Munk för vår tid

Man kan undra varför Thomas Merton aldrig blev den kultfigur i Europa som han en tid var i Amerika. Genom sin gåtfullhet och sin dynamiska spännvidd hade han alla förutsättningar för detta.

Amerikan med engelsk och fransk bakgrund. Uppmärksammad redaktör för amerikansk studenttidning. Livsaptit och vilt leverne. Slog så snabbt om, blev trappistmunk och gick in i den stora tystnaden. Levde i oupphörlig stillhet och bön, men hörde i stället av sig genom en strid ström av böcker om det inre livet, och ibland om sig själv. Fick rykte att vara frifräsare inom klostermurarna. For till sist på sin stora Asienresa, träffade Dalai lama och andra buddhistledare och föranledde förskrämda viskningar att han själv höll på att bli buddhist. Avled så plötsligt i Bangkok (i december 1968) efter att ha råkat ta i en strömförande fläkt. Hans liv intill sista dagen dokumenterat genom dagböcker. Skriver friskt, medryckande, inte alltför självupptaget, fastän han ofta inte hade andra än sig själv att umgås med.

Merton hör till århundradets stora religiösa personligheter. Han kunde åtminstone för en tid ha blivit västerlandets store guru. Men i detta trendighetens tidevarv råkade han falla mellan trenderna. Hans död inträffade 1968, just det år då man skulle ut och revolutionera världen och inte hade någon tid för det inre livet. När sedan meditationsvågen kom på 70-talet, hade Merton redan börjat hamna i bakvattnet.

Man sökte sig också hellre till österländska lärare, ofta med motiveringen att det inte fanns några i väster!

Däremot har Merton varit föremål för ett mera diskret intresse som har sträckt sig över årtionden. Det gäller också Sverige. Hans ”Vägen till kontemplation” kom i svensk översättning redan 1954, bildverket ”Den heliga tystnaden” 1955, den förkortade självbiografin ”Kallad till tystnad” 1956 och hans bok om Psaltaren, ”Bröd i ödemarken” 1959. Efter ett långt uppehåll kommer nu både nya upplagor och nya översättningar: ”Den nya människan”, ”Jonastecknet” och ”Resa i den inre verkligheten”. Flera böcker lär vara på väg, däribland en reviderad nyutgåva av ”Kallad till tystnad”.

”Jonastecknet” är Mertons dagbok under åren 1946-1952, de år då han avgav sina slutgiltiga löften i klostret Gethsemani, Kentucky, och prästvigdes där. Den handlar om klostrets dagliga händelser, om hans eget författarskap och framför allt om hans egen andliga utveckling, som tidvis förde honom ner i det djupaste mörkret. Men här kommer han också upp ur djupet, och Jonas i fiskens buk blir därför symbolen för hans genomgripande erfarenhet.

Vad det handlar om är en människa som är helt inriktad på att söka Gud. Det är ett livsmål som i vår miljö är nästan försvunnet, och som oftast bara uppfattas som oansvarig världsflykt. Också de många nutida meditationsrörelserna sysslar mera med hur man skall finna sig själv – och stärka sitt ego – än hur man skall finna Gud. Men Merton kan öppna perspektiv för en lyhörd läsare, och kan ge en ny ahaupplevelse. Var det det här som klosterlivets besvärligheter var till för?

En dagbok med bara få överblickar ställer krav på läsaren att själv kunna läsa mellan raderna. Det är mycket som går en förbi vid en första genomläsning, och Mertons livliga sätt att skriva får en att lätt glömma den vånda som göms under ytan. Det är inte, som man kan tro, någon glättad skildring av klosterlivets härlighet.

Det finns också annat som kan försvåra för en svensk läsare. Livet i ett trappistkloster på ”den gamla tiden” före Andra Vatikankonciliet kan tyckas ytterligt besynnerligt också för en nutida katolik, lika främmande som ceremonierna vid det kinesiska kejsarhovet. Det finns också en rik terminologi, som man med ordlistans hjälp får försöka lära sig, om man vill förstå vad det hela går ut på. Själv anser jag att detta i hög grad lönar sig. Omväxlande med detta finns fräscha naturskildringar och lustiga iakttagelser av människor. Sven Hello (f ö den ende svensk som veterligen har stått i brevkontakt med Thomas Merton) har lyckats återge dessa så olika sidor på ett kongenialt sätt.

I en protestantisk miljö tar man för givet att den som har problem med klosterlivet snarast bör ge sig därifrån och gifta sig. Men detta var inte Mertons problem. Kvinnor hade han erfarenhet av, och han hade också (vet vi numera) ett barn, som omkom vid blitzen över London. För honom var problemet ett helt annat. Han var en utpräglat kontemplativ natur – som det visade sig – och den ensamhet han sökte kunde han inte förverkliga i den täta klostergemenskapen.

Han hade ständiga frestelser att gå över till kartusianorden, där munkarna lever ensamma i var sitt litet hus. Inte ens den påbjudna och stränga tystnaden i trappistklostret räckte för honom. Hans prästvigning fyllde honom till en tid med en ny entusiasm för andra uppgifter, men tystnden drog honom tillbaka. Hans ständiga skrivande, som uppmuntrades av hans överordnade, gav honom inte heller tid till den inre samling han sökte. Till saken hör att de amerikanska trappisterna inte hade något riktigt sinne för den kontemplativa traditionen. Vad som fattas där, tog man igen med asketiska övningar och hårt arbete. Merton drog sig inte undan detta, men det var honom inte nog.

Vi finner honom därför på flykt till ett litet förfallet trädgårdsskjul i klostrets utkant. Där, bland pappkartonger och spindelväv, finner han det som inte klosterlivet i dess helhet kan ge honom. Med ett ofta lysande bildspråk förmedlar han nu erfarenheter som man inte behöver vara förankrad i kristen tradition för att gripas av.

Några prov på detta är de extatiska anteckningarna den 22 april 1951 (sid 300-302), beskrivningen av det inre livets nivåer (sid 313-316) och den underbara prosadikten ”Brandvakt” (sid 323-335). En titt på dem övertygar om att detta inte är någon dussinpredikant. Men för att förstå mera måste man läsa hela boken på allvar.

Ett enklare sätt att närma sig Merton är att läsa någon av hans böcker med förkunnande eller själavårdande innehåll. Han står här i en klassisk katolsk tradition, och man skall inte vänta sig något annat. En god introduktion är hans No Man Is an Island från 1955, nu utgiven på svenska med den krångliga och missvisande titeln ”Resa i den inre verkligheten”. Bokens titel – hämtad från 1600-talsdiktaren John Donne – uttrycker nämligen bokens budskap, att ingen är en ö, att vi står i ett ständigt beroendeförhållande till människorna i vår omvärld. Men kanske kan den svenska titeln locka -någon egocentriker till att läsa boken och genom den upptäcka medmänniskorna omkring honom.

Den grundläggande tanken är att vi inte kan älska andra om inte kärleken är rotad i oss själva och framför allt i Gud. ”Älska din nästa såsom dig själv”, det ordet av Jesus implicerar att det är riktigt att älska sig själv. Inte minst på protestantiskt håll har man haft svårt att acceptera det, som om självhatet skulle vara bästa grogrunden för kärlek till andra. All mänsklig erfarenhet pekar i motsatt riktning (som t.ex. Erich Fromm har visat i ”Kärlekens konst”). Men Merton resonerar inte psykologiskt: han utgår från den katolska grundprincipen att all sann kärlek har sin upprinnelse i Gud. Mycket av det som människor kallar uppoffrande kärlek är i själva verket egoism, bestämt av lusten att äga och dominera. Det grundar sig alltså på en inre otillfredsställelse. Men i gemenskapen med Gud finner vi en kärlek som inte är hungrig, som har råd att respektera andra och deras integritet. Gud har sina planer för dem, lika väl som för mig själv, och rätt kärlek är inte påtvingad intimitet utan en saklig omsorg om allas bästa i evighetens perspektiv.

Mycket i boken handlar om hur man genom bön och stillhet utvecklar sin förmåga att i frihet välja det goda, att fatta rätta beslut, att vara i stället för att synas vara. Som en inledning i katolsk människo- och livssyn är den utmärkt, värd att läsas också av den som har föga eller inga teologiska kunskaper.

Detsamma kan inte riktigt sägas om ”Den nya människan” (The New Man från 1961), som är mera teologiskt formulerad och förutsätter viss förtrogenhet med bibliskt tänkande. Bokens tema är Kristus som den nye Adam, och Adam sammanställs finurligt med Prometheus, han som enligt den grekiska mytologin stal elden från gudarna. Adam försökte stjäla kunskap från Gud utan att förstå att allting gott redan stod till hans förfogande. Den som har Gud har i själva verket tillgång till allt. Båda översättningarna är välgjorda. Det är förmodligen för sent att översätta någon av de böcker där Merton tog upp sin tids politiska och kulturella frågor (som i Conjectures of a Guilty Bystander 1965), för de har naturligt nog åldrats snabbare än den rent religiösa förkunnelsen. Men nog ville man gärna se någon bok på svenska, där Merton presenteras i helfigur.(1) Kanske inte någon av de hittillsvarande biografierna håller måttet, för vår bild av Mertons många och delvis förbryllande sidor är ännu inte alldeles klarlagd. Men med tiden kommer säkert Mertonlitteraturen att växa.

1. På engelska utkom nyligen Michael Mott: The Seven Storey Mountain of Thomas Merton, Sheldon Press.