Ett samtal vid källorna

AP: Det sägs ibland att översättarens uppgift är en omöjlig uppgift. Vissa extremister förnekar till och med att det går att översätta det enklaste nyhetstelegram från ett språk till ett annat utan att en god del av ”informationen” går till spillo. Andra hävdar mera optimistiskt att man kan översätta allting som man själv har förstått helt och fullt. Men är det verkligen möjligt att i ordets egentliga mening översätta tankar som tänkts och skrivits för bortemot 3000 år sedan i en för oss helt främmande kulturell miljö? Medge att du ofta har ställt dig den frågan.

BA: Att översättarens uppgift skulle vara totalt och principiellt omöjlig dementeras ju ständigt av erfarenheten. Jag kan faktiskt samtala med en brittisk vän om något han har läst om i sin engelska tidning och jag i min svenska utan att det uppstår oöverstigliga svårigheter. Och även den som bara har läst Buddenbrooks i svensk översättning får väl en rätt god uppfattning om både vad Thomas Mann har berättat och hur han har gjort det. Det är ingen risk att han får för sig att det tyska originalet är en indianbok eller en lärobok i schack. Det går alltså att återge en text på ett annat språk än det ursprungliga på ett sådant sätt att den som läser översättningen får ungefär samma intryck som läsaren av originalet.

Men sedan är det klart att svårigheterna växer med tidsavståndet och kulturklyftan – och även med skillnaden mellan grundspråk och målspråk. Svaret på din fråga beror väl på hur strängt du vill definiera uttrycket ”att i ordets egentliga mening översätta”. Åtskilliga nyanser går förstås förlorade vid en överflyttning från hebreiska till svenska. Hur är det Jesu Syraks sonson säger i företalet till sin farfars bok: ”Något som ursprungligen är avfattat på hebreiska förbliver icke längre alldeles detsamma, när det överflyttas till ett annat språk.” Så är det tyvärr – fast hebreiskan naturligtvis inte är något särfall i detta avseende. Därtill kommer det att finns ett och annat i Gamla testamentets text som översättaren själv inte längre begriper (och ingen annan heller), just därför att det är en ålderdomlig och främmande text. Men min erfarenhet är ändå att tillräckligt mycket av originalets innehåll och gestaltning kan återspeglas i en svensk version för att uppgiften inte skall vara meningslös.

AP: Forna tiders översättare var jämförelsevis obekymrade om översättningsteorier och allt sådant som kallas metodmedvetenhet. För dem var den bibliska originaltexten i viss mån också en språklig norm. En annan olikhet är att dagens översättare har tillgång till (eller skall man säga: belastas av?) hekatomber av exegetiska avhandlingar som gör honom bättre skickad än sina föregångare att förstå grundtexternas verkliga mening. Är uppgiften lättare eller svårare idag än på 1500-talet?

BA: Det låter kanske tråkigt och försiktigt, men det rätta svaret är nog ”både – och”. Det är lättare nu, därför att – som du själv antyder – generationer av forskare har gjort ett grundligt språkvetenskapligt och historiskt arbete som ger oss helt andra möjligheter än t.ex. Hieronymus eller Luther att komma åt originalets ursprungliga mening. Men det är också svårare, därför att vi har en annan syn på uppgiften, vi har förlorat de gamles oskuld. De har en sorts förvetenskaplig uppfattning av texterna; mellan dem och oss ligger den historiskkritiska bibelforskningens framväxt. Och det paradoxala resultatet av ökad kunskap blir ju ofta ökad osäkerhet: det är bara den okunnige som glatt kan gå på i ullstrumporna. Att kalla Luther okunnig i jämförelse med oss är inte den förhävelse det kan tyckas vara: det är bara ett sakligt och tacksamt konstaterande av de oerhörda framsteg som forskningen har gjort på de senaste tvåhundra åren.

AP: Svårigheten blir förstås allra störst när det är frågan om poesi. Översättaren kan välja bara ett av de många tillvägagångssätt som i och för sig vore möjliga i ett brett spektrum mellan fri parafras eller ”kulturöversättning” och en slaviskt ordagrann återgivning som nätt och jämt tar hänsyn till målspråkets egen syntax. Vilken plats i har den gammaltestamentliga översättningsenheten valt åt sig på den skalan?

BA: Någonstans mitt emellan de båda ytterligheter du anger. Det är inte vår uppgift att åstadkomma en ”kulturöversättning”, alltså en tolkning som flyttar Gamla testamentets händelser och gestalter från den orientaliska forntid där de hör hemma till vår moderna värld, ungefär som den engelska version av Ps. 23 som börjar ”The Lord is like my Probation Officer”. Men respekten för kulturklyftan betyder inte att originalets uttrycksformer mekaniskt skall överflytts ord för ord till svenska. Enligt våra direktiv skall svenskan i översättningen vara ”idiomatisk” och ”naturlig”, och det blir den inte, om man ordagrant återger hebreiska idiom i stället för att välja motsvarande svenska uttryck. När t.ex. diktaren i Ps. 22:11 vill uttrycka sitt totala beroende av Gud från första stund, så säger han ordagrant ”På dig är jag kastad från moderlivet”. Så kan man inte uttrycka det på svenska, allra minst om man vill få med något av den tillförsikt och trygghet som psalmisten vill förmedla. Vi har försökt få fram den nyansen genom att återge ”på dig är jag kastad” med ”mitt liv är i din hand”. Det är en annan bild än originalets, men i motsats till den ordagranna versionen förmedlar den något väsentligt av det som diktaren vill ha sagt.

AP: Den hebreiska kultur som frambringade Gamla testamentet kan man väl lugnt kalla ”för-rationalistisk”. Språket är ofta ologiskt och egensinnigt på ett sätt som förbryllar och kanske irriterar en modern västerlänning. En europé idag – åtminstone en som fått högre utbildning – är benägen att formulera sina erfarenheter i abstraktioner. Jag skall inte spekulera över vad det beror på. Men en semit på gammaltestamentlig tid höll sig med förkärlek till konkreta, kroppsliga, rumsliga och sinnliga bilder. Frågan är nu om man är tvungen att offra något av den konkretionen när man skall översätta den till ett modernt språk. Kan man inte lika gärna plädera för det som tyskan skulle kalla die unverkurzte Fremdheit just därför att det främmande i grundtexten är främmande för oss därför att det är någonting vi förlorat? Jag menar hemmastaddheten i kroppen, det ogenerat sinnliga, allt det där som i recensioner brukar kallas ”must och kraft”. Förresten: varför vill man spontant sätta den etiketten på språket i Karl XII:s bibel?

BA: Jag är inte säker på att jag riktigt har begripit vad du menar; dessutom är jag en smula skeptisk mot några av de förutsättningar som din fråga bygger på. Vad syftar du egentligen på när du säger att det hebreiska språket ofta är ologiskt? Bakom ett sådant uttryckssätt anar jag resonemang av den typ som den norske exegeten Thorleif Boman varit den kanske mest kände representanten för (framför allt i sin inflytelserika bok om hebreiskt och grekiskt tänkande) och som James Barr i Oxford med tungt lingvistiskt artilleri har skjutit sönder och samman (bl.a. i The Semantics of Biblical Language 1961). Jag tror inte att hebreiskan som språk är ett dugg mera ologisk än svenskan. Och jag vet inte heller om bildspråk på hebreiska blir mer konkret än på svenska. Vill man göra jämförelser mellan hebreiskt och svenskt måste man nog se till att sammanställa likartade företeelser. Kontrasterar man europeiska abstraktioner med orientaliskt bildspråk blir skillnaden förstås stor – men samtidigt ointressant. Man måste naturligtvis jämföra med vårt bildspråk, och då tror jag man skall finna att också det kan vara kroppsligt och sinnligt. Att bara utgå från den exotiska effekt man får om man ordagrant återger ett hebreiskt idiom på svenska är alldeles för ytligt. Man kan få precis samma effekt om man jämför t.ex. svenska och engelska. Den förlust av konkretion och sinnlighet du talar om kan också illustreras med att engelskans drastisktåskådliga fras ”her heart went out to him” blir ett tamt ”hon erfor en livlig känsla för honom” på svenska; både hjärtat och rörligheten försvinner. Samma sak sker också i motsatt riktning. Vårt uttryck ”lägga benen på ryggen” har inte någon lika målande motsvarighet på engelska; ordboken ger det bleka ”make off”. Sådant sker alltid, vid all översättning, men det är bara när det gäller bibelöversättning som dessa tämligen triviala språkliga fakta får en sorts metafysisk dignitet.

Varför språket i Karl XII:s bibel karakteriseras med ord som ”must och kraft”? Därför att det som är gammalt och svårbegripligt utövar en nästan exotisk dragningskraft, särskilt på romantiska sinnen. Det ålderdomliga bibelspråket är ”odödligt, just derföre att det är dödt” (J.O. Wallin). Förresten är det folk som aldrig läst Karl X1I:s bibel som talar mest om dess must.

AP: Men när de bibliska skrifterna en gång kanoniserades fick de en normerande karaktär för otaliga människor i andra tider och andra miljöer. Men det vi numera kallar bibeln saknar i en mening den allmängiltighet som utmärker till exempel en katekes eller ett dogmatikkompendium. Bibeln artikulerar de religiösa utsagorna på ett helt annat sätt än vad vi med vår ”grekiska” bakgrund ibland skulle önska. En rad ”engångsföreteelser”, ett visst folks historia och kultur under en viss tid, inklusive det språk på vilket detta uttryckts, har enligt judisk och kristen tro upphöjts till allmängiltighet för alla kulturer och epoker tillsammans med allt det tillfälliga och vid första anblicken betydelselösa som ingår i denna och i all annan mänsklig historia. Frälsningshistorien, för att ta en teologisk term, där och då är en arketyp för frälsningshistorien här och nu. Det är i denna övertygelse man brukar bibeln i gudstjänsten. För att förstå Nya testamentet måste man känna det Gamla: detta är mer än en exegetisk-arkeologisk truism. Nu frågar jag mig om ni inte i onödan monterat ned den hebreiska föreställningsvärlden till förmån för västerländsk begreppslighet och begriplighet. Jag skall ta en del exempel ur Psaltaren, där översättningssvårigheterna fokuseras alldeles särskilt. Jag använder 1917 års översättning som bakgrund, därför att den versionen är mera texttrogen, naturligtvis inte därför att den i och för sig skulle vara bättre. Jag ämnar uppehålla mig vid det här temat med ganska stor utförlighet, eftersom jag anser att det har stor principiell betydelse.

Hjärtat är i biblisk tankevärld sätet för livet och tanken, för viljan och avsikterna; det är i alla avseenden personens mitt. Ni opererar bort hjärtat i 33:11 där ”hans hjärtas tankar” blir ”hans avsikter” och i 104:15, där ”brödet styrker människans hjärta” blir ”bröd som ger henne (människan) styrka”. En glosserande översättning görs i 33:15: ”han har danat allas deras hjärtan” blir istället ”han har gett dem liv och tanke”. Å andra sidan behåller ni en så uppseendeväckande hebraism som ”ett förkrossat hjärta” i 51:19, och på några andra ställen behålls hjärtat som organ för glädje (33:21) respektive vishet (90:12).

Just exemplet med hjärtat visar tydligt hur Gamla testamentets bildvärld är det Nya testamentets och kyrkans. I modern meditationslitteratur brukar det sägas att vi i västerlandet har förlorat bibelns helhetssyn på människan. Man håller på att återupptäcka den ursprungliga betydelsen hos symboler av det här slaget (jfr W. Stinissen, Kristen djupmeditation, Stockholm 1979, s. 116 ff. ”Hjärtats bön”).

Hjärtat förekommer inte mindre än 155 gånger i Nya testamentet, ett förhållande som det räcker att antyda med uttryck som renhjärtad, av hela sitt hjärta, ett hjärta och en själ. Jag är övertygad om att hjärtsymbolen är förankrad i medvetandet redan före den punkt där olika kulturer går sina skilda vägar. Och som alla symboler har den fördelen att vara flerbottnad. När man gör en förklarande översättning, då har man visserligen garderat sig mot potentiella missförstånd (till exempel tron att hjärtat i bibeln uteslutande har med känslan att göra). Men man har också reducerat symbolen till en entydighet som inte finns i originalet.

Paradexemplet på översättningssvårigheten här är väl begreppet sarx (kött) i Nya testamentet. Med en parafraserande översättning gör man förvisso texten tillgängligare för en modern läsare, men man tar samtidigt bort en mycket meningsbärande associationskedja: köttet, det levande och varma, men också det dödsbestämda och förgängliga, det som söker sitt. Man kan knappast hävda att författaren bara tänkte på ett enda av dessa betydelsefält i taget, då han valde att använda ordet sarx.

Är det inte att lura den moderne läsaren lite grann, när man halkar över svårigheter av det här slaget och får honom att tro att det som har en djup klangbotten är något stumt och entydigt?

BA: Menar du på fullt allvar att judisk och kristen tro också upphöjer bibelns språk till något slags norm? Det är väl ändå en befängd tanke? Och vill du verkligen påstå att kyrkobibeln 1917 är ”mera texttrogen”? Att den är mera ordagrann än uppenbart, men det är inte riktigt samma sak. Som språkman vet du att troheten hos en ord-för-ord-översättning mest är skenbar: resultatet av en sådan metod blir alltid förvanskningar och förvrängningar. Och skälet är ju helt enkelt att två språk aldrig är uppbyggda på precis samma sätt. Ett ord i det ena språket har ofta två motsvarigheter i det andra: mot svenskans ”ben” svarar både ”bone” och ”leg” på engelska, medan omvänt engelska ”know” ibland måste återges med ”veta”, ibland med ”känna”. Redan detta enkla faktum gör kravet på att ett ord i originalet alltid skall återges med ett och samma ord i översättningen alldeles verklighetsfrämmande. Hebreiskan lev (eller levav) motsvarar visserligen ofta svenskans ”hjärta”, men ordens betydelseområden sammanfaller inte fullständigt, och därför vore det direkt felaktigt att konsekvent återge lev(av) med ”hjärta”. Naturligtvis finns det gränsfall som kan diskuteras, och det vare mig fjärran att påstå att vi i bibelkommissionen alltid skulle ha träffat rätt. Men det är faktiskt inte så att vi ”opererar bort hjärtat” varje gång vi undviker att översätta lev(av) med ”hjärta”. Vad vi strävar efter är att ge den riktiga svenska motsvarigheten till det hebreiska ordet i varje särskilt sammanhang, att återge innebörden. Som du själv påpekar fungerar hebreiskans lev(av) annorlunda än svenskans ”hjärta”. För oss är användningen av ordet hjärta ofta präglad av motsatsen huvud-hjärta, d.v.s. kontrasten mellan förnuft och känsla. Hebreen tänker normalt med lev(av), men vi tänker med hjärnan, och att tänka med hjärtat innebär för oss att låta känslorna ta överhand över förnuftet. Därför måste lev(av) ibland återges med ett annat ord än hjärta, för att den svenske läsaren inte skall bli vilseledd. Just när man vill vara trogen mot originalets mening, tvingas man alltså att avstå från en mekanisk ord-för-ord-översättning. I Job 34:10 används ett uttryck som ordagrant kan återges med ”hjärte-män”, men det är inte alls fråga om ”män med hjärta i bröstet”, ”behjärtade karlar” eller något sådant utan om ”kloka män” (så med rätta vår kyrkobibel), vilket också framgår av att det står som synonym till ”visa män”. Troheten mot originalets innebörd kräver alltså att det hebreiska substantivet för ”hjärta” återges med adjektivet ”klok”.

Jag begriper inte heller riktigt ditt sätt att använda ordet ”symbol” i det här sammanhanget. Om vi tar Job-stället som exempel så finns det väl ingen som helst anledning att anta att ordet lev här skulle vara ”flerbottnat” eller överhuvud ha någon speciell symbolfunktion. Såvitt jag förstår är originalets uttryck ungefär lika entydigt som det svenska ”kloka män”. Det är ju faktiskt inte så att samtliga nyanser i ett ord klingar med på varje ställe; tvärtom är sammanhanget det avgörande. Det svenska verbet ”gå fram” brukas ibland om konfirmationen och den första nattvardsgången (”hon skall gå fram i vår”), men du vill väl ändå inte hävda att varje användning av ”gå fram” i svenskan har sakramentala övertoner? De flesta ord är alldeles entydiga i sitt sammanhang, och den ”djupa klangbotten” du talar om finns ofta inte i det hebreiska originalets ord och satser utan bara i huvudet (eller hjärtat) på själfulla bibelutläggare, glömska av elementära semantiska och lingvistiska fakta. Som filolog tror jag du måste hålla med mig – åtminstone om du tänker med huvudet.

Därför har vi nog faktiskt gjort alldeles rätt när vi t.ex. i Ps. 33:11 återgett det uttryck som i kyrkobibeln blivit ”hans hjärtas tankar” med ”hans avsikter” – det är precis vad det betyder, och någon djupare hemlighet torde inte ligga förborgad i att den hebreiska frasen innehåller ordet lev. Det kanske kan stärka min trovärdighet att den nya judiska psaltaröversättningen (1972), gjord av några av USA:s och Israels främsta specialister på bibelhebreiskan, har ”what He designs” på detta ställe. Och bristande förtrogenhet med Gamla testamentets tankevärld tror jag inte att dessa översättare kan beskyllas för.

AP. Förlåt min envishet om jag fortsätter att tjata om samma sak. Jag har fäst mig vid att ni haft en tendens att lösgöra översättningen från originalets förankring i det påtagligt kroppsliga. Jag tror att den tendensen befinner sig på kontrakurs i förhållande till den nuvarande återupptäckten av kroppen. Vi har i västerlandet framför allt sedan Descartes vant oss att se på människan som en res cogitans, ett tänkande ting, som för att kunna fungera bra måste vara inhyst i en kropp, mer eller mindre provisoriskt. Den protestantiska traditionen har renodlat Paulus’ tanke att den utvärtes övningen är till intet gagnelig. Den inre dispositionen, det ärliga uppsåtet är allt som räknas. I dessa yttersta tider har man fått ny förståelse för att människan är inkarnerad ande. Tänk bara på meditationsrörelsen.

Nåväl, nu finner jag att uttryck som mun, tunga, ben och ögon, som i Gamla testamentet betecknar tillstånd och viljeyttringar reduceras till ett personligt pronomen (jag, mig) i 145:21 ”min mun skall uttala Herrens lov”, 71:24 ”min tunga skall … tala om din rättfärdighet”, 51:10 ”de ben som du har krossat”, och 121:1 ”Jag lyfter mina ögon” reduceras till ”jag ser upp”. Det konkreta i 22:11 ”allt ifrån min moders liv” och 71:6 ”allt ifrån moderlivet” abstraheras till ”alltsedan jag blev till” resp. ”Från min första stund”. Det åskådliga i ett uttryck som väg (35:10 ”Alla Herrens vägar”) görs till en abstraktion (”Allt vad Herren gör”). Det förnimbara ”våra händers verk” i 90:17 blir det abstrakta ”vår strävan”. Det färgstarka blod, som har en konnotation av våldsam död, i 72:14 ”deras blod skall aktas dyrt” blir det färglösa ”deras liv är dyrbart”. Det sinnliga vattenmetaforerna i femtioförsta psalmen ”två mig väl från min missgärning” (v. 4) görs till någonting cerebralt: ”gör mig fri från all min skuld”, och ”skära mig (egentligen: bestänk mig) med isop” (v. 9) blir det torra ”rena mig med isop”. De två sista exemplen har särskilt intresse, därför att de i katolsk liturgi beledsagar vissa rituella tvagningar och bestänkningar.

Kanske kan man nu invända mot mitt resonemang, att dessa bilder inte är mer än urblekta metaforer vilkas bildkraft hade gått förlorad redan i psalmistens egen tid. Detta måste då bevisas. Om ett sådant argument kan ha en viss kraft i prosaiska sammanhang (jfr eng. ”by heart”), så verkar det inte tillämpligt på poesi. En verklig skald skyr det urblekta bildsspråket. Han väljer inte bara sina uttrycksmedel på måfå, och det är en översättares hederssak att göra honom rättvisa.

BA: Självfallet har vi inte någon som helst önskan att reducera konkretionen och det kroppsliga i Gamla testamentet, och jag tror inte heller att det är riktigt att vår översättning skulle röja en tendens till något sådant. Däremot ålägger regeringens direktiv oss att skriva en ”idiomatisk” och ”naturlig” svenska, och då kan man som sagt inte ordagrant återge alla hebreiska idiom.

Nu är det så att hebreiskan ofta använder ord som mun och tunga o.s.v. där den naturliga motsvarigheten på vårt språk är ett personlig pronomen, och direktivens krav på genuin svenska måste ju då rimligen innebära att vi skriver ”jag” och inte ”min mun”. Förlusten i konkretion är nog bara skenbar: de många fall som illustreras t.ex. av Ps. 145:21 är såvitt jag begriper inte alls några originella poetiska uttryck utan just idiom (metaforer, som du talar om, är det väl i det här sammanhanget överhuvud inte fråga om). En skalds personliga och djärva bilder måste man naturligtvis försöka återge, och därför rymmer vår översättning rader som ”jag rinner bort likt vatten som slås ut” (Ps. 22:15), ”Herren ryter från Sion” (Amos 1:2) eller ”du sveper dig i ljus som i en mantel” (Ps. 104:2). Men man måste skilja mellan den enskilde författarens uttryckssätt och egenheterna i själva det språk han skriver på – annars kunde man lika gärna kräva att man alltid skall sätta verbet sist i bisatser när man översätter Heinrich Bölls tyska.

Då en formulering blir ett stående uttryck spelar det knappast någon större roll om den rymmer element som ursprungligen har en stark kroppslig karaktär – det är användning och kontext som avgör nyansen. Inte är den svenska byråkratins ”handlägga” något annat än en tämligen abstrakt term, trots sin skenbart konkreta innebörd?

Att vattenmetaforerna i Ps. 51:4 försvunnit beklagar jag. Det beror ingalunda på någon strävan att reducera det sinnliga utan på att vi i det omöjliga valet mellan det alltför ålderdomliga ”två” och det alltför triviala ”tvätta” på detta ställe nöjt oss med en tredje lösning, som inte är idealisk men enligt min mening ändå att föredra. Och nog överdriver du: vad är det för ”cerebralt” med uttrycket ”gör mig fri från min skuld”? Vad v. 9a beträffar så betyder verbet där faktiskt inte ”bestänk” (det skulle väl gå att använda) utan just ”rena (från synd)” – den översättningen är alltså så ordagrann den kan bli och den ”torrhet” du beskyller oss för är originalets (däremot finns det ett ”tvätta” i v. 9b som har varit omöjligt att behålla av samma skäl som i v. 4).

AP: Men det finns också en annan aspekt på det här. Det här ”kroppsspråket” lever i högsta grad i Nya testamentet: ur Guds mun, saliga de ögon som ser det ni ser, saligt det bröst som du diat och det moderliv som fött dig (och: återvända till moderlivet), för att inte tala om uttryck som Herrens väg, fridens väg, livets väg, frälsningens väg, sanningens väg, rättfärdighetens väg, och Uppenbarelsebokens ”rättfärdiga och sanna är dina vägar”. Alla dessa uttryck är väsentliga inte bara för Nya testamentet, utan de har etablerat sig i liturgin och diktningen, i fromheten och till och med i den dogmatiska terminologin. Vi är inte språkligt ”oskyldiga” utan står i en viss tradition. Jag föreställer mig att alltför radikala reduktioner av det bibliska språket kommer att göra människor mindre benägna att anamma den nya översättningen. Eller?

BA: Ja, här rör du vid en besvärlig och kanske olöslig fråga. Somliga av dina exempel är väl visserligen alldeles oproblematiska och fungerar utmärkt i en ny svensk text, men andra har en speciell smak av bibelspråk och är otänkbara i vanlig svenska. Frågan är då: skall man bevara dem av hänsyn till traditionen eller tillämpa samma översättningsprinciper på dem som på texter i övrigt? Våra direktiv säger uttryckligen att den nya versionen inte bör ”utformas i någon mer eller mindre särspråklig bibelstil”, och jag tror inte att man på enstaka punkter kan avvika från denna regel och skapa särskilda reservat för liturgiskt eller dogmatiskt önskvärda hebraismer. Som alltid är ju troheten mot originalet översättarens främsta plikt, och just av respekt för bibeltexten måste man avstå från att återge en naturlig hebreisk fras (jag talar alltså inte om religiösa specialtermer) med en onaturlig svensk – även om denna drivhusplanta vårdats ömt i den kyrkliga traditionen. Har den inte lyckats slå rot i det språk som skrivs och förstås utanför kyrkans murar, fyller den knappast kraven på idiomatisk svenska.

Ditt tal om ”radikala reduktioner av det bibliska språket” tycker jag nog är en felaktig beskrivning: vad det gäller är alltså att undvika religiöst fikonspråk där originalet inte har det. Och att vi så gör oss av med resterna av en gammal litteral översättningstradition tror jag inte generellt ”gör människor mindre benägna att anamma den nya översättningen”. Det gäller kanske vissa grupper, men i gengäld kan andra bli mera benägna. Vi funderar inte så mycket över sådana tänkbara effekter: vårt huvudsyfte är helt enkelt att försöka spegla grundtextens karaktär så troget som möjligt, och denna trohet mot originalet måste gå före troheten mot den svenska översättningstraditionen.

AP: Jag har förstått att du inte ansluter dig till Vladimir Nabokovs extremt litterala översättningsideal när det gäller poetiska texter. Han förlöjligar i företalet till sin översättning av Pusjkins Eugene Onegin den sortens komplimanger som går ut på att prisa att en översättning ”flyter”, att det låter som om översättningen vore originalet. ”Läsbart, javisst! Men en skolpojkes lathund till ett gammalt mästerverk är ett mindre hån … Det är när översättaren får för sig att han skall återge andemeningen och inte det som texten betyder som han börjar förråda den”.

BA: Du har fattat mig rätt: jag tycker Nabokovs principer verker stolliga. Och hans formulering är en tendentiöst förvrängning: som om en idiomatisk översättning bara skulle spegla något slags vag ”andemening”, medan en mekanisk ord-för-ord-överflyttning skulle svara mot ”det som texten betyder”! Enda sättet att vara trogen mot originalets betydelse är att inte översätta ordagrant. ”A red herring” betyder faktiskt ”ett villospår”, hur mycket Nabokov än vill inbilla oss att det borde återges med ”en röd sill”!