Evangelium enligt Hollywood

Redan innan Mel Gibsons film The Passion of The Christ lanserades i USA gick debattens vågor om filmen höga. Gibson, som är sedesvacantist [dvs. anser att det för närvarande inte finns någon legitim påve], har hängts ut för sin konservatism, och därtill har kritiska röster hävdat att han gjort en antisemitisk film.

Finns det någon grund för anklagelserna? Gibson följer tämligen troget passionsberättelsen, närmast i johanneisk tappning, med vissa tilldiktningar. Dit hör bland annat en rad återblickar på Jesu barndom och ungdom. Dit hör emellertid också en nattlig scen där det klart framgår att judarna försöker göra en kupp och sköta processen mot Jesus helt på egen hand, utan romarnas inblandning, vilket dock misslyckas. Man kan jämföra med Carl Theodor Dreyers manu-skript till den Jesusfilm han aldrig kom att göra, där hela skulden i stället läggs på romar-na. Sanningen torde ligga någonstans där-emellan, men här finns dock en förklaring till de antisemitiska anklagelserna. Själva berättarsättet ger möjligen en annan – översteprästen och hans larmande anhang har, som sig bör för filmskurkar, sällsynt osympatiska fysionomier. Det ger trots allt en annan effekt än Johannes’ uttryck ”judarna”, även om bilderna är avsedda som en översättning av det.

Problemet med filmen är kanske just estetiskt – att den direktöversätter ord till bild. Det betyder i sin tur att där inte finns några egentliga teologiska horrörer. Bildspråket är mestadels bibliskt, även om en och annan krydda – som den lilla masken som kryper ut och in ur djävulens näsa – påminner om att detta är Hollywood.

Det mest frapperande i berättandet är annars språket. I stället för bred amerikanska talas här arameiska och latin. Detta är antagligen filmens främsta kvalitet och visar trots allt på dess seriösa syfte, producerad som den är i en filmkultur som skyr all utländsk film och hellre gör remakes av europeiska storfilmer för att slippa textningen.

Annars är det mest påtagliga berättarmässiga valet filmens våldsamhet. Detta kan tolkas som spekulativt effektsökeri, eller tvärtom, som ett vällovligt försök att betona Jesu mänsklighet och hans verkliga fysiska lidande. Men den blodiga brutalrealismen i gisslings- och korsfästelsescenerna står samtidigt i bjärt kontrast dels mot den frekventa användningen av ultrarapid som medel för stilisering, dels mot filmens återblickar på scener framför allt från Jesu avskedstal, som är behagligt softade i sin belysning och teatralt högtidliga i replikskiften och blickväxlingar.

”Starkt”, sa filmbolagets representant efter förhandsvisningen, och det är väl just vad filmen vill vara. Till sist passar den – med undantag för språket – som hand i handske in i det samtida hollywoodska framgångskonceptet: blodigt, effektfullt, dramatiskt.

asw