Konflikten mellan kyrka och stat i Zaire

Katolsk Informationstjänst har tidigare informerat om de stora svårigheter, som har drabbat kyrkan i Afrika i samband med att de nya nationerna blivit självständiga. I KIT 1975:7 fanns en noggrann och inträngande redogörelse rörande Zaire. Efter att ha företagit en studieresa till Zaire under sommaren 1975 är jag nu i tillfälle att lämna en del kompletterande upplysningar rörande kyrkans situation i Zaire.

De första intrycken

Den som reser till Zaire rustad med europeisk tidskriftsinformation rörande kyrkans situation i landet blir närmast omtumlad när han möter den verklighet som det dagliga kyrkliga livet i Zaire innebär. Detta kyrkoliv utmärker sig genom en strålande existentiell dynamik. Varje söndag ger intryck att vara en stor religiös helgdag. De som hos oss i Europa går i kyrkan vid de kyrkliga storhelgerna kan räknas som en liten skara i jämförelse med de massor som väller in i kyrkorna varje söndag. De som inte får plats inne i kyrkan samlas utanför och följer gudstjänsten genom den öppna porten och de likaledes öppna fönstren som saknar glasrutor. Genom högtalare får de dessutom kompletterande upplysningar om sådant som inte kan ses av dem som har samlats utanför kyrkan. Man slås av gudstjänstdeltagarnas stora andakt och uppmärksamhet. Även barnen uppträder helt stillsamt under gudstjänsten. Man sjunger särskilt Gloria och Halleluja med stor inlevelse. För dessa gudstjänstmoment finns en särskilt rik och omväxlande liturgi.

Gästfrihet är en dygd som odlas väl i landet. Vi var hela tiden de enda närvarande ”vita”. Aldrig någonsin har vi blivit omhändertagna med en så broderlig tillgivenhet som under denna resa. Man var alltid angelägen om att ordna sittplatser åt oss vid gudstjänsterna och en gudstjänstdeltagare brukade spontant berätta om ortens lokala liturgi. Den firades alltid på gällande afrikanskt majoritetsspråk inom regionen.

Mässans liturgi är i Zaire ganska lik den mässa som firas i Kamerun och som har analyserats i en artikel av Walter J. Ong i Signum 1975:2. Mässan kräver ett levande deltagande av församlingen och är så uttrycksfull att den ger närvarande européer en möjlighet att få ett begrepp om vad ”det heliga” innebär för afrikanen. Det mest imponerande är mässans musikaliskt och rytmiskt kraftfulla och starkt varierade kanon. Mässans koncentration på kanon är slående.

Jean G.H. Hoffman, är professeur honoraire vid Faculté fibre de theologie protestante de Paris, Theol dr. D.D. och för närvarande pastor vid Franska reformerta kyrkan i Stockholm.

Under resan besökte vi en del katolska skolor. En av dessa skolor var en av ordensbröder driven skola för teknisk yrkesutbildning. Undervisningen i landet är i princip sekulariserad och någon form av religionsundervisning finns inte med i de fastställda kursplanerna. Deltagande i religionsundervisning och gudstjänster är därför numera frivilligt. Inte heller i det aktuella skolinternatet ingick obligatoriskt deltagande i gudstjänsterna. Bröderna berättade för oss att man hade fruktat att sekulariseringen skulle medföra ett svårt bakslag för verksamheten bland de unga. Dessbättre hade dessa farhågor inte besannats. Gudstjänstdeltagandet har blivit mer aktivt sedan det blev frivilligt. Vidare var antalet deltagare i den frivilliga religionsundervisningen överraskande stort. Den första söndagen i juni i år hade sålunda ett stort antal ungdomar döpts samtidigt som ett betydande antal andra, tidigare döpta ungdomar förnyat sina doplöften. Allt detta skedde i en strålande glad stämning.

Alla våra samtal med i landet verksamma biskopar, teologer och lärare visade att kyrkan lever vidare under de ändrade betingelserna, dock med den viktiga förändringen att kyrkan nu utvecklar en helt annan kraft än vad som var fallet under kolonialtiden. En annan viktig sanning är dock att kyrkans ställning trots allt är hotad i Zaire.

Den förödmjukade kyrkan

Under kolonialtiden skyddades kyrkan av statsmaktens svärd. Stor hänsyn togs till biskoparnas åsikt och de brukade rådfrågas när viktiga politiska beslut skulle fattas. Trots att de afrikanska biskoparna var i majoritet och fullgjorde alla de ansvarsfyllda och tyngande arbetsuppgifter som ankommer på en biskop, vägde deras ord inte lika tungt som de från Europa utsända biskoparnas. När viktiga beslut skulle fattas blev alltid den mening som företräddes av de vita biskoparna avgörande. Majoritetsprincipen gällde sålunda inte inom det dåvarande biskopskollegiet utan det var kort sagt den vita minoriteten som bestämde i alla väsentliga frågor.

I november 1965 kallades general Mobutu Sese Seko att övertaga ledningen av landets affärer sedan fem år av inbördeskrig och utländsk inblandning drivit landet till politiskt kaos och ekonomisk ruin. Kyrkan visade sig ha svårt att anpassa sig till den nya situationen. Till en början kände sig de kyrkliga myndigheterna i Zaire starkt beroende av kyrkliga institutioner i missionärernas hemländer. Dessas mening i olika frågor framfördes i regel av Vatikanens talesmän. De frågor där det rådde delade meningar mellan kyrkans centrala ledning och de lokala infödda kyrkoledarna rörde på intet sätt själva kyrkoläran. Beträffande sådana frågor erkänner man utan förbehåll den heliga stolens auktoritet. De spörsmål där man ofta nog har en avvikande mening rör uteslutande det kristna livets praktiska tillämpning i den dagliga livsföringen. De meningsbrytningar inom episkopatet i Zaire, som tidigare berörts i KIT, är dock både kännbara och djupgående.

Det står klart att utvecklingen i Zaire har verkat förbryllande och inneburit en prövning för i landet verksamma vita präster och ordenssystrar. Problemen har i många fall varit så stora att de har överstigit de utsända missionärernas krafter. Detta gäller också de små missioner, som har organiserats av vissa evangeliska samfund med fundamentalistisk förkunnelse, liksom också för missioner tillhörande vissa sekter av andedöpta utan fast troslära. Den gemensamma svårigheten har varit att de fört med sig sina hemländers västerländska kulturgods sådant de själva har uppfattat det samt därvid låtit de egna traditionerna förenas med det religiösa budskapet till en sammanhängande helhet. En tanke som skymtar är att man åtminstone för någon tid skulle upphöra att sända västerländska missionärer till de forna kolonierna. Denna tanke – som har vunnit gehör inom Kyrkornas Världsråd – skulle för Afrikas vidkommande innebära att det skulle bli ett uppehåll både vad gäller utsändandet av missionärer och i det ekonomiska bistånd som är förenat med missionen. Ett sådant uppehåll skulle ge afrikanerna det andrum de behöver för att väpna sig mot det hot som det västerländska övertaget beträffande teknologi och kulturutveckling innebär. När jag vid ett tillfälle föreläste fick jag en hel del frågor från närvarande katolska åhörare. Härvid ifrågasattes den starka europeiska kulturella närvaron i Afrika. Man fann det sålunda orimligt att västerländska kyrkoledare genom föreskrifter blandade sig i de afrikanska församlingarnas inre liv. Dessa afrikanska katoliker frågade sig om inte denna inblandning var själva roten till kyrkans konflikt med statsmakten.

Man måste ha allt detta i minnet när man bedömer de åtgärder genom vilka de afrikanska regeringarna har lagt hämsko på kyrkans verksamhet. En del av de mått och steg varmed man har försvårat kyrkans kontakt med folket har tidigare refererats i KIT. Hur det än förhåller sig står det klart att kyrkan i Afrika är både förödmjukad och hotad. Eftersom våra kunskaper om den rådande situationen är ofullständig kan vår bedömning av situationen dock inte gärna vila på en alldeles säker grund.

Zaires identitet och frihetens pris

Det är utmärkande för situationen i Zaire att president Mobutu redan ett par veckor efter sitt makttillträde beslöt att låta förstatliga alla landets vattenfall och strömmar i syfte att trygga den framtida engergiförsörjningen åt det allmänna. Härmed blev också energifrågorna en gemensam samhällsangelägenhet. Säkert är också att ingenting förmår hjälpa fram en känsla av att ömsesidigt beroende hos människorna som gemensamma arbeten och känslan av att tillhöra en enad nation.

Det första målet har varit att bygga upp landets ekonomi. Men en fungerande samhällsekonomi kan inte byggas upp om inte folket – för att använda ett uttryck som Mobutu använde när han talade med författaren om sin uppgift som statschef – ”finner sin själ”. Mobutu har gjort sökandet efter folkets egen kulturella identitet till en hörnsten i den samhällsbyggnad som håller på att uppföras. Denna identitet hotas av såväl de separata stamkulturerna och deras krav på politisk självständighet som av de utländska ekonomiska intressen som är företrädda i Zaire.

Med fastställande av den egna kulturella identiteten menas självfallet inte att man exempelvis skulle avvisa utländskt ekonomiskt bistånd eller kontakter med utlandet. Det är endast fråga om att låta det egna kulturarvet få komma till sin rätt och låta detta forma nationen. På liknande sätt förhöll det sig med den förkunnelse som Herren riktade direkt till judarna i Palestina. Den förkunnelsen var till sin form anpassad till gällande judiskt kulturmönster. För den grekisk-romerska världen utanför Palestina kom aposteln Paulus att ge förkunnelsen en utformning som var anpassad för de människor som var präglade av det hellenistiska traditionsarvet. Att Paulus lyckades så väl med sin uppgift kan tillskrivas det förhållandet att han själv var en produkt av både den judiska traditionen och den hellenistiska kulturen. De afrikanska förkunnarna av evangeliet har i dag till uppgift att vara trogna mot sitt uppdrag utan att göra avkall på lojaliteten mot det inhemska kulturarvet. Det gäller att inte förvanska evangeliet utan att se till att det når fram till de människor, som lever i en annan kulturtradition än vår. Kyrkan bör utan tvivel kunna medverka i uppgiften att fastställa folkets egen identitet genom att tillföra den unga nationen sådana insikter att den egna kulturtraditionen lättare kan friläggas. Genom kyrkans förkunnelse kan denna tradition ges en andlig dimension. Den teologiska tidskriften ”Telema”, som ges ut i Zaire, bör kunna tjäna som exempel för andra afrikaner när det gäller uppgiften att ge det kristna budskapet en utformning som står i samklang med den nyfunna egna kulturella identiteten.

Den nationella särarten uttrycks numera såväl i det dagliga livet som i det gemensamma arbetet inom det samhällsekonomiska fältet liksom också vid vetenskaplig och konstnärlig verksamhet. Strävan till enhet har också på ett markant sätt tagit sig uttryck på det politiska planet. De 44 politiska partier, som fanns för tio år sedan, har nu ersatts med ett enda enhetsparti, som organiserar hela samhällslivet och särskilt tar hand om ungdomens fostran. Det är i denna stramt organiserade samhällsmiljö, som de kristna kyrkorna verkar. Kyrkan måste – liksom vilken annan institution som helst som arbetar i Zaire – finna sig i de villkor som faktiskt är för handen.

Med hänsyn till statsnyttan är de rådande politiska förhållandena logiska; man kanske till och med vågar säga nödvändiga. De strama tyglarna måste bedömas med hänsyn till den söndringens ande som lätt skulle komma lös om de gamla stamkonflikterna ånyo fick tillfälle att göra sig gällande. En sådan söndringens ande skulle medföra anarki, hungersnöd och ekonomiskt sammanbrott för samhället. Man försöker undvika en dylik negativ utveckling genom att inskränka den personliga friheten. För kyrkans del gäller det uteslutande att bedöma om rådande restriktioner lägger hinder i vägen för den kristna kyrkan sådan den definieras i den nicenska trosbekännelsen såsom en, helig, katolsk och apostolisk kyrka. Med andra ord: det kan röra sig om att avgöra huruvida regeringens förbud mot utsmyckning av kyrkor är en åtgärd som strider mot kyrkans ordning och natur.

Håller en härskarkult på att utbildas?

Redan i KIT 1975:7 berördes frågan om en eventuell härskarkult i Zaire. En del västerländska journalister förefaller närmast finna ett nöje i att beskriva förekomsten av en ”mobutism” med Mobutu som överstepräst och kultobjekt.

Det kan inte råda någon tvekan om att Zaires statschef ofta nog definieras inom ramen för en religiös terminologi. I vissa fall beskrivs Mobutu som en himmelens budbärare, som uppenbarar sanningar för Zaires folk. I andra fall är pretentionerna större. Då beskrivs Mobutu som folkets frälsare i rent religiös mening. Mobutu är den man, som med övernaturliga krafter grundar staten Zaire, uppenbarar vissa sanningar, betvingar det kaos som hotar samt därefter leder sitt folk med kraft och myndighet. Att en sådan person kan räkna på massornas tacksamhet och tillgivenhet är närmast självklart. Mobutu har som person en särskild religiös image. Allt vad Mobutu meddelar brukar sålunda – åtminstone i vissa inhemska tidningsartiklar – ges en religiös och metafysisk innebörd. En hel del av dessa tolkningar bygger utan tvivel på missförstånd om vad Mobutu verkligen har menat. En åsikt som förekommer i Zaire är att Mobutu vill ersätta kulten av Jungfru Maria med kulten av sin egen mor, fru Yemo. Författaren frågade vid skilda tillfällen teologer om vad de hade för uppfattning om denna sak. Svaret blev detsamma. Teologerna tolkade det hela som ett misstag rörande innebörden av ett tal som Mobutu hade hållit med anledning av ”Mors dag”. Härvid hade Mobutu understrukit den betydelse som hans egen mor hade haft för hans utveckling. Mobutu hade också framhållit att han själv vördade sin moder på samma sätt som Jesus hade vördat sin moder, den Heliga Jungfrun; den enda människa som Jesus hade ägnat särskild omtanke på korset. Även om grunden för legenden och mytbildningen kring mamma Yemo är skäligen harmlös så har dock en viss nationalistisk, politisk och halvreligiös propaganda fokuserats på denna kvinna.

Har man nu mer allmänt – som en del politiska zeloter har begärt – ersatt krucifixen i skolorna med Mobutus porträtt? Endast i ytterst ringa mån har så skett. Man har i regel kunnat tillfredsställa de statliga skolinspektörerna med att ta ner påvens porträtt och ersätta det med porträtt av Mobutu.

Biskopar och teologer har på författarens frågor rörande denna konkurrens mellan kulten av Kristus respektive kulten av Mobutu svarat att en del av svårigheterna kan bero på vissa drag i missionärernas förkunnelse. Man har sålunda väl mycket understrukit Kristi mänskliga natur i förkunnelsen. Kristus har beskrivits som ”endast en människa” som det heter i ”Jesus Christ Superstar”. Tanken att en annan – enligt stundens bedömning för Zaires folk måhända än mer betydelsefull person – skulle kunna hyllas och äras i analogi med kulten av Kristus ligger då inte fjärran. Mobutus ställning som ”frälsare” har tidigare berörts. Analogin blir på detta sätt nära nog fullständig. Missionärernas iver att i förkunnelsen försöka skänka Jesusgestalten en närhet till folket och till folkets problem har kanske haft ödesdigra konsekvenser.

Det råder inte något tvivel om att ”den av försynen utkorade ledaren” för med sig vissa problem var han än uppträder – antingen det gäller ett afrikanskt eller ett europeiskt folk. Det kan också finnas goda skäl att komma ihåg alla de exempel på sådana ledare som finns i Europas historia. Zaires biskopar har funnit att kyrkans trosbekännelse är det instrument som måste användas för att utröna om de troende håller sig till vår Herre framför president Mobutu. Den bästa garantin mot en utveckling som skulle medföra att den karismatiske Ledaren skulle bli objekt för tillbedjan i egenskap av gudomlighet, ligger i den omständigheten att Mobutu är och fortsätter att vara katolik. Mobutus egen religiösa åskådning är helt oförenlig med den dyrkan som han ägnas av sina ivrigaste anhängare.

Vid vårt samtal med Mobutu underströk denne kraftigt att det han verkligen önskar är att Zaires folk skall finna sin egen nationella identitet. Det är denna identitet som utgör ledstjärnan för Mobutus politiska verksamhet. Presidenten anser också att i Zaire verksamma européer bör vara lojala mot denna ide och att de aktivt bör främja denna presidentens strävan.

Angola – en prövosten för presidentens politik

För att få en uppfattning om president Mobutus egentliga politiska tanke måste vi vända oss till hans afrikanska utrikespolitik. I Angola råder inbördeskrig mellan tre stridande grupper. Var och en av dessa grupper var verksam som befrielserörelse under det portugisiska kolonialherraväldet i Angola. Beklagligtvis har olika främmande makter redan från början engagerat sig i dessa tre rörelser. MPLA får sålunda sedan femton år tillbaka stöd från Sovjetunionen. Kyrkornas världsråd stöder också moraliskt och finansiellt MPLA. Ledaren för MPLA, Agostino Neto har hela tiden med glädje accepterat det stöd som hans rörelse har fått från Kyrkornas Världsråd. Agostino Neto anmärkte något cyniskt under en kontaktresa i Västtyskland för tre år sedan att den ekonomiska och humanitära hjälp som MPLA erhöll från Kyrkornas Världsråd medförde att motsvarande resurser kunde frigöras för vapenköp. MPLA får också stöd från länder som Sverige, Kuba och KongoBrazzaville. Rörelsen – som betecknas som klart marxistisk – stöds också av de portugisiska kommunisterna. De angolesiska kyrkomän som uppehöll sig i Zaire på genomresa dolde inte sin fruktan för de konsekvenser som en seger för det marxistiska MPLA skulle få. MPLA försökte genom energiska militära aktioner skaffa sig kontroll över så stor del av landet som möjligt inför portugisernas avtåg i november 1975. Rörelsen vill rensa landet från alla rester av den forna kolonialismen och till denna kolonialism räknar man också den kristna religionen och man tvekar inte att uppnå detta genom att döda de troende. På annat sätt förhåller det sig med de två andra befrielserörelserna. Både Unita och FNLA – som leds av Roberto Holden – ser på kristendomen på samma sätt som man gör i Zaire. Dessa båda rörelser – och i synnerhet FNLA – anser att kristendomen sådan den numera håller på att utbildas i Afrika går att förena med gällande inhemska traditioner. FNLA är de angolesiska kristnas enda verkliga politiska hopp.

Zaire har hela tiden verksamt stött FNLA och fortsätter utan att tveka på denna linje. Angoleser som tillhör FNLA och zairianer har blandat sig inom vidsträckta områden inom gränslandet. Mobutu är klar motståndare till tanken att Zaire skall få en totalitär marxistisk stat till granne. En sådan stat antas komma att medföra allehanda politiska svårigheter för Mobutus styre och utgöra ett hot mot statsskicket i Zaire.

Att Sverige inte vill veta av FNLA och lämnar hela sitt politiska, moraliska och finansiella stöd till MPLA är givetvis ett politiskt ställningstagande som kanske inte närmare bör behandlas i detta sammanhang. Särskilda politiska skäl har måhända talat för ett sådant ställningstagande. Att Kyrkornas Världsråd följer samma linjer ter sig dock mer gåtfullt. Det ställningstagande till förmån för MPLA som kyrkornas världsråd gjorde sommaren 1975 hade påtagligt förvirrat de angolesiska kristna som vi talade med. Det syns stå klart att Mobutu genom sitt ställningstagande för FNLA indirekt ger sitt stöd åt de i Zaire verksamma kristna kyrkorna. Särskilt märkbart har Mobutus stöd varit till FNLA:s verksamhet inom enklaven Cabinda. Det var portugiserna som av kolonialadministrativa skäl band ihop enklaven med Angola. Mobutu tycks anse att enklaven skall kunna bilda en självständig stat – ungefär motsvarande vissa europeiska miniatyrstater. Även i Cabinda – som utgör en exklav i Kongo-Brazzaville – är frågan om vem som skall befästa sin ställning som landets ”befriare” en fråga om liv eller död för kyrkan.

Det är av största vikt att Sveriges kristna väl sätter sig in i de förhållanden som råder i Zaire och Angola så att deras bedömning av den aktuella maktkampen och de politiska stridsfrågorna skall kunna grundas på relevanta fakta. Genom de dimmor och det dis som råder över Afrika skymtar dock solens strålar. Säkerligen kan goda insikter om rådande förhållanden vara av värde vid bedömningen av det drama som nu utspelar sig på Afrikas jord med stat och kyrka som kontrahenter.

Översättare: Bengt Rur