det inre ljuset” och sitt förkastande av sakrament och liturgisk och rättslig ordning också kallas för en ”sekt”, när de betydligt mera kristet ortodoxa lollarderna får den stämpeln. Inga av de interkonfessionella och ibland extremt liberalteologiska ”sällskap och societeter” (s. 320–322) som frodades i England kallas heller för ”sekter” utan räknas uppenbarligen med till ”kyrkan”.
Ibland kvalificerar Martling vissa kyrkor för att vara ”nationalkyrkor”. Förmodligen för att bereda väg för sin uppfattning, att den Svenska kyrka som kom till stånd med kunglig medverkan under 1500-talet i princip var grundlagd redan under den katolska medeltiden, påstår Martling att vi redan under denna medeltid i Sverige – liksom i en rad andra länder – hade en ”nationalkyrka”. Sålunda sägs det, att provincialkonciliet i Uppsala under ärkebiskopen Birger Gregersson, liksom ännu tydligare koncilierna i Tälje på 1300-talet, ”gav uttryck åt den svenska nationalkyrkans anspråk på självständighet” (s. 168 f.). Vad den självständigheten i så fall skulle bestå av klargörs dock inte med ett enda ord, men, så vitt jag vet, delade den medeltida svenska kyrkan inte bara sitt dogma utan också sin liturgi (med teologiskt obetydliga variationer kyrkoprovinserna och stiften emellan), sina sakrament, sina fromhetsövningar och sin författning och kyrkorätt med den övriga katolska kyrkan i världen. Fortsättningen av skildringen av denna medeltida ”svenska nationalkyrka” är, minst sagt, förvirrad. Så sägs det nämligen: ”Men efter ärkebiskopens [dvs. Birger Gregerssons] död 1383 och drottning Margaretas maktövertagande 1389 var det drottningen och påven, som dominerade den svenska kyrkan”. Inte bara kungamakten utan också påven hade på den tiden tydligen något att säga till om i den ”svenska nationalkyrkan”. I fortsättningen har Martling också svårt att bestämma på vilket ben han skall stå, ty de koncilier som hölls här i landet under medeltiden kallas ibland för ”nationalkoncilier” (ett begrepp som väl kyrkorätten inte känner) men ibland, och sakligt riktigare, för ”provincialkoncilier”. Om provincialkonciliet år 1412 sägs det, att det samlades ”för att i konciliarismens anda återställa den svenska kyrkans frihet”. Vad för slags ”frihet”? När hade den förlorats? För övrigt menas allmänt i den vetenskapliga litteraturen med ”konciliarism” den uppfattningen, att ett ekumeniskt (dvs. för hela kyrkan gällande) koncilium inte nödvändigtvis behöver sammankallas av påven och att ett sådant koncilium till och med är en påven överordnad instans, som har makt att avsätta honom.
om det redan under medeltiden fanns en rad självständiga nationalkyrkor, frågar man sig, varför reformationen på 1500-talet kan framställas som ”enhetskyrkans upplösning” (s. 177). Var den inte redan upplöst genom uppkomsten av alla dessa ”självständiga nationalkyrkor” långt tidigare? Men något nytt hade kommit, det medger författaren, ty redan vid 1500-talets mitt ”uppvisade den europeiska scenen en rad lutherska, reformerta och anglikanska kyrkor, som stod fria från påvedömet och den romersk-katolska kyrkan. Vid sidan av dessa kyrkor fanns en rad strömningar av spiritualistisk, anabaptistisk och humanistisk art, som hävdade sitt oberoende av kyrkan” (s. 177 f.). Och han fördöljer inte att dessa kyrkor i viktiga avseenden vilade på förnekanden av väsentliga moment i den katolska kyrkoläran och rättsordningen. Man kan alltså lägga märke till, att av ”kyrkan” i bokens titel har det under framställningens gång blivit en massa ”kyrkor” med alla möjliga slag av trosuppfattningar och av den katolska kyrkan har det blivit den ”romersk-katolska”. Alla dessa kyrkor bekänner sig till ”den kristna tron”, påstår Martling, fast de, som vi har sett, sägs ha avvisat denna tros katolska ”tillämpning”. Följaktligen handlar det, när Martling kommer fram till den nya tiden, inte längre om ”sekter” utan om an mängd ”kyrkor” som, trots att de alla bekänner den opreciserade kristna tron (i singularis), ömsesidigt bekämpar och fördömer varandra.
Det är alltså knappast bara ovedersägliga ”fakta” som serveras i detta Kompendium, utan ett urval och en tolkning av dem som är bestämd av författarens teologiska preferenser. Symptomatiskt är vidare den oblyga partiskhet som Martling visar, när han på många ställen och med skarpa ord talar om förfallet i den (medeltida) katolska kyrkan, men däremot, så vitt jag kan se, aldrig uppehåller sig vid något förfall i de kyrkor som påstås ha blivit ”reformerade”. Det talas exempelvis om ”omoralen inom klostrens väggar, även nunneklostrens” (s. 178), men aldrig någonstans om den omoral som vi vet har funnits och finns också inom lutherska prästgårdars väggar. Ett annat exempel bland många som kunde anföras: Martling utbreder sig om den – ovedersägliga – medeltida ”ämbetskorruptionen”, men jag kan inte finna att samma slags korruption, exempelvis genom de lutherska biskoparnas långvariga beroende av, och servilitet gentemot den svenska eller tyska furstemakten, någonsin brännmärks som skadlig. Även i andra avseenden är gracerna ojämnt fördelade. En lång rad av protestantiska teologer under olika tider presenteras, ibland tämligen utförligt; det gäller exempelvis Karl Barth (s. 385). Varför inte också några betydande katolska teologer, exempelvis ur den ”franska skolan” under 1600-talet, med François de Salle, Pierre de Bérulle och många andra, eller, i senare tid, John Henry Newman (som bara omnämns på ett par rader), Matthias Joseph Scheeben, Louis Bouyer, Karl Rahner och Hans Urs von Balthasar?
En del av förklaringen till författarens många ensidigt negativa omdömen om, i synnerhet den senmedeltida, katolska kyrkan kan man få, om man studerar Kompendiets ytterst magra litteraturlista, kallad ”Referenser” (s. 423 f.). Den upptar nämligen, förutom en rad av Martlings egna verk, med något enstaka undantag endast handböcker, läroböcker, dokumentsamlingar, översiktsverk och kompendier av olika årgång (till exempel Heussis Kompendium, som min pappa inför sin tentamen i kyrkohistoria studerade redan på 1910-talet). Jag har ovan särskilt granskat Martlings framställning av senmedeltiden och den s.k. reformationstiden. Om den epoken finns det nu en överväldigande rik och till sin karaktär mer eller mindre revisionistisk, internationell forskningslitteratur, i synnerhet från efterkrigstiden, som i Martlings bok inte avsatt några spår alls. För den som är intresserad kan jag (via e-post alf.hardelin@comhem.se) stå till tjänst med en litteraturlista under utarbetande på hittills ca 25 fullmatade sidor. I den forskningslitteraturen behandlas exempelvis de många reformprogrammen och reformerna av de kyrkliga institutionerna och ordnarna, vidare alla de, ibland humanistiskt inspirerade, klosterreformerna och förnyelserörelser av annat slag och alla de djupt kristliga och uppfordrande predikningarna inför de stundom gravt omoraliska renässanspåvarna. Humanismen, ibland kallad renässanshumanismen, och dess betydelse ur teologisk och kyrklig synpunkt har likaledes kraftigt omvärderats av en rad forskare. Om alla dessa revisioner med deras mångfaldiga nyanseringar av den traditionella handboksvisdomen finns inte ett ord i Martlings kompendium, fast de otvivelaktigt är ”fakta” av största betydelse för förståelsen och värderingen av den kyrkliga utvecklingen.
Avslutningsvis: Martlings bok är utgiven av bokförlaget Artos, som tydligen inte håller sig med någon förlagslektor med professionell kompetens, och med ekonomiskt bidrag från Samfundet Pro fide et christianismo, som tydligen inte har velat desavouera sin tidigare, mångårige ordförande.