Ett vackert kuriosakabinett. Den svåra konsten att

Ordet mirakel kommer av latinets mirari, att förundra sig. Precis som det svenska ordet ”under” betecknar det något man förundrar sig över. Men medan vi på svenska – liksom på andra språk – kan tala om ”naturens under” har ordet mirakel fått en mera speciell betydelse: det är sådant som förefaller strida mot naturlagarna och därför i särskilt hög grad väcker vår nyfikenhet och debattlusta.

Om sådana under har den danske katolske teologen Niels Christian Hvidt skrivit boken Mirakler, som väckte uppmärksamhet i Sverige redan i sin danska utgåva och nu också har utkommit i svensk översättning. Den är en förföriskt vacker bok med många färgbilder, innehållet är intresseväckande, och den är säkert en framgångsrik satsning på marknaden. Boken handlar om mirakler i ordets specifika betydelse av ”avvikelser från naturlagarna”. Den innehåller femton berättelser från katolsk och ortodox miljö, där det gåtfulla och annorlunda är den minsta och gemensamma nämnaren. Allt är sådant som sätter vår invanda världsbild på prov. Här finns välbekanta ämnen som svepduken i Turin eller Padre Pios liv och underverk, men också mindre kända exempel på stigmatiseringar, gråtande och blödande madonnabilder, besatthetsfenomen och annat sådant.

Men från katolsk synpunkt finns det anledning till tveksamhet inför en sådan framställning. Här blandas mirakler som i den katolska traditionen uppfattas som verkliga händelser med sådant som tycks dubiöst eller som är rena kuriositeter. Det avslutande kapitlet vänder sig mot olika inomvärldsliga åskådningar som avvisar undrens verklighet, men det tar inte upp undrens problematik i ett mera fördjupat teologiskt sammanhang.

Bland ämnena finns det två som Hvidt har ägnat ett synbart intresse. Det ena är den grekisk-egyptiska sierskan Vassula Rydén och hennes budskap från den himmelska världen (mottagna genom automatisk skrift). Den katolska kyrkan har vid flera tillfällen uttalat sig negativt om hennes profetior utan att direkt fördöma henne (det gör man mera sällan i dag). Det andra är Mariauppenbarelserna i Medjugorje, som också har attraherat många svenska besökare. Det bör ännu en gång påpekas att vallfärderna inte har katolskt kyrkligt godkännande, och att det kring Medjugorje har spunnits ett internationellt nätverk som befordrar kulten av under och uppenbarelser som kyrkan anser tvivelaktiga eller direkt falska. Påpekanden om detta väcker alltid starka reaktioner från de engagerade men kan inte tystas ned.

Hvidt är en akademisk forskare med doktorsgrad från Gregorianauniversitetet i Rom. Av honom kunde man vänta sig en kritisk hållning och en distans till det material han behandlar. Men av detta finner man ingenting. Det handlar enbart om att kittla läsarens nyfikenhet inför det okända och gåtfulla. Denna dubbelhet är inte problemfri. Skall man skriva om sådana teman på en akademisk nivå måste man väga in en mängd olika perspektiv – teologiska, filosofiska, medicinska och psykologiska – och man måste också vara villig att ifrågasätta deras realitet. Först när man aktivt söker skilja mellan vad som kan vara äkta eller falskt har man möjlighet att med trovärdighet framställa något som äkta – vilken betydelse man nu lägger in i detta ord.

I boken Mirakler behandlas alla fenomen på samma nivå och helt okritiskt. Det saknas all djupare reflektion, och uppläggningen är episodisk. Bortsett från den kyrkliga referensramen hör boken genremässigt till samma kategori som många populära böcker vi har sett om ”olösta gåtor i mänsklighetens förflutna”: om spökerier, ufon och okända naturkrafter. Den är i grunden ett vackert utstyrt kuriosakabinett men inte så mycket mera. Jag vill dock göra ett undantag för kapitlet om den heliga elden på påskaftonen i Jerusalem. Det är faktiskt mycket välskrivet och ligger på en annan nivå än boken i övrigt.

Den intressantaste frågan som boken Mirakler ställer handlar dock inte om dess filosofiska och vetenskapliga hållbarhet – som är lika med noll – utan gäller dess läsare. Varför väcker den en sådan anklang hos en del kristna läsare, både hos katoliker och protestanter? Varför möts en negativ kritik av vreda rop om recensentens förmodade otro och förnekelse? Uppenbarligen fungerar boken för många som en livlina i en tid som annars präglas av en total transcendensförlust. Här finner vi äntligen bevis för att det vi tror på faktiskt tycks kunna vara sant! Det är som tidsfenomen boken framför allt har sitt intresse.

Men den katolska kyrkan bygger inte sin tro på enskilda tecken och under utan på övertygelsen om Guds verklighet och tron på att han är verksam i världen, framför allt i frälsningshistoriens stora händelser: Jesu männi-skoblivande, lidande och uppståndelse. Att det är detta som utgör cent-rum och inte undrens mångfald får stöd av Jesu egna ord i flera av evangelierna: ”Om ni inte får se tecken och under så tror ni inte” (Joh 4:48). ”Detta onda och trolösa släkte kräver ett tecken, men det skall inte få något annat tecken än Jona-tecknet [dvs. uppståndelsen]” (Matt 12:39). Den kristna tron tar sin början i centrum och inte i periferin.

För den katolske kristne är den gudomliga verkligheten så obestridlig och uppenbarelsen i Kristus så överväldigande att man inte behöver jaga efter mera evidens. Vägen till Gud går genom att fördjupa gudskunskapen (också filosofiskt), genom att förenas med Kristus i kyrkans sak-rament och genom att öva sig i kärlek. Vi ser Guds verksamma närvaro tydligt nog i helgonens liv, där den gudomliga visheten och kärleken tar mänsklig gestalt, och inte sällan i de små under som vi kan möta i vår egen religiösa erfarenhet.

När man väl har bejakat detta kan man utan svårighet acceptera sådant som tycks orimligt för den icke-troende. Många kan berätta att jungfru Maria har uppenbarat sig för dem. Vi ser tecken på att helgonen kan utföra under genom sina böner – något som aktualiseras vid varje ny beatifikation eller kanonisation. Allt detta är enligt kyrkan värt att ta på fullt allvar, men skall det ha någon mening alls måste det ses i sitt totala perspektiv och i sin tro att allt har sitt ursprung och sitt mål i Gud, och att Gud har makten över våra liv. Kyrkans liv är fyllt av tecken som pekar mot denna transcendenta verklighet, men de är oupplösligt förenade med kyrkans centrala trosmedvetande. De är inte förståeliga för den som saknar kyrkans teologiska och filosofiska grundsyn och blir då bara till kuriositeter.

Miraklernas sammanhang och mening

Det är i detta sammanhang viktigt att känna till vad kyrkan menar med begreppet ”övernaturligt”, något som skiljer sig från den betydelse ordet har i det svenska vardagsspråket. Det övernaturliga är det som har sitt ursprung i vad som står ”över naturen”, det vill säga den gudomliga verkligheten. Inkarnationen och uppståndelsen är typiskt övernaturliga händelser, likaså människans förvandling till Guds likhet genom nådens inverkan. Oförklarliga fenomen av skilda slag kallas däremot inte övernaturliga men kan lämpligen sägas vara paranormala.

De stora mystikerna, bland dem den heliga Teresa av Ávila, var angelägna om att inte lägga alltför stor vikt vid de bifenomen som ibland uppträdde under högre stadier av bönen och kontemplationen, och som kunde bestå i visioner och auditioner. De får inte dra uppmärksamheten från det som är den troende själens egentliga väg, kärleken till Gud i Kristus. Som dessa mystiker enstämmigt säger oss skall man ta emot sådana erfarenheter med tacksamhet, om det finns anledning till detta, men man skall inte ge dem ett alltför stort utrymme i sitt medvetande eller bygga sin tro på dem.

Stora och överväldigande händelser i kyrkans liv – som uppenbarelserna i Lourdes och Fatima – har utan minsta tvivel övertygat och stärkt många katolikers tro. Men också de måste inordnas i kyrkans trosmedvetande och är inte exempel på någon gudomlig verksamhet vid sidan av. Därför är också vårt förhållande till dem reglerat av kyrkans ordningar. Annars finns det risk för att nya och föregivna uppenbarelser drar människor bort från kyrkan och dess tro. Historien har många exempel på detta, och risken är särskilt stor i vår tid, där uppgifter om avvikande händelser får snabb spridning och förvrids av massmedial sensationalism. Just detta vill kyrkan undvika.

Hvidts bok löser däremot alla sådana händelser från kyrkans inre sam-manhang. Den fragmenterar erfarenheten av det transcendenta till nervkittlande småstycken, anekdoter – ibland ganska banala sådana – som inte leder någon människa till tro eller till en större insikt om till-varons mysterier. I ett vällovligt syfte att väcka läsarnas tilltro till undrens möjlighet drar han ned dem till en otillbörligt låg nivå. Nog vore det mera värdefullt om blicken kunde riktas mot den transcendenta gudomliga verkligheten, som i dag så ofta är skymd av tidens ideologier.

Den mentalitet som ligger bakom intresset för Mirakler ser jag främst som ett typiskt bristfenomen. Med sina berättelser vill den göra det otroliga sannolikt, men utan att tillfredsställa vare sig trons eller förnuftets krav. Vi lever under en tryckande materialism, som hotar att ta över och helt fördunkla vår förmåga att se världen i ett vidare perspektiv. Att bryta denna trend är en ytterst angelägen sak, men den fordrar en långt mera ingående och seriös behandling än vad vi här har fått prov på.