Fröding – en modernistisk författare?

Gustaf Fröding räknas i alla litteraturhistoriska handböcker in bland de s.k. 90-talister-na med Heidenstam som banerförare och Levertin som vapendragare. Heidenstam går i sina programskrifter till storms mot ”gråvädersstämningen”, ”skomakarrealismen” och problemdebatten i samtidens litteratur (läs: 80-talismen och Det unga Sverige, delvis också 1880-talets Strindberg) och pläderar för livsglädje, skönhet, fantasi och ”en käck, drastisk realism”. Fröding drar också sitt strå till stacken dels genom en tidningsartikel om realismen, dels och framför allt genom den kända essayn från 1890, ”Om humor”. Han angriper där 80-talets moraliserande och naturvetenskapligt inriktade litteratur och försvarar fantasin, lekfullheten och toleransen. Humor är för Fröding en livshållning, där man inser att vi människor allesammans utan undantag är skröpliga varelser och att vi därför inte skall döma varandra utan i stället hjälpa varandra genom detta vanskliga liv. I dikten ”En fattig munk från Skara”, publicerad året därpå, målar skalden upp en utopi där ”ingen är ond och ingen är god

men bröder som kämpa i ondskans flod, och räcka varandra handen, att hjälpa fram till stranden”.

Humorn skapar gemenskapskänsla och sympati. Ingen är bättre eller sämre än den andre och just därför kan vi ”skratta åt hvarandra, och åt oss själfva samt tycka om hvarandra, det är humorns innebörd.”

I praktiken utvecklas under 1890-talet en sällan skådad aktivitet inom lyriken. Man behöver bara erinra om namn som Fröding, Karlfeldt och de redan nämnda Heidenstam och Levertin. Men också prosan blir annorlunda, subjektiv och lyrisk i exempelvis Selma Lagerlöfs debutroman Gösta Berlings saga. I stället för 80-talets problemdebatt, vardagsliv och folklivsskidringar möter vi under 90-talet de stora, gåtfulla personligheterna: förutom just Gösta Berling exempelvis den heliga Birgitta och Karl XII hos Heidenstam.

90-talets lyrik var inte alltid bunden av etablerade versmått. Den kunde vara nonchalant slängig som i Heidenstams Vallfart och vandringsår, men både hos Fröding och Karlfeldt utvecklas en känsla för den musikaliska rytmen, en språklig fantasi (antingen det gäller att ta till vara dialektord eller skapa nya och fantasifulla sammansättningar) och en stundom ekvilibristisk rimglädje. Detta hindrar förvisso inte att det vid sidan av humorn finns allvarstyngda dikter hos båda författarna, hos Fröding ofta kopplade till grubbel över ont och gott och till känslan av utestängdhet från det brusande livet.

90-talets lyrik var annorlunda, friare i jämförelse med äldre lyrik, men man kan för den skull inte kalla den modernistisk, och den var helt väsensskild från den samtida symbolismen i Europa.

Som de flesta nog känner till drabbades Gustaf Fröding periodvis av svåra psykiska kriser. Från december 1898 till mars 1905 var han intagen på Uppsala hospital (Ulleråker) med diagnosen Insania degenerativa, nedärvd sinnessjukdom. Här är inte platsen att gå in i debatten om arten av denna sjukdom. Viktigare är att konstatera att Fröding under hela hospitaltiden fortsatte att skriva men att hans lyrik då blev radikalt annorlunda mot tidigare. En del av denna produktion har tidigare tryckts under rubriken Mattoidens sånger, ytterligare ett antal dikter i Efterlämnade skrifter. Frödingforskningen har i allmänhet, med några undantag, litet förstrött betraktat dessa dikter som en beklämmande nedgång i skaldens skaparkraft, orsakad av den mentala sjukdomen. I en ny doktorsavhandling, framlagd vid Uppsala universitet av Eva Jonsson, revideras denna bild.

Avhandlingen bär titeln Hospitaltidens lyrik, redan det ett ställningstagande från författarens sida. Det är fråga om nyskapande lyrik, inte ”sjukdomsdiktning”, en term som hon finner ”närmast oanvändbar” (s. 12). Samtidigt poängteras att det är fråga om en tidsmässig indelning, inte en innehållsmässig.

Tyngdpunkten i avhandlingen ligger i den textkritiska editionen av Frödings lyriska produktion under hospitaltiden. Eva Jonsson har gjort en systematisk inventering av ett oerhört stort handskriftsmaterial, både i offentlig och privat ägo, och kan redovisa inte mindre än fyra hittills okända dikter, 21 fragment samt ett översättningsförsök. Denna textkritiska utgåva är genomförd med stor vetenskaplig noggrannhet. Dateringsresonemangen går in på intrikata detaljer som papperssorter, bläcksorter, stavning, Frödings ändrade handstil och många andra mer eller mindre tekniska resonemang. Man känner sig som läsare trygg och på fast mark. Ibland kan man kanske tycka att en och annan ordförklaring är onödig i en vetenskaplig utgåva, men kanske är det bättre att vara för tydlig än tvärtom. Avhandlingens andra hälft ägnas åt denna etablering av texten med en utförlig textkritisk apparat.

I den första hälften av avhandlingen diskuteras bland mycket annat vad som i sammanhanget skall karakteriseras som dikt. Eva Jonssons definition lyder: ”Som dikt räknar jag i detta sammanhang en text som förefaller utgöra en avslutad helhet och där inte något måste ha föregått eller efterfölja. De flesta av dessa dikter har en titel. Det kan dock aldrig garanteras att en dikt som nu tycks fullständig inte kan ha en fortsättning” (s. 146). Texter som inte ger intryck av helhet räknas som fragment, likaså ytterligt korta texter, dock inte kortare än fyra rader (s. 147). Definitionerna understryker den betydande osäkerhet som råder beträffande arten av de undersökta texterna. Vilka lösa manu–skript är de senaste, mer eller mindre slutgiltiga? Och visst finns det exempel i litteraturhistorien på ytterligt korta texter som likafullt är dikter.

Någon gång kan man sväva i tvivelsmål om vad som konkret avses med en kapitelrubrik, t.ex. rubriken ”Frödings åsikter om verskonst samt något om bakgrunden till dikterna.” Man frågar sig där vilken bakgrund Eva Jonsson menar: hela författarskapet, den biografiska bakgrunden som helhet eller bara just under Ulleråkertiden, samtiden, det litteraturhistoriska sammanhanget eller kanske alltsammans? Det förtjänstfulla i det kapitlet är redovisningen ur brev och andra källor av hur Fröding alltifrån debuten såg på sitt eget författarskap och hur han även under svåra sjukdomstider omsorgsfullt planerade sin diktning. I ett brev till Heidenstam skriver han från sjukhemmet Suttestad sommaren 1895 bl.a.:

”Konst är äfter min mening något helt formelt […]. En rik och djup känsla, en skön fantasi äro rika och sköna i sig själfva, men äro dålig konst, ifall de äro illa uttryckta […] Därför tycks mig poleringen nödvändig och man måste vara tålmodig, hur ohyggligt tarfligt det än ibland kännes att söka ett rim, ett musikaliskt tonfall, som ovillkorligen måste med för att få fram den melodi man afsett. I och med att man valt rim och rytm har man ju pålagt sig detta tvång – själfva värsen gör anspråk på att ha en viss form och när den icke fyller den, slår den själf sitt anspråk i hufvudet.”

Avhandlingen s. 47

När kraven på musikalisk rytm givit vika för att det inre kaoset skall kunna uttryckas, kvarstår dock Frödings egna krav på omsorgsfull planering av sin diktning. Ur hans eget exemplar av Samlade dikter II citerar Eva Jonsson hans anteckning från 1903: ”Följande tre ordvärden torde vara ändamålsenligt att bemärka vid valet av ord för värsbildning: 1) ordets ljudvärde, 2) ordets idéassociationsvärde, 3) ordets termvärde” (Avhandlingen s. 52).

Om jag läst Eva Jonsson rätt, så menar hon att hospitaltidens diktning ingalunda är ett själlöst mumlande ur djupet utan medvetet gestaltad lyrik.

Detta är en tes i avhandlingen, som är ytterst väsentlig och som därför, enligt min mening, kunde ha poängterats ännu tydligare. Nästa fråga gäller då om den nya, annorlunda dikt som Fröding skriver kring förra sekelskiftet är ”modernistisk”. Eva Jonsson diskuterar visserligen kortfattat vad man kan mena med begreppet modernism och hur Frödings sena dikter skulle kunna passa in i det mönstret, men för att detta skulle bli ett verkligt vägande inlägg hade man önskat dels att de sena dikterna tydligare hade satts i relief mot Frödings tidigare diktning, dels att exemplifieringen från andra författare hade varit något fylligare. Överhuvudtaget finns det ibland en viss otydlighet i avhandlingens disposition både som helhet och inom enskilda kapitel. Man skulle också stundom ha önskat att Eva Jonsson inte varit fullt så blygsam utan klarare sammanfattat det hon kommit fram till. Det råder nämligen inget tvivel om att hon har gjort en betydande vetenskaplig insats genom sin avhandling, framför allt när det gäller den textkritiska delen men också när det gäller att framhäva det i Frödings sena diktning som pekar framåt.

En av de sena dikterna som ofta tas med i antologier är ”Vargsång”. Jag skall i stället citera tre andra dikter, samtliga tidigare publicerade i Efterlämnade skrifter 1914. Alla har de lika uppseendeväckande korta rader som ”Vargsång”:

”Djäfvulskärlek

Bita ihjäl

hvar kropp och själ,

pina,

förtvina,

ej våga se

i ögon som le,

dem som le,

ve.

Vilja kyssa,

vilja vyssa

små barn i min famn

– hvad jag vill?

gifva vänliga namn

bita till.”

Avhandlingen s. 181

Som pendang kan man läsa en dikt med rubriken ”Änglakärlek” (Avhandlingen s. 183), där de sista raderna lyder:

”dig, som slog och dig, som bet

midt bland fasor

bett och slag

älskar jag.”

De två andra dikter som jag vill citera har med naturen att göra, den natur som Fröding alltid förmått skildra med snarast impressionistiska penseldrag, inte med den detaljrikedom beträffande floran, som var typisk för Karlfeldt.

”Snigelns visa

Sol! Sol! Skönt

lys, lys, ljus,

trög väg på grus,

se gräs grönt,

här mycket lätt

äta sig mätt.

Här inte brådt

bortkrypa vill,

här ligga still,

mums, mums, godt.

Hum, hör dån,

hum hvarifrån

är svårt hot?

stor svart fot,

bäst krypa in

i hyddan sin. ”

Avhandlingen s. 166

”Ett grönt blad på marken

Grönt Godt

friskt skönt vått!

Rik luft, mark!

stor kraft ljuft stark

rik saft,

stor kraft!

friskt skönt

grönt!”

Avhandlingen s. 163

Det skulle vara intressant att veta, om exempelvis den finlandssvenske modernisten Gunnar Björling var bekant med Frödings sena diktning i Efterlämnade skrifter, 1914, där ju dessa dikter trycktes.