Ondskans välvilliga hantlangare

Om en debutant kommer ut med en roman på 900 sidor och denna bok tilldelas Frankrikes mest prestigefyllda litterära priser – Franska akademiens stora pris och Goncourtpriset – finns det anledning att bli uppmärksam. Därtill kommer ett minst sagt ovanligt ämnesval: denna roman är en självbiografisk skildring av en tysk SS-officers upplevelser under andra världskriget. För en gångs skull får ”den andra sidan” röst. Littells roman, Les Bienveillantes, har hälsats med hänförelse som ett enastående mästerverk, men många läsare har också med avsmak vänt sig ifrån den och beteckningar som våldspornografi och kitsch har hörts. På svenska finns den sedan hösten 2008 i en utomordentligt skicklig översättning.

Det skall genast erkännas, att delar av boken är svåruthärdliga. Särskilt i början och slutet finns det passager som med en närmast fasansfull detaljrikedom skildrar våldshandlingar. Men det är ofrånkomligt att sådana skildringar till viss del hör samman med en text från världskriget och förintelsen. De svarar också mot ett gåtfullt behov i det mänskliga psyket att åtminstone någon gång få mätta blicken med död och undergång. Eller som det heter i ett välfunnet citat från Platons Staten (439 e) i samband med att huvudpersonen såg ett antal lik i fästningen i Lutsk. Hos Platon får någon se bödeln stå bredvid några lik. Han kämpar mot sin vilja att se noga på dem, samtidigt som han känner en djup avsky. Till sist rusar han fram och skriker till sina egna ögon: ”Titta nu, era olyckskorpar! Njut för fullt av den vackra synen!”

Det är bokens berättare som har bläddrat i sin Platon och funnit detta ställe. Han heter Max Aue, är juris doktor och är vid detta tillfälle Sturmbannführer (major) vid SS med placering vid Sicherheitsdienst (SD). Han älskar musik – särskilt tidigt franskt 1700-tal som Couperin och Rameau – och han är klassiskt bildad, det senare nog inte mera än vad som var normalt för en tysk akademiker vid denna tid. Det innebar att utan svårighet kunna läsa klassikerna på latin och grekiska och att vara förtrogen med till exempel Augustinus De trinitate. Större delen av sin uppväxttid hade han tillbragt i Frankrike hos sin mor och styvfar.

Men hur kan en sådan person bli engagerad i SS? Rekryteringen dit skedde helt på frivillig basis och ännu mer om man gick vidare till SD. Det var den avdelning inom SS som i samarbete – och rätt mycket också i konkurrens – med Gestapo hade ansvar för känslig övervakning och viktiga funktioner i samband med Endlösung. Hur kunde Aue dras till detta? Och än mera: hur kunde han efter kriget undgå att gripas av den djupaste ånger?

Verkets alla 900 sidor är ett försök att svara på detta. Alldeles särskilt söker författaren ett svar i bokens inledning och i ett par utdragna samtal ungefär i bokens mitt. Bokens huvudperson försöker inte på något sätt att förneka det som skedde. Här är vi mycket långt från historierevisionism. Det är nästan så att han med plågsam övertydlighet även efter kriget ständigt bearbetar det som har hänt. Detta sker dock utan botfärdighet: ”Jag ångrar ingenting, jag gjorde mitt jobb.” Riktigt så enkelt är det nog inte. Hans hälsoproblem har väl också samband med detta. De yttrar sig under kriget som en oförmåga att behålla mat och efter kriget i dess motsats, förstoppning.

Doktor Aue är ingen sympatisk person, men han är inte heller helt osympatisk. Vi får ett verkligt helporträtt av honom och eftersom han själv för pennan utelämnas inget, inte heller drömmarna. Han är en angenäm sällskapsbroder och mellan skål och vägg flyter konversationen ledigt och ändå bildat. Överallt finner han nya vänner med vilka han kan ägna kvällarna åt att diskutera ting som ”trettioåriga kriget, vändpunkten 1848 eller den wilhelminska erans moraliska förfall”. Också en restaurang i det ockuperade Kiev kan bli scenen för ett lärorikt Seminar i bästa tysk akademikerstil. Ty inom SD finns det gott om disputerade officerare. Det är inga barbarer som tjänstgör på ostfronten, dit Aue är kommenderad nästan hela tiden. Som Anders Piltz skriver i ledaren ”Den banala ondskan” i Signum nr 2/1999: ”Det fanns lägerkommendanter som var utbildade i den gedigna tyska gymnasieskolan med nio års latin, som kunde citera långa stycken Homeros ur minnet och spela piano fyrhändigt med sina döttrar. Att bödlarna kunde sina böjningsmönster var till alls ingen glädje för offren på väg till gaskamrarna.”

Nej, bildning är inte vaccin mot ondskan. Möjligen gör det människor mera observanta på vad som sker. Det visar sig också i olika reaktioner inför det som de bevittnar och ibland aktivt tar del i. Depressioner, nervösa sammanbrott och alkoholmissbruk är förfärande vanliga. Även en Brigadeführer (generalmajor) måste skickas hem till Berlin och han har ändå kunnat hålla sig borta från det värsta. Också Aue drabbas av ångest och fasa, som när en judisk moder inför en förestående massavrättning lugnt säger till honom: ”Herr officer, avrätta barnen ordentligt.”

Och ändå gör de det. De som visar ett sadistiskt nöje i mördandet avskiljs från sin tjänst och får andra uppgifter – det är välkänt. Den emotionella antisemitismen har ingen plats hos oss, heter det. Judarna måste elimineras eftersom de är ett främmande och parasiterande element i den tyska folkgemenskapen. Det konstateras utan glädje men sakligt, möjligen med vemod. Det är när det kommer till verkställande av denna insikt som märkliga ting kan ske.

Inget tvivel om detta: Max Aue är en troende nationalsocialist. De sidor där han utlägger doktrinen har en nästan katekesmässig klarhet. Ideologiskt tycks han befinna sig på partiets vänsterflygel. Allt tal om högerextremism får inte skymma det faktum, att nationalsocialismen under sin egen glanstid uppfattades som en av många typer av socialism. Endast på en punkt skiljer sig lära och liv åt: Aue är praktiserande homosexuell och har som sådan en farlig tillvaro. Det är här som en av Littells inspirationskällor kan ses: Jean Genet.

Det är genom sin övertygelse som Aue kan känna en sådan samhörighet med den tillfångatagne sovjetiske politruk som han förhör i Stalingrad. De företräder båda totalitära regimer, och deras ideologier är ingalunda så väsensskilda som den officiella propagandan vill få dem att tro. Som ryssen sade till honom: ”Våra ideologier liknar varandra i sitt sätt att fungera. Innehållet skiljer sig givetvis åt: klass och ras. För mig är nationalsocialismen en marxistisk irrlära.” I båda fallen blev offren för dessa varandra lika ideologier otaliga: partiavvikare, kulaker, judar, zigenare. De var sinsemellan mycket olika, men alla föll de offer för vanvettiga tankar som på en viss punkt i historien kunde omsättas i praktiken.

Och nästan alla ledande tyska nationalsocialister passerar revy i denna bok. Någorlunda utförliga porträtt ges dock endast av Himmler och Adolf Eichmann. Särskilt den senare avbildas som urtypen för den flitige men inskränkte byråkraten. Speer förekommer ett par gånger, medan Hitler själv endast ses två gånger och då helt kort. Littell har en enastående förmåga att belysa den invecklade maktkamp som rasade inom partiet. Nationalsocialismen kunde ses som en darwinistisk djungel, där den starkaste avgick med segern. Många av samtalen i boken skildrar på ett detaljerat men ändå inte överlastat sätt denna kamp mellan olika revir och grupperingar och författarens kunskap om den komplicerade organisationen är imponerande. Det är egentligen märkligt att den tyska krigsmaskinen kunde nå sådana framgångar med så många inbyggda motsättningar. De många och långa samtalen i boken är så verklighetstrogna att de ser ut att vara nedtecknade efter en bandinspelning och utgör samtidigt en utmärkt studie i hur en organisation under stress kan fungera. En sak är säker: författaren har gjort en mycket omfattande research.

Aue deltar inte i några reguljära strider och avlossar aldrig ett skott mot en beväpnad fiende. Han är den uniformerade byråkraten som följer fronten på betryggande avstånd och därifrån sänder sina rapporter till Berlin. Likväl har man hela tiden en förnimmelse av att vara i fält – en miljö som Littell måste vara väl förtrogen med. Han vet hur soldaten har det, både det vardagliga bekymret – hur skall vår förläggning den här natten bli? – och det häpna inregistrerandet av den maktkamp som rasar i alla staber och som ingen befälsordning i världen kan förhindra. Endast en månad är vår SS-officer farligt nära fronten. Det är när han vid jul 1942 kommer till det inringade Stalingrad, närmast för att en överordnad i Ukraina har fattat agg till honom. Där får han en kula genom huvudet men överlever och kan lämna Stalingrad med ett av de sista flygplanen.

Han har en enastående tur. God hjälp har han också av sina vänner, särskilt av Thomas Hauser, också han juris doktor och placerad vid SD. Han är den andra huvudpersonen i boken – deuteragonisten för att anknyta till det grekiska dramat – och en glad gamäng. Hans optimism, hans vitalitet, intelligens och lugna cynism har en välgörande inverkan på den betydligt bräckligare Aue. Hauser är som en av hjältarna i Dumas’ romaner, som vet att dyka upp och försvinna vid de rätta ögonblicken. När de båda mot krigets slut är placerade i Berlin blir deras umgänge mera permanent.

Det är vid denna tid – alltså efter Stalingrad – som vår ”hjälte” börjar undergå en personlighetsförändring. Den har utan tvivel samband med den skada som han drabbades av och som ledde till en lång konvalescens. Han saknar inte helt förmåga till empati i fortsättningen, men det är påfallande att känslolivet avtrubbas. Han kan alltjämt bli upprörd vid åsynen av hur civilister avrättas och han gör allt – bokstavligen allt – för att de yttre villkoren skall förbättras åtminstone något för fångarna i koncentrationslägren. I Auschwitz gör han många besök, bland annat för att övervaka evakueringen och lär känna Rudolf Höss. Han assisterar Eichmann vid utlämnandet av Ungerns judar 1944 och strider till priset av ovänskap med överordnade för att matportioner och transporter skall bli lite drägligare för de olyckliga människorna.

Ändå är det något som har gått sönder, också rent bokstavligt. Detta har att göra med hans olyckliga uppväxtförhållanden. Under kriget blir Max Aue 30 år och är alltså en ganska ung man. Hans mamma är fransyska och omgift med en fransman, hans tyske pappa har – tror man – dött under en äventyrlig existens efter förra världskriget. Han har en tvillingsyster, som bor i Pommern och som är gift med en friherre och tonsättare. Hans förhållande till modern är problematiskt och under ett av hans besök i Antibes, där modern och styvfadern bor, dödas båda.

Det framgår inte att Aue själv skulle vara skyldig till detta fruktansvärda och han förnekar det både för sig själv och andra intill slutet. Men det är svårt att komma ifrån att detta på något sätt står i samband med hans personlighetsförändring. Händelsen inträffar strax efter Stalingrad och flera omständigheter visar att Aue är förvirrad och inte vet vad han gör. I själva verket visar här författaren sin litterära kapacitet genom att endast subtilt antyda dubbelmordet och ger samtidigt en förklaring till romanens namn. De välvilliga (Les bienveillantes) borde på svenska hellre heta Eumeniderna, eftersom det är vad den tredje tragedin i Aischylos Orestien hos oss brukar heta. Där skildras hur Orestes efter att ha mördat sin mor Klytaimnestra och hennes älskare Aigis¬thos förföljs av hämndgudinnor, kommer till Delfi och därifrån till Aten, där han blir frikänd av en av gudinnan Atena instiftad domstol och hämndgudinnorna förvandlade till nådiga och välvilliga gudinnor.

i den grekiska tragedin sker aldrig mord på scenen. De inrapporteras av en budbärare, möjligen hör man rop från bakgrunden. På liknande sätt beskrivs inte Aues mord på sin moder och styvfar, det bara antyds. På liknande sätt som Orestes jagas han under resten av kriget (sitt liv?) av hämndgudinnor: hans mardrömmar, hans ångest, hans nervösa magåkomma och att det ”på dagarna ryter i mitt huvud, dovt som i en krematorieugn”. Dessa eumenider inkarneras också i människor, nämligen i de båda kriminalpoliserna Clemens och Weser som under romanens senare del ständigt ansätter Aue med besvärande frågor om vad han egentligen gjorde i Antibes våren 1943.

Så vitt jag har kunnat se har ingen recensent, åtminstone ingen svensk, noterat denna anknytning till Aischylos som ändå ligger redan i titeln. Någon noterar i och för sig Aischylos, men ser inte relevansen av det. Det säger en del om hur den klassiska bildning, som fungerade ännu i Tredje riket, hos oss har kommit att nästan helt försvinna. Därmed spärras tillgången till månget litterärt verk, och även om Littells roman ändå har mycket att ge vore det synd om denna nyckel – effektfullt placerad i bokens mitt – inte skulle observeras.

Tragedin Eumeniderna slutar med en form av försoning. Vari den består blir inte helt klart, men hämndgudinnornas jakt på Orestes upphör. Så inte hos Littell. Tvärtom bildar romanens sista femtedel ett nästan outhärdligt crescendo av ondska. Aue begår åtminstone fyra mord till, alla fullständigt meningslösa. Ett av dem gäller en preussisk lantjunkare som sitter i en kyrka och spelar Bach i väntan på att de sovjetiska trupperna skall komma fram. ”Det är de där depraverade junkrarnas fel att Tyskland har förlorat kriget. Nationalsocialismen går under och de spelar Bach” sade han till Hauser efter att kallblodigt ha skjutit den gamle mannen. Slutligen – på romanens sista sida – dödar han sin gamle vän i Berlins Zoo, dit de båda har flytt undan fienden.

Hur är allt detta möjligt? Max Aue framställs inte som någon genomond männi¬ska, han är en människa som du och jag som han själv skriver i inledningen med tillägget: ”Jo, det är jag faktiskt!” Kanske frågan skall ställas så här i stället: varför skulle detta inte vara möjligt? För Aue finns inget som är heligt, inget är absolut okränkbart. Han är helt sekulariserad och närmast fientlig till kristendomen. Enda gången han deltar i en gudstjänst är julnatten i Stalingrad och då av ren nyfikenhet. Han är jurist men den juridik han är skolad i förnekar existensen av en naturrätt: rätt är alltid stiftad lag. I Tredje riket bröt man inte mot några lagar, stiftade i Tyskland. När Gud är avsatt, blir allt möjligt. Den som övervakar massavrättningar av judar i Ukraina, han kan i princip lika gärna döda henne som har givit honom livet. De enda spärrar som finns är de som männi¬skor själva ålägger sig. Och den tekniska utvecklingen har lett till oanade möjligheter för ondskans materialisering.

Kanske är det detta som Jonathan Littells storverk vill säga oss. Att läsa de många sidorna blir då en katharsis, en rening, och det är just det som tragedins skulle leda till enligt Aristoteles. Max Aue fick inte uppleva denna rening, men vi får som läsare. Och det är mycket nog.