Europa och vi

I veckan efter det brutala och uppenbarligen välplanerade mordet på statsminister Palme, är det svårt att i en ledande artikel skriva om något annat. När Signums läsare får orden under sina ögon är dådet inte glömt och dess betydelse för det svenska samhället fortfarande levande. Men själva frågan om gärningsman och motiv kan vara uppklarade, och mycket därför kommit i ett annat ljus.

Vi ges ibland ett missvisande intryck av att mord på politiker skulle vara något för vår tid egendomligt. Så är inte fallet. Attentat och terror har alltid spelat en roll i den i vidare mening politiska kampen. Stundom har en härskare just för sina speciella handlingar eller åsikter varit målet, i andra fall har han endast varit en symbol för ett samhälle och för en politisk utveckling som terrorn velat hejda. Om i detta fall dådet riktade sig mot Olof Palme personligen eller mot den svenska samhällsordningen, vet vi i skrivande stund inte. Om någon tendens i de politiska attentaten under efterkrigstiden skall framhävas, är det möjligen att det inte främst är tyrannmord vi upplevt. Tvärtom har en rad av de mest blodbesudlade härskarna, i stor eller liten skala, helt undgått attentatsförsök. Det är snarast de som kämpat för fred, försoning och utjämning som varit offer för dem som önskat spänning och konfrontation i samhället.

Självfallet finns det gott om undantag och fall där enighet inte skulle råda om den mördade hörde till den ena eller andra kategorin. Att Olof Palme efter sin bortgång av så gott som alla räknas till den senare sorten är självklart och välbetygat i hans eftermäle.

Jag läser just Yrsa Stenius i Aftonbladet ”Vi ska inte insinuera”, och hon berömmer där Olof Lagercrantz i hörnartikel i DN dagen efter dådet. Där angriper han ”några av våra främsta författare som till yrkets skam bidragit till underhållningen och fått sina infamiteter uppförstorade av en tjänstvillig press. Det är möjligt att deltagare i detta sladder nu gnags av tanken att det finns ett samband mellan deras hat och mordet på Palme. Det tror jag knappast.”

Yrsa Stenius menar att han ”uttryckligen framhöll att han inte trodde att de var medskyldiga till mordet”.

Det vore verkligen en lättnad om den läsarten är den rätta, och att Olof Lagercrantz för en gångs skull har uttryckt sig illa. Som orden står låter de sig snarast tolkas så att det är deras förmåga att gnagas av tanken på ett eventuellt samband som han inte tror på. Och då skulle verkligen en tanke ha framförts som är tarvligare än det mesta av Palme-sladdret. Må YS ha förstått rätt! Låt oss inte insinuera!

Det öppna samhället

I en tid som denna tjänar svensk konsensus och den allmänna föreställningen om att vi lever i ett gott samhälle en positiv roll. Ingen har hittills på allvar framfört tanken på att terrorns uppträdande i Sverige skulle vara bevis på någonting grundläggande sjukt i det svenska samhället. Det kan givetvis bero på att de flesta hittills mer eller mindre uttalat förutsätter att vi skulle fatt en släng av den internationella terrorismen.

Med intresse läser man hur Anders Ehnmark, som upplevde den italienska terrorn på nära håll recenserar en bok om terroristerna. Han framhåller nu deras främlingskap i samhället, deras infantila fixering vid löpsedlar och massmedietäckning och de till en början helt otillräckliga polisinsatserna. Perspektivet förändras: skulle månne inte Ehnmark och många andra initierade iakttagare 1977 ha som fascist avfärdat den om förklarade att den västtyska terrorismen var ett ”polisiärt problem”?

Den svenska vänsterns benägenhet att se terrorismen som ett uttryck för ett djupt samhällsont och den därtill knutna förståelsen för terrorn är väl ett kapitel som kanske borde revideras lika grundligt som den förtvivlade tron på realsocialismen i leninistisk tappning. Men den ingick också i ett mönster som på ett märkligt sätt gjorde Europa ointressant eller allmänt avskräckande, och där man fann både de typiska skurkarna och hjältarna i Tredje världen. I den mån tredjevärldsengagemanget bestod i den ständigt gäckade drömmen om den obefläckade revolutionen (samlar Nicaragua ännu ett sista uppbåd sant troende?), borde ett större intresse kunna överföras till den världsdel vi nu en gång tillhör. Givetvis inte därför att Tredje världens problem blivit lättare eller vi skulle kunna vända oss ifrån dem, utan därför att revolution och self-reliance hittills skapat ny nöd. U-länderna har mer än någonsin behov av vår hjälp, men knappast i första hand från revolutionsromantiska intellektuella.

Europa

På nordiska ministerkonferensen i Köpenhamn de första dagarna efter mordet, förekom ett uppseendeväckande inlägg, som möjligen har betydelse för framtiden. De danska socialdemokraternas ledare Anker Jergensen uttalade sig till förmån för att även övriga nordiska länder borde söka anslutning till EG. I vilken utsträckning det därvid rörde sig om ett helt seriöst förslag eller var ett slags protest mot i första hand de övriga socialdemokratiska partierna är oklart. Som han påpekade var entusiasmen också i svensk och norsk socialdemokratisk opinion för ett nej i den danska folkomröstningen synnerligen begränsad. Folkomröstningen gällde endast planerna på ett utvidgat samarbete och en något större auktoritet för de centrala organen i EG, men gjordes ju till ett slags omröstning om Danmarks medlemskap överhuvud. Nu segrade ja-sidan med drygt 56 % av rösterna, och skulle det ha gällt själva medlemskapet skulle segern blivit helt förkrossande. Men minst lika intressant som EG-sympatiernas förstärkning i Danmark, i folket alltså mycket mer än i folketinget, var just reaktionerna i det övriga Norden.

Ett svenskt medlemskap är givetvis inte aktuellt inom överskådlig tid, men i Norge håller frågan på att hamna på den politiska dagordningen. Denna förändring i synen på Europa kan ju också studeras i retoriken. Ingen använder numera det av svenska socialdemokrater länge som en självklar fras använda uttrycket ”rikemansklubb” om EG. Sedan Irland, Grekland, Spanien och Portugal kommit med är det givetvis orimligt. Man kan också konstatera att sambandet mellan EG och NATO inte riktigt blivit som man gärna ur svensk neutral synvinkel förutsatte. Visserligen sammanfaller ju i stort medlemskapet i de två organisationerna, men republiken Irland är inte NATO-medlem och veterligen har där ingen debatt förts om EG-medlemskapets konsekvenser på det militära området. Norge är med i NATO, men inte i EG. Det finns heller inget entydigt samband mellan strävan efter starkare integration i EG och uppställning för Nato-politiken. Belgien och Nederländerna har varit mest motsträviga att inordna sig i NATOs missilstrategi, samtidigt som de är EG-unionens kärntrupper. I Grekland och Spanien har debatterna kring medlemskapet i NATO resp. EG i stort förts helt åtskilda från varandra.

EG har givetvis ökat i anseende och prestige vartefter de koloniala resterna likviderats, och gemenskapen spelat en viktig roll för att övergången från olika slags diktaturer i Spanien, Portugal och Grekland kom att ske till normaltypen av västerländsk demokrati. Också här fanns ett slags revolutionär förväntan som inte uppfylldes. De vilkas ungdom uppfylldes av att de ”kom alltid för sent till hjärtats Ebro~” förväntade en radikal omvandling av Spanien efter Francos död. Hur Spanien har kommit ur den snart två hundra år gamla pendlingen mellan blodiga revolutioner och minst lika blodiga motrevolutioner, där monarkin och kyrkan lika mycket som ekonomiska motsättningar stod i centrum, är något av ett mirakel.

I förhållande till öst har ju förhållandet under senare år såtillvida förändrats som realsocialismen inte längre utgör ett politiskt hot mot Västeuropa. Där kommunismen fortfarande spelar någon roll som i Italien har den avlägsnat sig långt från öststatsmodellen. Men den moraliska, ekonomiska och sociala bankrutten i öst har ju endast lett till att den rent militära aspekten av det kommunistiska herraväldet förstärkts. Här finns betydande oenighet om hur större generositet i det ekonomiska utbytet egentligen fungerar; lindrar det Sovjets behov av att hålla dessa regimer under armarna och friställer resurser för rustningar eller skulle verkligen ett större utbyte lätta öststatsbefolkningarnas inte endast nöd utan också det politiska trycket?

Det kulturella utbytet har knappast kunnat hejdas. Regimerna för en skiftande politik, alltifrån DDR:s försök att vinna befolkningens förtroende genom att tillåta och underlätta tillgången till västtysk TV till det groteska förbudet i Rumänien mot att inneha skrivmaskin utan särskilt tillstånd. Från öststatsintellektuella har framförts den intressanta tanken att försoningen och föreningen i Europa skulle kunna åstadkommas mot politiken, genom att det civila samhället växte sig starkare och utanför de politiska systemen återskapade en kulturell enhet.

Europas återkomst

Det är möjligt att det i de olika Europa-tankarna av idag det finns ett dekadent drag eller en allmän känsla av att andra makter är i uppåtgående. I dag är det knappast som tidigare öststaterna, utan snarare USA och främst Östasien och USA:s tilltagande orientering mot Stilla Havet från Atlanten som hotar. Ingen menar väl längre att vi skrider ”mot nya gryningar med nya fanor. Vi höra alla till det mycket sena och digna alla under många anor”, för att nu citera en skald som förefaller ovanligt ”ute” för tillfället. Till denna nostalgiska Europatanke hör det idealiserande av Habsburgsmonarkins slutskede, som också spelar en roll för idéerna om en utveckling

som kulturellt-socialt skulle på något sätt sluta den politiska klyftan mellan öst och väst. Samtidigt som retoriken kring ”rikemansklubben” försvunnit har också de svenska idéerna om ett utökat utbyte, också ekonomiskt, med öststaterna och Tredje världen på Europas bekostnad, tonat bort som illusioner.

Det vore inte egendomligt om Olof Palme med sitt djupa engagemang för de fattiga länderna indirekt och oavsiktligt bidragit till en nonchalant eller nedvärderande uppfattning av Europa som funnits i massmedierna. Även om han hade en framträdande roll i den socialistiska Internationalen, har de västeuropeiska socialdemokratiska ledarna, särskilt de i regeringsställning, en ganska annorlunda föreställning om Europas roll och Europas väg. Och det kan vara ett gott tecken när gamla revolutionärer helt tänker om när det gäller den västeuropeiska samhällsordningens grundvalar. Hösten 1977 var inte främst en prövningens stund för den västtyska demokratin, utan för den tyska polisen (och motsvarande för den italienska). Denna hållning är den enda rimliga här och nu inför ett dåd som mordet på Olof Palme och kan samtidigt skapa större förståelse för gamla Europa, också i vårt land. 1986-03-07