Förnuftet i kritikens skärseld

Immanuel Kants svar på frågan: ”Vad är upplysning?” är mycket bestämt och många gånger verkligen sarkastiskt. Han är motståndare till ett enväldigt statsskick och utgår från att individens andliga och intellektuella frihet är det hjul som driver all vidare utveckling framåt. Inte desto mindre är Kant, trots att han tillhör den europeiska upplysningens republikanska falang, skeptisk till revolutionen. Han kan inte fördra en revolution som bara förenar nya fördomar med gamla men väl ”en verklig revolution av sättet att tänka”. För Kant är detta det fundamentala instrumentet i all upplysning. I den här föreställningen om upplysningen ligger det intellektuellt teoretiska elementet nära det moraliska argumentet. Ett centralt ord som gäller än i dag är ”myndighet”.

Det fria tänkandets ämbetsbärare

Det är en skeptisk metod. Om man vill använda sig av det egna förnuftet måste man alltid ställa sig frågan om det man gör eller accepterar kan godtas som en generell princip för alla människors förnuftiga handlande. Därför hänger det för Kant inte bara på den egna reflexionen, som om den skulle vara den viktigaste prövostenen för sanningen. Det fria tänkandet måste också, i synnerhet hos ämbetsbärare av skilda slag, komma till uttryck i ett offentligt hanterande av förnuftet. När denna självreflexion sker förleds människan gång på gång till lättja och feghet: ”Det är alltför bekvämt att vara omyndig.” Kant hämtade en bild från barnets värld på 1700-talet när han säger att de osjälvständiga männi-skorna är som om de vore fastsatta med sele i en vagn.

Kant har stor förståelse för de människor som förblivit omyndiga fast han ivrigt önskar att han skulle kunna förändra dem. Man har nämligen inte låtit människorna få chansen att uppnå verklig myndighet. Stadgar och formler blir bara ”fotbjällror i ett evigt tillstånd av omyndighet”. Alltså finns det bara få som har lyckats befria sig från omyndigheten genom att använda sin egen tankeförmåga och ändå finna en osviklig väg. Brist på mod och avsaknad av beslutsamhet vidlåder den som ”betjänar sig av det egna förnuftet utan någon annans ledning”. För den skull lyder upplysningens valspråk, enligt Horatius, Sapere aude! – ”Fatta mod, använd dig av ditt eget förstånd!”

Kant vidhåller alltid troget detta krav. Men han var också medveten om den ambivalens som ligger i ett blott bättre vetande. Det berodde för honom framför allt på den grundinställning med vilken man såg på objekten. När Kant år 1784 besvarade frågan om upplysningen, är denna i många avseenden inne i ett försvagat skede. Det ideliga upprepandet av upplysningens paroller hade förminskat dess attraktionsförmåga och slagkraft. I dess ställe trädde en våldsam uppvärdering av känslans och fantasins kraft i förgrunden. Förnuftsreligionen hade inte heller tillfredsställt det religiösa behovet. Drömmen om en förnuftigt jämlik värld hade gått i kras i samband med de nationella krigen och Napoleons erövringståg.

Man har gång på gång talat om upplysningens nederlag. Men detta är bara halva sanningen. Under en förhållandevis kort tid gynnades en rad viktiga nymodigheter, till exempel kravet på mänskliga rättigheter och tolerans. Ingen kan till exempel blunda för den pedagogiska effekten på bildning och uppfostran som en framgångsrik insats mot analfabetismen har åstadkommit. Dessutom kan man beakta upplysningens inflytande på medicinens och hygienens områden. Det råder heller inget tvivel om att även den kyrkliga sfären, inom vilken man framför allt från katolskt håll förhöll sig skeptisk för att inte säga fientlig till upplysningen, kan tacka upplysningstidens tänkare för många reformer.

Man kan nästan påstå att upplysningens framgång också blev orsak till ett visst misslyckande. Genom sitt resultat tycktes den ha blivit överflödig. Givetvis var Kant mycket klart medveten om att upplysningstiden inte var identisk med en upplyst tid. För honom stod det klart att allmänheten bara kunde upplysas långsamt. Han kände också till de risker som hotade – upplysningen kan resultera i ett föraktfullt ifrågasättande av allt och det som blir kvar är inte sällan en känsla av övermättnad inför något avslaget.

Man förkunnade och uppmanade till moralisk bättring, men inte mycket förändrades till det bättre. Även inom upplysningskretsar bredde en djup besvikelse ut sig. Man får känslan av att upplysning sällan lyckas, den snarare misslyckas. Upplysningen tycks som ett Sisyfosarbete eftersom det inte tycks finnas någon definitivt upplyst värld. Bara tillfälligtvis förmår upplysningen tända några enstaka ljus. I och med varje ny människas födelse börjar problemet om från början.

Upplysningen måste också slåss för att den tror sig vara tvungen att avliva myter och sopa bort drömmar. Efter en sådan ”upplysning” utbreder sig snart en stor besvikelse. Det som blir kvar är tömt på innehåll. Visserligen är upplysningen inriktad på att avslöja sanningen men då den ofta kritiserar det sköna, bedrägliga skenet och måste eliminera det, framstår den mestadels som negativ. Upplysningen lever av den substans som den förstör genom sin kritik; den har inte bara eliminerat ogrundad rädsla och befriat människan från vidskepelse utan också tagit ifrån henne det hopp som hon ändå kunde hysa i detta liv. Så har människan störtats ner i avgrunden.

Man skall inte bortse från denna destruktiva kraft som finns i upplysningen. Utan tvekan har upplysningen sin grund i tilliten till förnuft och sanning. Men kvar blir ofta bara ett hopp förvandlat till otillfredsställda eller i största allmänhet vaga förväntningar. Ofta återstår endast en dunkel aning som sist och slutligen inte heller är mer rationell än det hopp man tidigare hyst.

Upplysningen: en ständig rörelse framåt

Ändå kan man inte nöja sig med denna som regel polemiska kritik av upplysningen. Av detta följer helt visst att man måste uppfatta all upplysning som ett skeende, en rörelseriktning, en arbetsuppgift. Det har alltid funnits företeelser som tillfälligtvis eller genom programförklaringar representerade det som upplysningen är och vill vara – i olika former i det antika Grekland, i högskolastiken och i inledningen av den nya tiden. Jag skulle också i Kants principiella utsagor vilja säga att jag ser något som liknar en lysande signal till upplysning. Den som emellertid vill dröja kvar där berövar dessa utsagor deras omvandlande och framsynta kraft. Varje upplysning måste bli en rörelse med en omfattande påverkan som täcker vida områden på det personliga och samhälleliga planet. Upplysning är ett ständigt pågående projekt.

Det förefaller mig emellertid nödvändigt att närmare skärskåda just den nya tidens upplysning under de senaste 250 åren. Vid en uppmärksam granskning kan man lätt konstatera att de verkliga företrädarna för upplysning så långt man kan erinra sig kände till de gränser som gällde för upplysningen. Inte bara i den meningen att de var medvetna om felbedömningar och missbruk. Det finns uppenbart också något slags inre tvingande moment i upplysningen; som rörelse och process återstår alltid ett stycke fram till målet. Om upplysningen inte är redo att följa med på denna många gånger säkert mödosamma väg uppnår den inte sitt syfte. Därför är upplysningen alltid något uppfordrande och ansträngande i synnerhet som den inte förmår att lova människor särskilt mycket, det skulle i så fall vara att befrias från fördomar. Det finns en ofullkomlighet, två motsatta tendenser. Därifrån kommer stickord och boktitlar som Die unbefriedigte Aufklärung, Dialektik der Aufklärung, Die verspielte Aufklärung, Vom Elend der Aufklärung [Den otillfredsställda upplysningen, Upplysningens dialektik, Upplysningens förlorade spel, Om upplysningens vånda].

Upplysningstidens stora tänkare har, oavsett om de själva uppfattat det så, på sitt sätt själva vidareutvecklat vad upplysning är. Mestadels handlar invändningarna om ett förnuftsbegrepp som i mångt och mycket står där som en abstraktion och en historiebefriad föreställning. Herder och J.G. Hamann har ju båda, var och en på sitt sätt, visat att det mänskliga förnuftet inte kan röra sig på ett intellektuellt separerat och oberoende sätt, utan att det alltid är införlivat med och ligger lagrat i språket. Det är mycket svårare att propagera för en fullständig upplysning om man är medveten om språkets makt. Man kan här tänka ända fram till den sene Wittgenstein. Den tyska idealismens stora tänkare var inte tillfreds med upplysningens principer utan just de senare filosofiska verken av Fichte och Schelling söker nya vägar för förnuftsbegreppet. Hegel har ideligen bekymmer med att tänkandet i den ytliga formen av upplysning ter sig som en vagabond och förblir utan substans.

Men det finns ytterligare många filosofiska erfarenheter som säger att ett abstrakt förnuftsbegrepp inte förmår att registrera många fenomen i det mänskliga livet på ett träffande sätt. Utforskandet av det omedvetna har lyft fram i ljuset att vi är mycket mera styrda och determinerade än vi visste från början. Trots allt avmytologiserande av avarter inom det religiösa livet återstår ändå för människorna något sådant som mysteriet, inte bara som en kvarleva av det ännu inte upplysta. Romantikens många upptäckter av den roll som den omedelbara ”känslan” har, liksom intersubjektiviteten och även den filosofi som kretsar kring mötet med den ”andre”, liksom dialogfilosofin har visat att det mänskliga är mycket mer och mycket rikare än vad det ordinära upplysningsbegreppet inbegriper.

Jag tror också att hermeneutiken vidgar och förändrar all upplysning. I insikten, förståendet och inlevelsen närmar vi oss en verklighet som till att börja med är stängd. Den förefaller som ”det främmande” rätt och slätt. I dag inser vi klart i hur hög grad vi i vår förståelse av andra kontinenter och kulturer är fångna i ett eurocentriskt perspektiv. Om tänkandet i upplysningens mening inte inlåter sig på inlevelse i och tolkning av ”det främmande” missar man den verklighet som männi-skan lever i.

För övrigt anser jag att det är nödvändigt att precisera hur det mänskliga förnuftsbegreppet skall uppfattas. I Kants förnuftsbegrepp, åtminstone som han använder det i Was ist Aufklärung? (Vad är upplysning?) spelar – kanske mer implicit och indirekt – föreställningen om förnuftet en roll, som tilldelar individen något som nästan liknar en obegränsad kompetens och en absolut autonomi. Jag vet att det finns andra dimensioner hos Kant som antyder en motstridande tendens. Man kan bara erinra om hur han uppfattar den moraliska insikten och hans lära om förnuftets faktum. Men det finns just en förhärskande tendens att människans intellekt i första hand är en domstol. Allt skall prövas kritiskt av denna domstol. Alltför lite får det skymta fram i medvetandet att man vid sidan av denna intellektuella prövning – som när en anklagad frågas ut och förhörs – redan i ordet ”för-hör” får en annan förnimmelse, nämligen den som man, genom att vara aktivt uppmärksam och kritiskt respektfull, förnimmer något av i ett mottagandets och fördragsamhetens sinne.

Farväl till drömmen om allsmäktighet

Vi är inte så oberoende att vi i slutändan kan frambringa allt ur vårt förnuft. Det betyder inte att allt som vi förnimmer och urskiljer på detta sätt kan accepteras utan vidare och okritiskt. Tvärtom, även i detta avseende är det fortfarande nödvändigt att det som vi erfar och det som kommer från våra traditioner ifrågasätts genom en kritisk reflexion. När man gör ett sådant experiment med traditionerna behöver inte allt som härstammar ur dessa upplösas i sin substans som ogrundat, utan sådant kan just genom inträngande frågor utifrån just vår position mycket väl hävdas och rent av visa sig hålla måttet. Den kritiska genomgången av traditionen behöver inte bara resultera i negativa fördomar utan det förekommer också oväntade, ja, till och med explosiva och vådliga påminnelser som också ger oss en befriande distans till oss själva. Och måste det frivilliga underordnandet under ledning av en annan i sig själv vara uttryck för omyndighet?

”Upplysning” kan jag för min del bara uppfatta som genuin när jag inte utan vidare eliminerar dessa insikter. Å ena sidan måste människan ses på ett skoningslöst sätt med alla sina förmågor i sin begränsning i tid och rum och i de villkor som gäller. Alla aldrig så gömda drömmar om en kvasigudomlig allmakt måste vi ta avsked av. Men det betyder å andra sidan inte att vi också måste ge upp det mänskliga intellektets förmåga till sanningssökande. Till denna begränsning hör förvisso också insikten om att all kunskap nås utifrån ett perspektiv. I ett kosmos präglat av många perspektiv ligger en stor rikedom.

Jag förställer mig att ett samtal med Kant i dag kan föras på detta sätt, när man skall besvara frågan ”Vad är upplysning?” Att låta upplysningen upplysas är och förblir en stående uppgift.

Under dessa förutsättningar får och kan man som teolog närma sig frågorna om Gud och det eviga livet med gott mod och självmedveten i ordets egentliga bemärkelse. Men i detta avseende finns det ju när allt kommer omkring ingen motsättning till Kant.

översättning: Anna Maria Hodacs