Jord eller aska

När Anders Österling begrundade en lantlig kyrkogård (i samlingen Idyllernas bok, 1917), återgav han den frid och den hemkänsla som de levande kan finna i de dödas sällskap.

Se – blott en kalkmur skiljer från varandra

en by för livet och en by för döden,

och vad den ena dock är lik den andra

med sol och lummighet och mänskoöden!

Den enas gröngräs är den andras svepning,

och i min dröm fördjupas detta grannskap

och blir en släktidyll, en livsupprepning

av samma människor i samma landskap.

Själva begravningen var i dess tidigare mycket ceremoniella form en högtid som gav den döde en ställning han aldrig hade haft i livet. Emily Dickinson, en amerikansk poet som mer än de flesta var besatt av tanken på döden, skildrar detta med sin säregna humor (dikt nr 98, först tryckt 1890):

En värdighet försenad –

en dag i mitra klädd,

en purpur ingen undgår,

en krona – oombedd!

Vagn ger den, och lakejer –

uppvaktning – hela byn,

vi färdas mot vår boning

med klockors klang i skyn!

Betjäningen så värdig!

Så hövisk vid vart stopp!

Så troget vid vår avfärd

går hundra hattar upp!

Mer ståt än hermelinen

när enkla Du och Jag

med vapenskölden kräver

vår rang som död idag!

För en stund av lugn och eftertanke är våra kyrkogårdar svåra att överträffa, och vi tar det för givet att begravningsplatsen skall ligga i direkt anknytning till kyrkan, även om detta inte längre är fallet vid nyare byggen. På resor söderut kan man begrunda den välbärgade folkliga smakens dragning åt det överlastade i gravar som är monument eller åtminstone dekorerade med blom mor i plast och girlander eller kors i brokig keramik. De förmedlar ett bättre begrepp om människors verkliga uppfattning om hur ett minnesmärke skall se ut än vad den officiella arkitekturen kan göra, kringskuren som den är av den rådande officiella smaken.

I det kristna Västerlandet har jordbegravning varit den enda godtagna formen. Brottslingar och självspillingar fick inte vila i vigd jord, men det fanns i alla fall plats för dem i mullen. Men nu har, tyst och utan åthävor, en avgörande förändring skett. Det finns inte längre utrymme på kyrkogården. Kremering blir allt vanligare. 55 % av svenska döda blir till aska istället för att multna till jord.

Kyrkan ställde sig intill dessa de yttersta av tider avvisande till denna typ av begravning. Den ansågs vara hednisk – inte så egendomligt, eftersom både nordbor och greker före kristnandet gärna brände sina döda, särskilt de förnämare. När den västerländska litteraturen börjar, hos Homeros, är det med att ”likbålen brann täta” (Iliaden 1,52).

På 1800-talet förbjöd den katolska kyrkan kremering, eftersom den tillämpades av grupper som förnekade köttets uppståndelse. Detta förbud upphävdes i brandbombernas århundraden, där förbränt kött och aska var allt som återstod av offren för eldstormarna. I sekulariseringens spår blev kremering allt vanligare bland icke-troende, och en rad praktiska skäl kom att tala för att den skulle tillåtas också för kyrkans medlemmar (1963).

Det som var den mest plågsamma verklighet och den yttersta förnedring i den nazistiska judeutrotningen – förbränningen av de döda – blir nu vardagliga åtgärder i det överbefolkade storstadssamhället.

Detta bör läsaren dock glömma inför de storslagna dikter där judendomens stora poeter talar om röken och askan, röken från koncentrationslägrens förbränningsugnar, luften där man inte trängs i motsats till barackernas överfulla britsar. I sin första publicerade dikt från kriget anropar Nelly Sachs just denna verklighet:

O skorstenarna

på dödens sinnrikt uttänkta boningar,

när Israels kropp drog upplöst i rök

genom luften

O skorstenarna!

Frihetsvägar för Jeremias och Jobs stoft –

vem tänkte ut er och byggde sten

på sten vägen för flyktingar av rök?

(0 die Schornsteine, i samlingen In den Wohnungen des Todes, 1946)

I en av vår tids mest ofrånkomliga dikter tar Paul Celan upp samma verklighet. ”Todesfuge” behandlar motivet, döden, med fugans variationer kring ett och samma tema (skriven långt tidigare, tryckt 1952 i Mohn and Gedächtnis):

vi skyfflar en grav i luften där ligger man inte trångt

aska ditt hår Sulamit vi skyfflar en grav i luften där ligger man inte trångt

då far ni en grav i molnen där ligger man inte trångt

han hetsar hundarna på oss han ger oss en grav i luften

Denna dikt blev den annars hermetiskt svårförståelige Celans mest uppskattade verk. Han reagerade med att sluta upp att recitera den på sina uppläsningar. För en tyskintresserad läsare visar dessa poeter att Adorno hade fel, när han, rimligt nog förfärad över vad som visade sig ha hänt under kriget, menade att man inte kunde skriva dikter på tyska mer efter Auschwitz.

Skakande är dessa dikter bland mycket annat för att man så självfallet har uppfattat rätten till en värdig begravning som grundläggande. Det är först efterkrigstiden som helt måste acceptera en bostadsbrist för de döda. Inte ens på kyrkogårdarna far de vila i fred mer än några lagfästa år. Det är inte underligt att många föredrar att alltifrån början inte ta upp mer plats än vad som ryms i en urna.

Kolumbariet, där de kan stå, antyder med sitt namn att de döda samlas som duvor. Man kan låta bilden föras vidare och som i Hägerstens kyrka i Stockholm ställa en jättestaty av den helige Franciskus bland duvslagets döda – han predikar då också för själens fåglar.

Ännu längre i avpersonalisering går minneslunden. Trots- att ordet snarare pekar mot namngivna och hedrade gravar, är det en plats där askan sprids för alla vindar. Kroppen återvänder inte till den jord av vilken den är kommen utan virvlar bort som aska. Så lite plats tar vi upp på jorden.

Våra döda får aldrig den heder som en irländsk diktare önskar offren för våldet; katoliken Seamus Heaney från Nordirland betraktas som den viktigaste poeten bland de yngre britterna (Funeral rites 11, i North, 1975)

Nu när nyheter kommer

om varje grannskapsmord

längtar vi till riter,

sedvanliga rytmer:

avmätta fotsteg

i en kortege som slingrar

förbi hus utan ögon.

Jag ville återställa

de stora kamrarna vid Boyne,

ställa en grav i ordning

under de märkta stenarna.

Från sidogator och bivägar

spinnande familjebilar

med nosen i rader,

hela landet ljuder

av förstämda trummor

från tiotusen motorer.

Sömngångarkvinnor,

kvarlämnade, rör sig

genom tömda kök

och tänker sig vårt långsamma triumftåg

mot gravhögarna.

Lugnt som en orm

på sin gräsiga gata

drar processionen stjärten

genom klyftan i norr

med huvudet redan inne

i megalit-porten.

I vår tid har döden blivit alltför trivial. Den etiska debatten kräver respekt för livet. Men livet visar ingen respekt för människan.