Ett sekel svensk religionsfilosofi

Den som undrar vad religionsfilosoferna sysslade med i Sverige under 1900-talet har fått en värdefull hjälpreda att rådfråga, nämligen Johan Modées antologi Tro, Vetande, Mystik. Svensk religionsfilosofi 1900–1999. Arton texter av lika många författare presenteras här som smakprov på svenska religionsfilosofers produktion under det sekel som nyss gått till ända.

Den religionsfilosofiskt intresserade får här sitt lystmäte av filosofiska anrättningar komponerade av professionella kockar av skilda smakriktningar. Att de uppdukade anrättningarna är av skiftande kvalitet får man förstås räkna med. Ett par av bidragen har för länge sedan passerat sitt bäst-före-datum och verkar lite pliktskyldigt uppdukade för att åstadkomma en representativ helhetsbild av perioden ifråga. Andra ger däremot fortfarande ett fräscht intryck, trots att de har åtskilliga år på nacken. Det kriterium som i första hand har styrt urvalet är att texterna ska ha författats av ämnesföreträdare för en filosofisk eller religionsvetenskaplig disciplin vid ett svenskt universitet. Det är inget fel på det kriteriet, även om det inte automatiskt garanterar att det mest intressanta verkligen kommer med. Man kan alltid diskutera urvalet i antologier, och någonstans måste man ju sätta gränsen. För egen del tycker jag dock att det är synd att varken Leckard Johannesson eller John Cullberg tagits med.

Livsfrågorna och filosofin

Innehållet i antologin är uppdelat i fyra huvudavdelningar, var och en försedd med en inledning där texterna och deras författare kort presenteras. Den första huvudavdelningen bär rubriken ”Livsfrågorna och filosofin”. Till det mest läsvärda i denna avdelning hör Anders Jeffners artikel ”Varför får de eviga frågorna inte något svar?” Jeffner utgår från iakttagelsen att vi ännu idag inte har några gemensamma, okontroversiella svar på frågor som formulerades redan av antika filosofer som Platon. Till dessa ”eviga frågor” hör exempelvis frågan om Guds existens, som dyker upp på många ställen i Platons skrifter. Ett annat exempel är Platons fråga om vad kunskap är och hur den bör grundas. Frågor av detta slag verkar aldrig komma till ro, de återuppstår med varje ny generation. Ett sätt att närma sig sådana frågor är att utgå från att det är omöjligt att få svar på dem. Man antar då att de faller utanför ramen för det som vi människor kan veta. Det var exempelvis de logiska positivisternas sätt att förhålla sig till gudsfrågan. Men, som Jeffner riktigt påpekar, blir man inte av med frågan så lätt. Positivisten formulerar ju faktiskt själv ett svar på frågan, nämligen att det är omöjligt att få kunskap om Gud – ett svar som många finner både kontroversiellt och dåligt underbyggt. Ett alternativt sätt att ta sig an de eviga frågorna är att utgå från att de går att besvara, men att det rör sig om ett annat slags kunskap än den som man uppnår på ett vetenskapligt eller teoretiskt plan. På det sättet närmar sig de existentialistiska filosoferna dessa frågor. Hur man tar ställning till dem beror, enligt deras sätt att se, på ofrånkomliga, personliga val som spelar en avgörande roll för ens möjligheter att forma sitt eget liv och orientera sig i tillvaron. Det handlar om hur man ser på detta att vara människa och vilka värden som är avgörande i livet. Det finns ingen självklar, objektiv metod för att avgöra sådana frågor. Därför kommer även vetenskapligt välinformerade och kloka människor fram till olika svar på de eviga frågorna. Jeffner, som själv ansluter sig till detta senare synsätt, är således övertygad om att dessa frågor verkligen är eviga, i bemärkelsen att även framtida generationer kommer att fortsätta att brottas med dem och att ta ställning till dem utifrån sina egna existentiella val.

Religion och vetenskap

I bokens andra huvudavdelning, ”Vetenskap, filosofi och religiös tro”, finns ett antal texter som handlar om förhållandet mellan religiös tro och vetenskap. Det är nog ingen tillfällighet att just denna avdelning är antologins längsta. Åtminstone sedan Ingemar Hedenius 1949 publicerade boken Tro och vetande har dessa frågor väckt särskilt stort intresse bland allmänheten. (Att Hedenius fortsätter att väcka debatt ännu i våra dagar visar nyutkomna böcker som Rainer Carls Om tro och vetande, Johan Lundborg När ateismen erövrade Sverige och Sebastian Rehnman Gud, kunskap och vara.) Förutom det självskrivna bidraget ur Tro och vetande finner man i denna del av antologin bidrag av bl.a. Anders Nygren, Axel Hägerström, Mats Furberg och Werner G. Jeanrond.

Inte minst intressant är det att läsa Nygrens text om skillnaden mellan s.k. metafysisk och vetenskaplig religionsfilosofi. Det rör sig här om en programmatisk text, skriven redan 1921, där Nygren i ganska magistrala ordalag visar läsaren den rätta vägen genom religionsfilosofins farliga snårskog. Den metafysiska religionsfilosofin förklaras vara byggd på en förlegad kunskapsteori med rötter i nyplatonism, stoicism och medeltida skolastik. Det grundläggande felet med den är att den vill vara filosofi och religion på samma gång. Anselm av Canterbury, Spinoza och Hegel nämns som typiska exponenter för denna ”olyckliga bastardform mellan det religiösa och filosofiska” som intellektualiserar religionen och mystifierar filosofin. Som alternativ modell förespråkar Nygren istället den vetenskapliga religionsfilosofin med sin postkantianska syn på mänsklig kunskap. Denna implicerar bl.a. en klar skillnad mellan subjektiva och objektiva föreställningar. Istället för metafysiska anspråk på teoretisk kunskap om en objektiv gudomlig verklighet, undersöker den vetenskapliga religionsfilosofin den religiösa trons betydelse för det mänskliga subjektet. Religionen har sin egen legitima roll att spela i det mänskliga livets ”subjektssfär”, men den går vilse om den intellektualiseras och börjar ställa upp anspråk på objektiv kunskap om hur det gudomliga är i sig självt. I det senare fallet förväxlar man bara filosofi och teologi med varandra, till bägges förfång. Den som idag läser Nygrens text åttio år efter dess tillkomst frestas att utbrista med Predikaren: ”Det finns ingenting nytt under solen.” (Pred 1:9) Nygrens argument känns väl igen från vår egen tids debatter om den filosofiska teologins legitimitet och om den religiösa tron som ett eget specifikt språkspel.

Vid sidan om Nygrens text förtjänar i denna avdelning även Mats Furbergs tänkvärda essä om skillnaden mellan att tro att och att tro på särskild uppmärksamhet.

Religiös erfarenhet och språkfilosofi

Kanske beror det mest på recensentens personliga smak, men de flesta texterna i de bägge sista avdelningarna lockar inte lika lätt till läsning som texterna i de två första avdelningarna. Detta trots att även de senare handlar om nog så spännande ämnen. I tredje avdelningen står frågan om religiös erfarenhet i fokus. Här diskuteras exempelvis huruvida religiösa upplevelser kan betraktas som en källa till kunskap och vilken roll som mystiken spelar för den religiösa tron. Ingen av de här presenterade texterna bjuder dock på någon riktigt inspirerande läsning. Antologins fjärde avdelning behandlar slutligen det religiösa språket. Liksom filosofer i allmänhet under 1900-talet har ägnat särskilt stor uppmärksamhet åt språkfilosofiska frågor, så har 1900-talets religionsfilosofer ofta reflekterat över det religiösa språkbrukets betingelser. En av de centrala frågeställningarna i detta sammanhang är hur religiöst språk refererar, det vill säga vilken verklighet som det religiösa språket visar hän på eller pekar ut. Att det har hänt mycket just på detta område inom religionsfilosofin återspeglas vid en jämförelse mellan Harald Eklunds ganska enkla artikel om trossatsers logik från 1956 med Eberhard Herrmanns betydligt mer sofistikerade essä från 1999 om debatten mellan realism och antirealism. I den senare texten diskuterar författaren huruvida det är meningsfullt att tala om Gud som en verklighet ”därute”, bortom männi-skors erfarenheter och språkliga konstruktioner. Texten illustrerar på ett tydligt sätt hur filosofiska ställningstaganden omedelbart får konsekvenser även för religiösa trosföreställningar.

Till denna antologis avgjorda förtjänster hör redaktörens eget introduktionskapitel, där Modée ger läsaren en resumé av reli-gionsfilosofins utveckling under 1900-talet. På knappa trettio sidor får man en koncentrerad, informativ och välbalanserad redogörelse för vilka riktningar och frågeställningar som har dominerat det gångna seklets religionsfilosofiska debatt. Här diskuteras också olika uppfattningar om vad religionsfilosofi är respektive bör vara, liksom frågor av mer metodologisk art. En viktig distinktion i detta sammanhang är den mellan religionsfilosofi och filosofisk teologi. Den förra definierar Modée som ”ett konfessionellt obundet, analytiskt, tolkningsteoretiskt och vetenskapsorienterat filosoferande kring religiösa företeelser”, medan han beskriver den senare som ”ett konfessionellt orienterat filosoferande kring religion, som tidvis kännetecknas av apologetiska syften.” Han vidgår dock att skillnaden mellan de båda knappast är knivskarp och att den filosofiska teologin just i våra dagar upplever en renässans inom nordamerikansk analytisk religionsfilosofi. I denna antologi återfinns dock bara texter av det förra slaget. Det är måhända en brist, men i så fall en brist som rimmar väl både med redaktörens nyss citerade definition av religionsfilosofi och med det religionsfilosofiska ämnets faktiska historia under svenskt 1900-tal. Under alla omständigheter är Modées eget introduktionskapitel dock så pass bra att redan det är skäl nog för att införskaffa boken. Tycker man sedan att det verkar lockande att botanisera i den reli-gionsfilosofiska köksträdgården är det därefter bara att gå vidare och följa tillropet tolle, lege – tag och läs.