Ett testfall i Afrika

Ärkebiskop Emmanuel Milingo av Lusaka – har han varit nära att bli den samlande kraften i en sektbildning inom kyrkan i Zambia? Eller visar i stället hans kallande till förhör i Rom att västorienterade missionärseliter ännu nekar sitt samtycke till ett befästande av en äktafrikansk kristendom?

Efter den snabba framgången för katolska kyrkan i Afrika närmar sig denna ett vägskäl. Den hittills följda vägen – mission genom evangelisering – kommer inte att vara framkomlig länge till, och de båda möjligheterna till vägval är outforskade: i ena riktningen skulle man komma fram till en helt inhemsk kyrka med en betrodd infödd kyrkoledning, medan man i andra riktningen skulle få en form av andlig nykolonialism som leds från västliga maktcentra, genomförs av europeiserade eliter och vårdar sig om dessa eliter så länge de lever kvar. Det lutar nog åt att man slår in på denna senare väg.

Frågan om varifrån ledningen skall ske, har ställts på sin spets genom fallet med ärkebiskop Emmanuel Milingo av Lusaka. Ärkebiskopen förbjöds för två år sedan att utöva helbrägdagörelse, något som hans folk tror på och som de ljudligt begärde med sådan enträgenhet att han efter förbudet tvangs att flytta ut ur ämbetsbostaden och sticka sig undan. Nu har han blivit förflyttad, kanske bara tillfälligt, och instämd till Rom under det att ärkebiskopssätet anförtrotts åt en ämbetsbroder.

Emmanuel Milingo är en framstående afrikan. Långt innan frågan om helbrägdagörelse väcktes, hade han skapat sig ett namn genom framträdanden i radio, och han hade varit mycket framgångsrik i organiseradet av kyrkans socialarbete bland Lusakas fattiga. Det var tack vare detta han utsågs till ärkebiskop vid osedvanligt unga år. Men han var inte den kandidat de vita prästerna i Lusaka hade väntat sig. – De hade velat ha en afrikan men hade inte tänkt sig någon som skulle visa sig så originell.

Lusaka är ett svårskött biskopsdöme genom att det omfattar huvudstaden med dess talrika inslag av vita utlänningar, dess fattiga och stammässigt blandade proletariat och dess grädda av europeiserade regeringsmedlemmar och ämbetsmän. Må vara att Emmanuel Milingo var en alltför yster och lättrörlig personlighet för att påläggas en så maktpåliggande uppgift, men han är en afrikan som kyrkan borde ha varit stolt över och mycket väl kunde ha stöttat med uppbådande av sitt ansenliga inflytande. Framför allt hade han känning med vanligt folk, och det bör ha varit en värdefull egenskap hos en kyrkoledare. Omvänt har Milingo svikits av sina vänner som han hade i en familjs ställe. I sitt författarskap talar han gripande om avvisning, om barn som förskjutits av sina föräldrar. Kyrkan har varit hans familj sedan han var 14 år.

Han har en gång talat om sig själv som ”den mest hjärntvättade bland katoliker”, en som aldrig fått möjlighet att tillägna sig afrikanska sedvänjor. Det rör sig här inte om någon direkt konflikt mellan en afrikansk traditionalism och ett västerländskt katolskt värdesystem. I botten ligger snarare en underlåtelse att göra sig ett begrepp om en möjlig syntes av dessa faktorer, något som Milingo tycks ha för ögonen. Hans skrifter vittnar om en vittfamnande beläsenhet i europeiska källskrifter. Han är fullkomligt trofast mot katolicismen – en omständighet värd att beaktas av de myndigheter som märkbart fruktar afrikanernas benägenhet att bilda utbrytarsamfund. Milingo har nyligen utsänt en bok vars titel Demarcations (”Avgränsningar”) tydligen hänsyftar på detta avvisande av en syntes, uppdragandet av skarpa skiljelinjer mellan afrikanskt och europeiskt, mellan biskopar och präster, mellan prästerskap och menighet, mellan svart och vitt.

Han har kommit fram till att kyrkan har dragit upp en skiljelinje mellan vita och svarta, och att han som varande afrikan inte anses lämpad som ett Andens redskap. I ett kapitel rubricerat ”Den afrikanska tålmodigheten” skriver han: ”Om Gud gjorde ett misstag när han skapade mig till afrikan, är det likväl ännu inte bevisat. Mina vedersakare har ännu inte instämt mig till Guds domstol, där han skulle ha lovat att förbyta mig som afrikan för att göra mig till europé som ett oeftergivligt villkor för att helt och fullt bli en kristen.” Däremot har han instämts till Roms domstol – om syftet därmed skulle hans vänner bra gärna vilja få närmare besked.

Om det är meningen att han skall få tid att vila och besinna sig efter en mödosam tjänstgöring och slutligen återbördas till sitt folk, så är Roms klokhet beundransvärd. Men skrivelsen från pronuntien har en frän ton, att döma av återgivandet i en zambisk tidning; ärkebiskop Milingo förständigas ”att under en anvisad tidrymd ägna sig åt teologiska studier och stilla betraktelser ävensom att inhämta läkares anvisningar” och vidare heter det: ”såframt Edert hälsotillstånd vid tidrymdens utlöpande av läkare bedömes såsom gott, och därest Heliga stolen av Ers nåd emottager alla de erforderliga försäkringar vilka skulle kunna göra det möjligt för Eder att leda ärkebiskopsdömet på ett uppbyggande och fruktbringade sätt, kommer Ni att tillåtas återinträda i ämbetet. Varom icke, måste ärkebiskopsdömet betros åt en nytillträdande ordinarius.” – Denna skrivelse utfärdades efter en apostolisk visitation av kardinal Otunga av Nairobi och biskop Kirima av Mombasa; dessa hade givit intryck av att vara välvilligt inställda till Milingo och man hade väntat att de skulle lämna en gynnsam redogörelse. Vad de kommit fram till är inte offentliggjort, och det finns ingen bevisning av de anklagelsepunkter på vilka Milingo blivit dömd, liksom det inte heller funnits någon bevisgrund för det inledande förbudet mot helbrägdagörande vård. Zambias folk, som givit uttryck åt sin bedrövelse över att ha mistat sin ärkebiskop, har sannerligen rätt att få en mera uttömmande förklaring.

Karismatisk framtoning

Ingenting i Milingos författarskap tyder på att han skulle vara sinnesrubbad. Hans inställning till helbrägdagörelse och yttringar av den helige Ande ligger helt i linje med den karismatiska förnyelsen, till vilken han anslutit sig. Han har inte hållit offentliga helbrägdagörelsemöten sedan förbudet utfärdats, och en midnattsmässa vid vilken han gjorde altartjänsten under julen 1980 förlöpte fullkomligt mönstergillt. Även om församlingen vid tidigare mässor ibland fallit i hänryckning, så tycks detta – som för den delen ingalunda är någon ovanlighet vid afrikansk gudstjänstfirning – icke ha varit åsyftat.

Frågan har ställts varför de sjuka inte vänder sig till någon vårdinrättning utan till ärkebiskopen. Sjukvården i Zambia är alldeles utmärkt men inte särskilt utbyggd, och överlupna läkare har – liksom överlupna präster – sällan tid att sätta sig ned och lyssna. Bristen på tid för att verkligen lyssna, är något som Milingo själv beklagar. Därtill kommer att sjukligheten mestadels är obestämbar och bottnar i en ytterlig misströstan, till övervägande del uppträdande hos kvinnor som ju mer än andra drabbas av fattigdomens umbäranden och saknar hjälpkällor. Milingo tål väl vid att somliga drar i tvivelsmål att han verkligen åstadkommer läkningar: ”Hur ofta har inte den akademiska medicinen flinande låtit höra att vi botar ett ingenting. Jag drar mig till minnes den gode prästman som kallade vårt helbrägdagörelsemöte i Lusaka för en popgala dit vinddrivna lollor kom inlarvande för att lipa av sig sin storstadsisolering. Vi förbjudes att hela därför att de flesta av våra vårdsökande lidit av psykosomatiska åkommor, vilka enligt våra vedersakares tänkesätt inte påkallat

någon läkning av det här slaget (… ) vad vi saknade hos felfinnarna var framläggandet av möjligheter vi hade kunnat välja emellan, när det nu en gång var just till oss som de vårdsökande strömmat till och i förtroende omtalat sina besvär. För oss gavs det ingen annan valmöjlighet än att åkalla den som oberoende av åkommans art botade alla dem som kom till Honom.”

Även om Milingo håller på Afrika, genomsyrar hans kristendom allt han säger eller skriver och ger en vidgad innebörd åt allt som i och för sig kan vara rent afrikanskt. De korta betraktelser över evangelierna som inryckts i slutet av hans bok, kunde sålunda vara skrivna av någon man av vilken ras som helst bara han vore varmt kristen. Så varför är den karismatiska inställning som godtas i Europa och Amerika inte godtagbar hos en afrikan? Det skall villigt medges att européer skönjer någonting skrämmande i afrikanernas uppfattning av andevärlden och också att afrikaner ofta lever i fruktan för trolldom. Kärleken fördriver fruktan, och Milingos kristna tillvägagångssätt är det som är bäst ägnat att lösa spänningarna på ömse håll. Hans framgång i behandlingen av mashawe – en sorts andebesatthet som vanligen uppträder hos kvinnor – har lett till ett erkännande och en smula bättre förståelse av denna själsföreteelse, även om en del ännu återstår. Som han säger: behovet fanns, och han täckte det; att lämna behovet därhän är inte något tillvägagångssätt alls.

Fallet Milingo bör ses i sammanhang med hela den afrikanska kyrkan och missionen. I sitt stift hade han endast sju zambiska präster och minst 70 utländska missionärer. Dessa missionärer var sinsemellan olika – en del tillhörde ordnar som sedan länge är inarbetade i Zambia, medan andra missionärer har värvats en för en i syfte att täcka stiftets behov. När afrikanerna mottagit kristendomen har de måst finna sig tillrätta inte bara med mängden av protestantiska sekter, utan också med mångfalden av missionsordnar inom katolska kyrkan. Dessa ordnar har förlänats en domvärjo som gör dem till den förhärskande makten i hela landsändar. En del av dem bemannas huvudsakligen från något enstaka land i Europa och uppvisar dettas särdrag, medan andra är blandade. Det finns inte bara ordnar med anknytning till ett land utan också ordnar från en bestämd stad, såsom Veronafäderna och Burgosfäderna. Vissa ordnar tar i stor utsträckning sitt folk från länder där kyrkan har fastnat i nedärvd slentrian eller där den är eller har varit avogt inställd till staten och i nuläget tillhandahåller ett smyghål för män som väl eljest skulle söka hävda sig inom politiken. Medgivas skall att många enskilda utlänningar i beröringen med Afrika befriar sig från sin förbening, men det är oundvikligen svårt för en del ordensmedlemmar att inte betrakta sitt anvisade område som sitt eget lilla kungarike – i synnerhet när de sörjt för så mycket i form av allmännyttiga anläggningar för avsides belägna eller av andra orsaker eftersatta landsdelar. Den enskilde missionären är en världsförsakare i det han givit avkall på trevnaden hemmavid, men mot bakgrund av den knappa nationalförmögenhet som står statsverket till buds där ute, är missionen förhållandevis penningstinn och har också det maktövertag som rikedomen medför. Missionen har sålunda obehindrad tillgång till transportväsen, läkemedel och teknisk utrustning liksom välskolad och plikttrogen arbetskraft. Ofta råder ett lyckligt förhållande mellan missionen och de afrikanska staterna som uppskattar dess insatser, och omvänt kan missionens maktställning verka som en återförsäkring mot tyrannstyren; men missionens nuvarande finansiella överläge kan omöjligen förbli någon given förutsättning för kristendomen. Det sägs att präster i Mozambique, där staten tagit över kyrkogods, idag finner sig bättre tillrätta i sitt kall än de gjort dessförinnan.

Denna spänning som bottnar i den tveeggade uppgiften att dels styra och förvalta, dels erbjuda och sprida evangeliet, vidgås utan gensägelse av många missionärer. Vad som nog kommit bort i hanteringen, är en direktförbindelse med det afrikanska folk som inte längre är undergivna mottagare – om de ens någonsin varit det.

Utan stämma

Hur skulle man i Rom kunna häva upp en stämma, som finge påven att lyssna till vad som sägs man och man emellan i Afrika? Biskop Milingo äger gemene mans förtroende där ute, och man kan bara hoppas att han skall finna ett ljudfång under vistelsen i Rom. Men en ynka röst har små utsikter att göra sig hörd. I en utförlig och väckande uppsats i Le Monde tidigare under året har Henri Fesquet efterlyst ett ”svart koncilium”. Han berättar att tanken ”första gången framkastades av afrikanska katoliker i Abidjan år 1977 på föranledande av det afrikanska bildningsförbundet Présence Africaine. Trettiotalet åhörare – däribland pater Congar – skänkte planen sitt fulla gillande.” Det står inte klart om detta ”svarta koncilium” är ämnat att bli en engångsföreteelse som Andra Vatikankonciliet eller om det är tänkt att bli en återkommande händelse. Än ovissare är vem som vid ett sådant koncilium rätteligen kunde föra de missgynnade folklagrens talan. Det finns åtskilliga svarta biskopar och rentav kardinaler, men – som Fesquet betygar – ”frånsett en handfull lysande undantag, så är den afrikanska kyrkoledningen merendels nyhetsfientlig och intetsägande. Den motsvarar näppeligen den spridda, livfullt tecknade bilden av kyrkorna ute på fältet som sprittande av de nyomvändas trosiver.” – Något inte fullt så storståtligt som ett formligt koncilium skulle måhända falla sig lägligare till att börja med, kanske särskilda landsstämmor med präster, ordensfolk och lekmän eller landsomfattande herdating som den nyligen avhållna nationella pastoralkongressen för England och Wales. Den personbesättning som står att uppbåda, liksom vederbörandes färdighet att lyssna och rådpläga, komme väl att bli olika alltefter tidens och ortens betingelser. Men de nederstas vädjan att få någon som lyssnar till Afrikas röst, har givits klart uttryck i och genom de väldiga skaror som bestormade biskop Milingo om läkedom så enträget att ärkebiskopshuset därigenom blivit obeboeligt. Kyrkan måste uppdriva något hjälpmedel varmed Afrikas bortträngda missräkningar kan ges fritt utlopp.

I Signum 1977:1 s 2-6 publicerades en originalintervju med ärkebiskop Milingo och ett referat av en avhandling om katolska kyrkan i Zambia.