Europarådet i Storlien

Förskolan i glest befolkade områden – detta var ämnet för ett symposium till vilket Europarådet samlat medlemsstaternas representanter och som på inbjudan av Sveriges regering ägde rum i Storlien, dvs i en trakt som med sin glesa befolkning fick stå som exempel på diskussionsämnet. Studiebesök i ett par skolor i Storliens omgivning ingick faktiskt i programmet. Det var symposiets mål att inventera det som sker i förskolesammanhang och att utarbeta rekommendationer till medlemsstaternas regeringar. Storliens högfjällshotell bjöd under fem dagar, 11–16 september 1977, logi och arbetsrum åt symposiets drygt 50 deltagare, däribland två representanter för den Heliga Stolen.

Inledningsvis framlade doktor Rita Liljeström från universitetet i Göteborg en exposé om barndomens ekologi. På ett överlägset sätt tecknade hon både möjligheterna och farorna för barnet i industrialiseringens tidevarv. Hon lät sitt referat mynna ut i det utmanande konstaterandet, att våra högt differentierade teknokratiska samhällen vid sina planläggningar inte har brytt sig om barnet, för att inte förrän i efterhand kompensera felet genom att skapa förskolan, dock utan verkligt hänsynstagande till barnets behov, ja, möjligen bara i syfte att befria sig från barnet. Man har faktiskt anledning fråga sig, om inte dagens socialstrukturer innebär element av barnafientlighet. Bortsett från en del förgrundsuppgifter gäller det i varje fall att re-integrera barnet i de vuxnas värld. Så långt dr Liljeström.

Den nivå hon rörde sig på, upprätthölls inte i tankeutbytet vare sig i symposiets plenum eller i arbetskretsarna. Praktiska problem band i stor utsträckning delegaternas uppmärksamhet. På vad sätt skall man i glest bebyggda regioner samla barnen? Vilken tid får transporten maximalt ta i anspråk? Hur måste förskolans inredning gestaltas? Hur skall timplanen se ut? Även frågor om samarbetet mellan förskolan å ena sidan och normalskolan och föräldrarna å den andra, om personalens utbildning och om varierande organisationsformer behandlades företrädesvis i sina praktiska dimensioner. Delegaterna var ju för det mesta höga ministerialämbetsmän som kom med sina vardagliga bekymmer. Väsentliga motsättningar delegater emellan framträdde inte. I de slutgiltigt utarbetade rekommendationerna visade sig en betonad respekt för barnets egenvärde och för föräldrarnas medinflytande.

Den Heliga Stolens delegation framträdde i symposiets plenum med en principförklaring. Det framhölls att all uppfostran måste syfta till att vidga barnets horisont och att väcka dess moraliska normmedvetande. Därutöver framhävdes en teistisk livssyns särskilda betydelse för en människoenlig uppfostran. Om personliga möten är oumbärliga för den unga människans mognande – vilket dagens antropologer är eniga om – blir erinran om världsgrundens personkaraktär i själva verket ett unikt bidrag till uppfostran. Slutligen framställdes subsidiaritetsprincipen som avgörande för relationen mellan privat och offentligt. Myndigheterna bör lämna privatsfären oantastad. Deras ansvar att hjälpa börjar, där privat initiativ inte längre förmår uträtta någonting.

Vill man bedöma symposiet i dess helhet, så bör sägas att ett äkta samarbete delegaterna emellan åstadkoms och att livliga korridorsamtal fördjupade deltagarnas samförstånd. När det gäller att värdera arbetets innebörd, var delegaternas förkärlek för praktiska problem både betecknande och förrädisk. Visserligen var det i huvudsak praktiker som samlats, men vad som hindrade dem att inlåta sig på principfrågor var något annat. De visste att man knappast kan räkna med någon långt gående enighet, så snart det rör sig om principerna. Livsåskådningsplanet framstår givetvis som den mark som ingen uppfostran kan undgå att hålla sig på, men just på det planet råder i dagens Europa delade meningar, ja, delvis varandra motsatta fundamentaloptioner. Ett i arbetskretsen blygsamt framkastat förslag av en av den Heliga Stolens delegater, att man skulle försöka avgränsa den västerländska iden om uppfostran mot den ”östliga”, föll på hälleberget. I själva verket framträdde i symposiet den konstitutiva svagheten hos Europarådet och hos en del andra organisationer och institutioner som skall föra samman och hålla ihop de europeiska länderna. Enligt historiens vittnesbörd hör den kristna livssynen till rötterna av den västerländska kulturen. Vi alla, kristna eller icke sådana, är influerade därav. Men tala får man inte därom. Någon konsensus kan man inte längre hoppas på. Det var detta som Storlien-symposiet visade på nytt.