Ett tomrum fyllt av musik

Anders Carlberg har åtskilliga decenniers erfarenhet av ungdomars livssituation och därmed av den bakgrund som färgar deras livssyn. Han stod på barrikaderna under studentrevolten 1968 och företrädde då som många andra politiskt aktiva den maoistiskt inriktade marxismen. Nu är han engagerad i ja-kampanjen för EU-medlemskap. Hans livsverk är Fryshuset i Stockholm där ett mycket stort antal ungdomar samlas för att bland annat musicera. Han intervjuas här av Signums medarbetare Axel Carlberg.

Hur vill Du beskriva dagens ungdomar?

Någon har sagt att ett rum utan fyra väggar inte är frihet utan övergivenhet. Jag ser fruktansvärt mycket övergivenhet hos dagens ungdomar eftersom de just nu lever i ett tillstånd av fullständigt kaos och splittring. Visserligen kan man säga att detta är ungdomars naturliga tillstånd. Men det som sker i dag är att hela samhället befinner sig i samma tillstånd och i en förändringsprocess från ett industriellt samhälle till ett nytt samhälle där man lever och bor på ett nytt sätt och där familjen har fått en helt annan innebörd. Ur detta kan mycket positivt komma men förtvivlan är stor. Så förhoppningsvis har Lars Noren rätt när han säger att kaos är granne med Gud.

Tycker Du att generationsklyftan har vuxit mellan vuxna och ungdomar?

Det finns en ständig generationsklyfta men den vi har i dag är djupare och allvarligare än någonsin eftersom vuxna inte tycks märka de radikala förändringar som just nu sker. De lever ett plikttroget liv med arbete, bostad och inåtvända intressen. De starka ungdomarna skapar och tar del av det nya kunskapssamhället medan de svaga inte klarar av det och stöts bort. Men det som både starka och svaga ungdomar har gemensamt är att de inte far svar på livets viktigaste frågor. Jag tror att alla människor – och i synnerhet ungdomar – förr eller senare måste besvara frågan om livets mening och ha kontakt med religiösa frågeställningar. Annars är man inte livsduglig. Einstein sade att när man ställer frågan om livets mening ställer man genast en religiös fråga. Men problemet i dag är att dessa frågor inte längre besvaras på ett tillfredsställande sätt. I det traditionella samhället traderades svaren genom sagor, myter och religion. Men denna överföring av visdom har upphört. Därför är förtvivlan stor och det andliga tomrummet fylls med musik. Musiken har samma kontakt med känslorna som religionen. Därför får den en sådan stark ställning hos ungdomar.

Tycker Du att familjen har svikit i sitt ansvar att uppfostra ungdomar?

Jag förstår inte varför kyrkan är så mån att omhulda kärnfamiljen. Jesus själv ville befria sina lärjungar från föräldrarnas förmynderi och bad dem att lämna sina familjer för att följa honom. Och i denna förändringens tid måste man också kunna relativisera kärnfamiljens betydelse. Själv tycker jag att den medmänskliga kärleken har en överordnad roll. Men visst är det viktigt för ungdomarna att ha både en pappa och en mamma som gemensamt tar ansvar för uppfostran. Därför anser jag att homosexuella par inte bör tillåtas adoptera barn. Där är jag kompromisslös. Ungdomar har behov av kvinnliga och manliga förebilder. För pojkar har betydelsen av pappans roll underskattats. Studier bland manliga fångar i Sverige visar att ett betydlig andel inte hade någon positiv manlig förebild. Faderns plats är alltså avgörande. Därför är en bok som Robert Blys Järn-Hans av största betydelse. Den har blivit som en bibel för mig.

En bra uppfostran bygger på tillit och ömsesidig respekt, precis motsatsen till en auktoritär uppfostran. Varje ungdom behöver någon som kan bejaka sin förmåga och talang, i linje med Rudolf Steiner och Montessorimodellen. Ungdomar behöver guidning av kloka gummor och visa män som kan visa vägen. Att bli stor är inte en enkel process och ungdomarnas uppfostran är inte bara föräldrarnas sak. Under brytningsperioden, när de frigör sig från föräldrarna, behöver de också andra vuxna förebilder. Men denna uppfostran måste alltid ske med respekt och dialog. Men tyvärr är respekt ett mycket underskattat begrepp dessa dagar.

Vad tycker Du kyrkan bör göra för ungdomar?

Jag tycker att det kristna budskapet är mycket väl anpassat till ungdomar eftersom Jesus ställde allt på huvudet på ett mycket spännande sätt, precis som ungdomarna själva gör. Och Jesus vände sig ju i första hand till dem som hade det svårast. Men konstigt nog känner sig kyrkan hotad av ett sådant budskap. Den känner sig hotad av förändring. Det finns ingen anledning att vara det. De mest spännande sociala motrörelserna uppkom i en tid av kaos och splittring. Kom ihåg att exempelvis scouterna, Frälsningsarmen och Röda Korset hade sitt ursprung i mörkaste England resp. Schweiz under 1800-talet. I kyrkan finns mycket god vilja men mycket dåligt handlag med dem som är mest övergivna.

Vad föreslår Du?

Jag tror att kyrkan behöver återgå till sina rötter för att återupptäcka ett språk som är relevant och talar till människor, i synnerhet ungdomarna. Den behöver ett språk som kan förtydliga Jesu utsaga om att himmelriket finns inom oss själva. Men frågan består: med vilket språk, med vilka symboler?

Jesu liknelser i evangelierna är en bra utgångspunkt. Men kyrkan tycks inte kunna levandegöra deras budskap. Häromdagen blev några skinheads attackerade av ett gäng invandrare på Kungsträdgården men räddades av några invandrarkvinnor. Händelsen kunde lika gärna ha hämtats från evangelierna. Men i de flesta kyrkliga framställningar blir den barmhärtige samariern en snäll liten gubbe. Liknelsen förlorar sin dramatik och föranleder istället en traditionell diskurs om synd och moral. Tyvärr ligger det något i vad Kierkegaard sade: likheten mellan kyrkan och de fyra evangelierna är oerhört liten. Om kyrkan vill predika till ungdomarna, måste den först låta dem prata och låta dem berätta vad som känns relevant.

Du talade om musikens centrala, nästan religiösa roll, i ungdomarnas liv. Vad lyssnar de på? Smaken varierar mycket och avgörs till stor del av klasstillhörighet. Hårdrock är oftast den inhemska, ursprungsbefolkningens musik, arbetarklassens musik. De som lyssnar till den är såväl svenska som utländska ”knegarungar”. Hårdrock är de kyska krigarriternas musik som spelas av grupper som till exempel Iron Maiden och Metallica. Den har sina rötter i de svartas Rhythm and Blues.

Invandrare gillar mer hip-hop musik som också härstammar från USA och spelas av grupper som till exempel ICe Cube. Techno är dess mest överdrivna form.

Huvudströmmen av ungdomar i dag lyssnar till Euro-pop som har sina rötter i England (bland annat hos Beatles) och Irland. Traditionellt är den politiskt medveten. Peter Gabriel, Phil Collins och U2 är några exempel.

De s.k. syntarna är ofta medel- och överklassungdomar från Djursholm och Danderyd. De lyssnar på band som till exempel Depeche Mode och Kraftwerk.

Det finns också mer extrema former. Punkarna, till exempel, var nästan helt utdöda ett tag men är på väg tillbaka igen. De lyssnar till sin egen musik. De är hatiska mot samhället, den nuvarande ordningen och är mycket extremistiska, både på höger- och vänsterkanten. Skinheads gillar en variant av punk- och oi-musik. Men de är uteslutande högerextremister.

Hur förklarar du ungdomarnas intresse för gregoriansk musik på senare tid?

Ungdomar försöker alltid att utvidga sin smak och sina intryck. De upplever kvalite på många olika sätt. Det finns en dramatik i gregoriansk musik som samtidigt inspirerar till meditation. För att se sambandet mellan den här musiken och vissa former av poprock gäller det att ha tillräckligt spelrum i sin fantasi.

Hur har Sverige lyckats med att integrera sina invandrare och i synnerhet invardrarungdomar?

Jag tycker att vi har varit dåliga med att integrera dem. Vårt samhälle är i färd med att skapa ett A- och B-lag. Det bäddar för många framtida motsättningar. Ett samhälle måste kunna jobba över alla gränser och bygga broar mellan generationer och etniska grupper. Därför är fundamentalism, inom religion och politik, det farligaste som finns. Deras samhälle är en travestering på det gamla ordspråket ”proletärer förenen eder”.

Hur tror Du att dagens ungdomar kommer att förändra samhället?

Det är svårt att säga, men jag tror ändå att dagens ungdomar är mer känsliga för vad som är äkta. De bejakar livskvalitet mer än materiella ting. Du kanske har sett en T-shirt som ungdomarna bär med texten: ”Den som har flest prylar när han dör vinner”. Vilken underbar ironi av konsumtionssamhället! Under min ungdom trodde vi mer på kollektiva lösningar, på traditionell politik och de traditionella ”ismerna”. Nu ser ungdomarna varje sakfråga mer för sig. De är mer kompromisslösa, och vill leva som de själva vill. Alltså mer individualism, men förhoppningsvis mindre materialism.