Eugenio Montale – intigheten och ”det andra”

Eugenio Montale – intigheten och ”det andra”

Virgilio Fagone

Med avsmak
tillbakavisar poesin
kommentatorernas randanmärkningar
Satura

Att ge Nobelpriset i litteratur till Eugenio Montale – som ju förklarat sig vara en ”icke engagerad” poet – kan förefalla vara ett uteslutande litterärt motiverat beslut, väsentligen grundat i de språkliga och poetiska förtjänsterna i hans produktion, men utan hänsynstagande till den aktuella historiska situationen. I en helt politiserad värld, där varje kulturmanifestation bedöms utifrån de lättvindiga schablonerna ”höger” resp. ”vänster” kan Montales poesi, som snarare inriktar sig på de inre orsakerna till vår tids oro än på de yttre, synas vara ett visserligen upplevt men till sin art något dekadent uttryck för västerlandets nuvarande kris. Montale kommer i själva verket inte med några omedelbara lösningar på vår tids onda, han tar avstånd från varje slag av tidigare uppgjorda recept, han vägrar konsekvent att förguda historien. Men just genom att avstå från allt vad lättköpt övertygelse heter, genom att vilja söka orsakerna till samtidens problem på djupet, utmärker han sig för ett djupare engagemang i människans egna villkor.’

Eugenio Montale föddes i Genua på Columbus’ dag 1896. Han studerade i sin hemstad, huvudsakligen på egen hand. 1929 flyttade han till Florens som chef för Vieusseux-biblioteket. 1948 blev han ständig medarbetare i redaktionen för Corriere della sera. År 1962 tilldelades han Feltrinellipriset och år 1967 utnämndes han för sina litterära förtjänster till senator på livstid. Han är bosatt i Milano.

”. . . vartill diktare i en torftig tid?”

Med denna rad av Hölderlin inleder Heidegger sin historisk-ontologiska studie av Rilkes poesi. Frågan har fortfarande aktualitet och kan leda oss på rätt spår för att förstå Montales poetiska budskap. Med tanke på de problem människan har att brottas med kan det synas att dikten är en överflödig lyx, en ovidkommande lek eller en tröst som för ett tag leder tanken bort från livets konkreta kamp, såvida den inte blir, som Brecht ville, till ett skri av anklagelse och revolt.

Men vår tids torftighet har djupare orsaker än rent sociala, politiska eller ekonomiska. Heideggers diagnos tränger djupare, det är Guds utslocknande som fått människan att plötsligt uppleva livet som berövat sin yttersta mening.

Enligt Heideggers historiska betraktelsesätt är det inte möjligt att fly bort från den kris vår tid hemsökts av. Först måste man nå avgrunden, ”nollpunkten”. Först då blir tidens natt genomskinlig, ”intet” visar sig i hela sin dimension såsom ”varats slöja”. Då börjar en ny etapp i ”varat”. Men vem kan i en tid av torftighet, präglad av omedvetenhet, bli medveten om avsaknaden av en grund att stå på, upptäcka ”intet” när Gud är borta? Endast diktaren som ”diktar om och inspireras av tidens armod” är i stånd att nå fram till avgrunden. Diktaren spejar efter spåren av de Gudar som har flytt, spår av det Osynliga. Spåren av det Osynliga är inte lätta att återfinna. De är spår snarare av en frånvaro än av en närvaro. ”Ju närmare världens natt nalkas midnatt, desto klarare framstår armodet, så att själva frånvaron blir beslöjad. Det är inte bara det heliga som utgör spår av det gudomliga som går förlorat utan t.o.m. spåren av detta borttappade spår har nästan utplånats. Ju mer dessa spår tappas, desto omöjligare blir det för en dödlig som ligger i avgrunden att kunna urskilja ett tecken” (Heidegger).

… jag har rest mig upp, har fallit tillbaka
i djup där sekler är minuter –
och slagen hörs på nytt och stegen,
och ännu vet jag inte om jag vid festen
blir den som slukar eller slukas. Lång är väntan
min dröm om dig är utan slut.
(Fångens dröm, ur La bufera)

Genom att följa den väg Heidegger stakat ut skall vi försöka läsa Montales diktning som ett av de klaraste och mest påträngande ”tecknen” på vår tids kris. Hans oro, som bottnar i en metafysisk medvetenhet, stannar inte vid att beskriva de tillfälliga drivkrafterna till vår tids vånda utan går i direkt konfrontation med intets avgrund. Även om Montale står utanför påverkan av en personlig religiös tro kan man ändå hävda att han intimt binds vid religiösa frågeställningar. Hans ironi är kanske ingenting annat än ett försynt sätt att för sig själv, snarare än för andra, dölja en bön, som inte kan hållas tillbaka, om en frälsning som ligger bortom människans och historiens horisont. Hur paradoxalt det än kan synas är det symptomatiskt, att en ”sekulariserad” poet som Montale så ofta tolkas religiöst, fast inte nödvändigtvis kristet. Vår avsikt är dock att så textnära som möjligt försöka nå fram till en ontologiskexistentiell uttolkning av Montales diktning, något som syns oss stå i samklang med dess verkliga innehåll, som ingalunda sluter sig för den oro som Guds frånvaro lämnar i människors hjärtan. Just däri ligger både förtjänsten och begränsningen hos de diktare som skriver i ”torftighetens tid”.

Diktarens ord nämner tingen vid dess rätta namn

En minutiös studie av innehållet i denna poesi med mål att värdera dess berättigande kan inte underskatta Montales poetiska språk. Alltför ofta har kritikerna hemfallit åt ett både lärt och raffinerat studium av poetens tankar med speciell hänsyn tagen till symbolernas och allusionernas intrikata labyrinter men därmed förbisett det som vi anser vara det mest utmärkande för Montale, nämligen viljan att återge ordet hela dess suggestiva kraft och befria det från vanans bojor. Vi vill inte bara understryka det originella i versens uppbyggnad, som är av en unik formell fulländning, eller det synnerligen verklighetsförankrade och nya i bildspråket, utan diktarens förmåga att som varje äkta diktare kunna avslöja tingens innersta väsen, att med ordens makt samla och värna om deras hemlighetsfulla sanning. Även nu skall vi ta en definition av Heidegger till hjälp: ”poesien är det konstitutiva nämnandet vid deras rätta namn av tingens innersta väsende (inte detta att säga vad som helst), som täcker allt det vi i dagligt tal underförstår, och som med ens kommer i dagen”. Därvid begagnar sig inte dikten av språket som något färdiggjort instrument utan den är i sig ”det språk som har sitt upphov hos ett folk med historia”. Detta gör diktarens värv så svårt, därför att han ärver tyngden av en lång och rik språklig tradition. Det gäller inte bara att befria sig från det förgångna (vilket är omöjligt) utan att inifrån förnya detta poetiska språk och föra det tillbaka till dess ursprungliga källor. Det är således en dubbel arbetsuppgift. Dels gäller det att komma loss från konventionens schemata, präglade av tröttande upprepningar, av gamla stelnade fraser, och dels att ta upp traditionen från Dante till Leopardi. Häri ligger en av de väsentliga förtjänsterna i Montales förnyelse av den italienska poesin. Härtill har också Ungaretti och Quasimodo i hög grad bidragit.

Montale fullföljer denna första uppgörelse med det förgångna genom att mitt i den poetiska frasens väv introducera nya cesurer, alliterationer, assonanser, inte längre betvingade av versfötter utan uttryck för en inre flödande musikalitet som bryter med gängse pauser, i ett spel av upprepningar, plötsliga kast, inneboende harmonier. Montales diktning ligger så långt som tänkas kan från retoriska recitativ eller sentimentala cantandon. Där finns kiselstenens hårda smidighet och den skarpa renheten i diamanten. Varje enskild vers går som en mosaikbit upp i strofens kompakta struktur utan att för den skull förlora sin rigorösa skärpa.

I detta geniala mosaikmönster som är resultatet av ett subtilt raffinemang lyckas Montale fånga tystnadens sonora och expressiva egenart. Det enskilda ordet framstår i sin ursprungliga kraft genom den pregnans pausen skapar inne i versen. Valet av icke hävdvunna termer, eller ibland vanliga och nötta men insatta i ett ovanligt sammanhang är uttryck för Montales vilja att återge det enskilda ordet hela dess semantiska kraft.

Sålunda strävar ordet hän mot att bli ett ”emblem” för tinget. För Ungaretti utgjorde, hävdade L. Anceschi, den analoga allusionen det centrala, medan Montale fäster största vikt vid den objektiva namngivningen (ordens ”emblematik”). ”Emblem” får inte tas som en intellektuell betydelseladdad symbol eller som något som är separerat från verkligheten, utan som tecken på tingens vara i den intensiva betydelse som ges av M. Petraccani: ”ett ord inte bara som resultat av diktarens föreställning utan som tecken på varat, rentav ett ord-vara”.

Denna erfarenhet som sprungit ur det poetiska språket går hos Montale tillbaka på barndomsupplevelser när verkligheten avslöjar sig inför barnets häpna blick i alla sina mångfaldiga yttringar och samtidigt organiserar sig kring den semantiska kärnan i vilket allt återfinner sin givna plats. Vid återvändandet till ursprunget återfinner Montales språk den klassiska traditionens rena stränghet, för att i vår torftiga tid bli diffusare, ur stånd att bibringa det fasta ljus som definierar tingens betydelse:

Inte begära ordet som fäster vår formlösa själ,
inte begära formuleringen som kan öppna världar för dig,
utan några stapplande stavelser, torra som en kvist
(Bläckfiskskal)

I konfrontationen med en övergiven, lösryckt värld blir diktarens ord likväl genomskinligt, det befriar från en banal litterär slentrian:

Och i stället har jag bara slitna bokstäver
ur ordböcker, och den dunkla
röst, som talar kärlek, tunnas ut
och blir till ömklig dussinvara.
Jag har ju intet annat än dessa glosor
och liksom kvinnor på gatan
ger de sig åt den som efterfrågar
(Medelhav)

Men det är inte möjligt att rätt fatta Montales språkliga tillvägagångssätt, hans nyskapande kraft, hans förmåga att framkalla tingens vara i deras radikala tillfällighet och häftiga skönhet utan att för ett ögonblick uppleva intet, ur vars djup spränger fram, som ur en gåtfull skuggvärld, den ändliga världens levande gränser.

Upplevelser av intrigheten och ändlighetens slutna cirkel i ”Bläckfiskskal”

I slutet av 20-talet gav A. Gargiulo en tolkning av Montales poesi som gick ut på att visa dess sträva form och förstelnade landskap, som resultat av diktarens negativism. Tolkningen vann snabbt adepter bland de litterära kritikerna. Därvid bortsåg man emellertid från den metafysiska erfarenhet som ligger bakom. Man kan definiera denna erfarenhet med Heideggers ord: ”ångesten inför intet”. Det rör sig inte om rädsla för något bestämt, det är en rädsla som rymmer alla livets manifestationer inneslutande själva subjektet i sin rörelse. Denna metafysiska erfarenhet har fått ett konkret uttryck i Bläckfiskskal:

När jag en morgon vandrade på glasskör, het sand
vände jag mig om och såg undret förverkligas:
intet bakom mig, tomhet inom mig,
med en berusads skräck

Det skulle vara fel att tolka upplevelsen av intet som ett uttryck för diktarens depression eller som ett utslag av hans pessimism eller nihilism. Det är snarare ett konstaterande från hans sida att allt är slumpmässigt, att det begränsade varat lika väl kan finnas som icke finnas och således uppstå ur intet. Livet riskerar alltid att förvandlas till icke-vara, ett hot som ständigt måste övervinnas. Erfarenheten bringar världens yttre stabilitet i gungning. Men ur ångesten föds samtidigt ett medvetande och poeten utbrister häpen:

Världen finns till! En häpnad får hjärtat att stanna,
påträngande
mardrömmar slår till reträtt

(Vento e bandiere)

Härur växer en märklig suggestionskraft i diktarens språk som lyckas ge uttryck åt tingens väsen. Och häri ligger redan början till en räddning bortom världens yttre sken, som alltmer ger vika … Verkligheten framstår för diktaren som ett slutet helt. Han använder sig upprepade gånger av bilden av en mur som är omöjlig att ta sig över:

Att bara gå och låta solen blända
tills man förnimmer med en sorgsen häpnad,
hur hela livet i sin långa vända
är som att vanka längs en mur, en enda,
med vasst buteljglas ovantill beväpnad
(Bläckfiskskal)

Längtan efter att upptäcka ”en spricka” i det kompakta kosmiska maskineriet tycks dömd att misslyckas:

och vi skall vandra utan att beveka
en enda sten i den stora muren
allt är fixerat, allt är skrivet,
och vi skall inte få se friheten,
miraklet, visa sig på vår väg
(Crisalide)

I den deterministiska världen, utformad av den moderna vetenskapen och typisk för den moderna kulturen, finns ingen plats för friheten. Livets former smulas sönder. Själva livet blir ett äventyr helt utan innebörd:

Mitt liv är denna torra sluttning
medel men ej mål, väg som öppnas
av rännilars mynningar och långsamt ätes sönder
(Mediterraneo)

Livets betydelselöshet, som hänger samman med förlusten av dess fäste i det eviga går upp för diktaren i hela sin bittra tragik:

Livet är denna mängd av nötta händelser,
fåfängt snarare än grymt … och
livet är grymmare än fåfängt
(Flussi)

En stor del av Montales poetiska suggestionskraft ligger i kontrasten mellan en värld av kristalliserade former i sprickan till en verklighet utan tid och livets flyktighet: ”Brydda timmar, rysningar av ett liv som flyr som vatten mellan fingrarna” (Scirocco).

I vissa ögonblick av tät tystnad eller i middagsljusets sken upptäcker diktaren verklighetens djupa hemlighet då tingen tycks upplösas. Ty likt ljuset, som är osynligt för sig självt men som gör synligt allt som det lyser på, ger varat liv åt allt som kommer i dess närhet. Och då blir intet, ”i egenskap av intet” den genomskinliga natt då man får en förnimmelse om varats mysterium, i dess oändliga avlägsenhet men också i dess närhet.

Mötet med ett Du

Vägen till denna erfarenhet går över Le occasioni, där en sinnesstämning i en upplevelse går samman. Språket blir allt märgfullare, reminiscenserna från d’Annunzio och Pascoli ger sig mindre till känna. Diktarens uppmärksamhet koncentreras nu på att fånga det snabbt förgängliga. Döden bereds en större plats. Den skenbara säkerheten i tillvaron skakas av en annans död. Det absurda i människans livsvillkor, döden som kronan på verket leder diktaren till antika förebilder både vad beträffar frågor och svar, den stoiska livsattityden får sitt främsta uttryck i den resignerade suck vari Notizie dall’ Amiata utmynnar. Med La bufera e altro (Ovädret och annat) öppnar sig det ändligas horisont mot oväntade perspektiv som pekar hän mot en förlossning. Genom mötet med den andra, kärleken till den som kallas ”Diotima” eller ännu mer symbolladdat ”Iris del Canaan” berikas Montales diktning med nya djup, den återger inte bara den begränsade verklighetens krets, den öppnar sig mot en hinsides trängtan.

De gamla sade att poesin
är en stege till Gud. Kanske är det inte så
om du läser mig. Men jag visste det den dagen
då jag genom dig återfann min röst…
(Siria)

Försöken till ett närmande till den andra utmynnar i kravet på en ontologisk grund, från en ömsesidig öppning mot det gudomliga som på något sätt möjliggör omöjligheten att identifiera sig med den andra, varur kärleken får sin näring. Den kärlek som talas om är som en ännu indirekt och dunkel förebådelse av Guds mystiska närvaro.

Den älskade blir för Montale liksom Beatrice för Dante vägvisaren till Gud. Mystikens symbolspråk berikar diktarens språk när han skriver La bufera, pendlande mellan det immanenta och det transcententa. Guds närvaro är förnimbar genom den älskades blick:

Kanske har jag inget annat bevis
att Gud ser mig
och att dina ögon av havsvatten
ser i hans ställe
(Verso Finistére)

Växelspelet mellan helig och profan kärlek kan få följande formulering:

I den lava som din profana kärlek lämnar i Galileen
väntar den stunden
då du skall upptäcka den slöja
som en dag trolovat dig med din Gud
(Incantesimo)

I kasten mellan dessa yttringar antar bildspråket en enastående poetisk kraft:

Den japanska magnolians skugga förtunnas
nu när de violetta knopparna
har fallit. Avbrutet vibrerar
cikadan på kullen. Nu är ej längre
tiden för den unisona sången,
Clizia, tiden för den gränslöse guden
som uppslukar och återföder sina trogna…

är hösten, är vintern, är himlen bortom himlen
som styr dina steg dit jag kastar mig, en tumlare
som hoppat upp på land när månen tändes ny.
Farväl!
(Magnolias skugga)

Även om Montale inte förankrar sitt hopp i en religiös tro och än mindre i en profan tro på historiens framsteg så öppnar sig ändå hans diktning, genom den frälsning den älskade bereder, för ett budskap om tro och hopp.

Världens natt

De senaste diktsamlingarna Satura och Diario från 1971 resp. 1972 tycks emellertid inte peka på någon ytterligare fördjupning av Montales sökande i transcendental riktning. I världens natt blir spåren efter Gud allt svårare att urskilja. Sökandets spänning mattas, åren tar ut sin rätt, i stället inträder ett stadium av resignerad agnosticism. ”Jag vet inte var festens herre är, han som styr världen och de andra sfärerna” (Il principe della Festa). Tvivlet fräter sönder all visshet. Gud är något människan föreställer sig.

En bitter insikt parad med förstucken ironi präglar Montales senaste produktion. Språket har blivit mer naket, epigrammatiskt, satiriskt, närmare prosan. Diktaren är medveten om denna förändring i själva tonläget:

Jag uppmanar mina efterföljare
(om det blir några) på den litterära stolen
att (vilket återstår som osannolikt) göra
ett vackert bål av allt som rör
mitt liv, mina handlingar, mina icke-handlingar.
Jag är inte någon Leopardi, jag efterlämnar föga att brännas
och det är redan för mycket att leva i procenttal.
Till fem procent levde jag, öka inte på
dosen. Alltför ofta regnar det i stället
på den som redan är våt.
(Diario del´71 e del’ 72)

Montale upptäcker det poetiska i det mesta vardagliga och triviala (”en pipa, min hustrus lilla trähund, en runa över Er bror, tre eller fyra glasögon som även tillhör Er”!). Inför den nakna sanning livet ställer diktaren inför (”Fasan att existera är ingenting att ta lättsinnigt på. . .”) visar sig tidens idoler stå på lersocklar. Allt vad som sägs är retorik, innehållslöst, i denna kultur som omger oss. Montale börjar riva ned, rasera. Han brännmärker tidens svammel, och falska tro på ekonomi, datateknik, strukturalism och historisk materialism.

”Jag tror att vårt tidsskedes egenart i grund och botten inte, som Nietzsche menade, är att man har tagit död på Gud utan att man har ersatt honom med surrogat”.
Montale i en intervju med Cancogni 1968

Även om det religiösa temat tycks hållas på behörigt avstånd genom en resignerad agnostisk attityd till tillvaron är det symptomatiskt att det inte helt lyser med sin frånvaro i de sista diktsamlingarna. I en värld där Guds spår är så svåra att upptäcka måste dikten i torftighetens tid nå fram till avgrunden där intets natt blir genomskinlig.
Om Gud är språket, den Ende som därav skapade så många andra
för att sedan sammanblanda dem,
hur ska vi bära oss åt för att rådfråga honom och hur
ska vi tro att det är han som har talat och alltid
kommer att tala lika outtydbart och att detta är
bättre än intet…
(Guds språk, ur Diario)

Samma eviga bedrägeri fortsätter att gäcka oss: ”…Där är Slöjan, så länge den bedrar oss slits den inte sönder.” (II primo di luglio) Guds frånvaro är sålunda det enda sätt varpå han gör sig påmind i en tid av torftighet.

Dessa begränsningar till trots utgör Montales vittnesbörd något mycket väsentligt. Sprunget ur upplevelsen av intets avgrundsdjup, av natten som sänker sig över samtidens horisont är det fråga om ett av de mest akuta symptomen på vår tids kris. – Mitt i denna oro som bor i hela Montales verk lyser fram denna obetvingliga trängtan hän mot det Eviga som utgör människans speciella storhet. Även när epoken tycks fly undan den gudomlige jägarens förföljelse så vet han att det till sist inte är möjligt att komma undan den ”Allseende”.

Den listiga flamingon gömmer huvudet under vingen
och tror att jägaren inte ser honom
(L’Altro)

Kanske kan ingen annan bild bättre skildra Montales ”troskamp”, hans försök att förskansa sig bakom själva ett förnuft vars förtrollning han genomskådat och samtidigt hans vetskap om den slutliga kapitulationen.

Not

1. På svenska finns bara en liten del av Eugenio Montales diktning tillgänglig:

Eugenio Montale, Poesie. I svensk tolkning av Gösta Andersson och med inledning av Eugenio Montale. Casa editrice Italica, Stockholm-Roma, 1960 (urval ur Bläckfiskskal).

Eugenio Montale, Poesie i svensk tolkning av Anders Österling och med inledning av Giancarlo Vigorefi. Casa editrice Italica, Stockholm-Roma, 1972 (En antologi av diktarens större verk från Ossi di seppia till Le occasioni, från La bufera till Satura).

Eugenio Montale, Ovädret och annat (La bufera e altro). I svensk tolkning av Sture Axelson. Tidens förlag/FIB:s lyrikklubb 1975.

Dessutom finns några få Montale-dikter i diktsamlingen Pärlmusslan. Fem italienska poeter i tolkning av Sture Axelson, Zindermans 1974 och en svit med tio dikter ur ”Satura” tolkad av samme författare i diktsamlingen I kollisionens ögonblick, Zindermans 1973.