Europatanken

I mitten av januari förhandlade statsminister Ingvar Carlsson i Bryssel om Sveriges och EFTA:s relationer till EG inför skapandet av en inre europeisk marknad 1993 under fyra aspekter av frihet, nämligen att människor far röra sig fritt och ett fritt flöde av varor, tjänster och kapital. Samma dag, den 15 januari, publicerade SvD en intervju med EG:s delegationschef i Stockholm No Dubois om den Europeiska gemenskapens utveckling och om Sveriges chanser att komma med i dess samarbete. Dubois var ytterst klar på en punkt som man i Sverige ofta förbiser beträffande EG:s målsättning: Frihet i de olika formerna berör bara handelsaspekten av ”ett progressivt uppbyggande av en ekonomisk och politisk helhet”. Dess dynamik, som syftar till en politisk union eller federation, var ett återkommande tema. Den politiska funktionen av de ingångna avtalen ansåg han att det bara fanns ”ett mycket tunt skikt” i Sverige som överhuvudtaget uppfattat.

EG och vägen till en europeisk union

Den 1 januari 1993, då skapandet av en inre marknad bland EG:s medlemsländer skall vara klart, har blivit ett magiskt datum som i hög grad styr intresset för den europeiska gemenskapen som ett ekonomiskt block i vilket man måste ingå om man vill vara med och skörda fördelarna. Den svenska debatten visar att man snarare vill få in en fot i denna marknad än att man ser den gemensamma marknaden ur EG:s aspekt som steg mot en mera utvecklad politisk gemenskap.

Om EG:s väg i det förflutna och dess utmaningar inför framtiden höll J. Delors, presidenten för EG-kommissionen, ett instruktivt anförande på de franska biskoparnas årliga möte, publicerat i La documentation catholique, 1989-12-17, s. 1101–1108. Som president för EG-kommissionen är han mån om att klargöra EG:s grundläggande avsikt. I ett historiskt perspektiv måste man se att EG har sina rötter i en vision om ett enat Europa efter Andra världskriget. I och med Jalta-avtalet och det kalla kriget var Europa delat i Väst- och Östeuropa. Den andra starka impulsen utgick ifrån själva kriget och fiendskapen mellan de europeiska nationalstaterna. Den långsamma integrationen av Europas ekonomiska potential syftade från början till att sammanbinda den europeiska ekonomin så att ett krig aldrig mer skulle bli möjligt. Men den var också ett instrument för det växande välståndet i en ekonomi som krävde större marknader.

Den Europeiska gemenskapen är således ett resultat av Europas historia, av en gemensam vilja och av en ekonomisk nödvändighet, som trots år av kriser och inre motsättningar under 70-talet långsamt byggts vidare av de ursprungliga sex medlemsländerna. Delors anser, att bortsett från alla argument om nödvändigheten av ett samgående är det nu möjligt att kunna föreställa sig ett Europa baserat på ett minimum av gemensamma värden som är klart deklarerade, medvetet accepterade och känslomässigt förankrade, vilket opinionsundersökningar framför allt bland ungdomar tydligt visar.

EG har kritiserats för att satsa allt på den ekonomiska integrationen, medan EG politiskt snarare verkar vara förlamat eftersom man i vitala utrikespolitiska frågor inte kunnat yttra sig enhälligt, t ex i Sydafrikafrågan. Vidare begränsas EG:s politiska och ekonomiska handlingsutrymme starkt av att den politiska integrationen går så trögt.

Den struktur som har växt fram under åren visar emellertid, att EG styrs av djupare etiska och politiska värderingar och att EG är på väg till att bli en politisk union. Den 10 december 1985 beslutade stats- och regeringscheferna inom EG om en ”Europeisk union”. De enades vidare om att genom regelbundna politiska möten utveckla samarbetet och att ge dessa möten större tyngd genom att kalla dem ”Europeiska rådet”.

Ett viktigt steg i att stärka EG:s demokratiska legitimation var beslutet 1979 att låta det Europeiska parlamentet väljas genom direkta val av befolkningen i EG:s medlemsländer. Ytterligare ett steg togs 1984 då det Europeiska parlamentet tog initiativ till ett avtal som syftade till bildandet av en europeisk union. Redan ett år senare (3.12 1985) kom det Europeiska rådet, i ett avtal som senare kallades ”Enhetsakten”, överens om att reformera Romfördraget från 1957 genom att å ena sidan förstärka det politiska samarbetet på en rad områden (bl.a. inre marknad, miljö-, socialpolitik, se nedan) och genom att å andra sidan förstärka det Europeiska parlamentets, den Europeiska domstolens och den Europeiska kommissionens kompetens. Dessutom beslutades om ett utkast till ett avtal om ett ”Europeiskt politiskt samarbete”. Enligt detta avtal skall EG:s regeringar konsultera varandra i alla utrikespolitiska frågor som har gemensamt intresse. Strukturen för samarbetet inom EG utgör således ett komplicerat nätverk av suveräna stater som närmar sig varandra i rättsligt bindande avtal. Delors är emellertid mycket mån om att understryka att EG och en framtida europeisk union kommer att vila på en rättslig grund.

Delors vänder sig i sitt ovan nämnda tal både till EG:s kritiker och dess påskyndare med två markeringar angående Europas framtida väg: Ett pluralistiskt och öppet Europa eller inget gemensamt Europa alls.

Ett pluralistiskt och öppet Europa

EG är genom de redan fattade besluten på väg mot en större enhet med starka politiska accenter: skapande av en gemensam marknad 1993, skapande av politiska strukturer som ger varje region en rättvis chans att utvecklas, samarbete inom forskning, undervisning (Erasmusprojektet) och teknologi, skapande av ett europeiskt monetärt system, den sociala utvecklingen, miljöfrågor. Därtill krävs en gemensam utrikes- och försvarspolitik.

Ett framtida Europa måste – enligt Delors – präglas av både konkurrens och samarbete och regleras av ett minimum av regler. Att skapa framtidens Europa betyder inte att skapa ett likartat och enhetligt Europa. Olikheterna i regionerna och länderna måste respekteras. Dessutom måste ett framtida Europa präglas av subsidiaritetsprincipen som innebär att den beslutande makten ligger människornas problem så nära som möjligt. Dessutom måste den politiska makten begränsas till att den endast får ingripa subsidiärt, dvs hjälpande, för att stödja de lägre nivåerna.

Kravet på ett pluralistiskt Europa avser snarare den inre balansen staterna emellan. Men här finns också prövostenen som kommer att visa om Europa är berett att öppna sig för samarbete med andra länder kring Medelhavet, i Afrika och annorstädes.

Det andra villkoret för att Europa skall kunna utvecklas är därför att Europa skall vara öppet. Europas utveckling har kritiserats hårt därför att den i mångas ögon hittills i hög grad har varit präglad av EG:s materiella-ekonomiska intressen, av Europas egoism när det gäller att värna om sina ekonomiska särintressen. Tydligt blev detta exempelvis i jordbrukspolitiken. EG har i alltför hög grad varit koncentrerat på egna problem och inte sett att världen omkring har förändrats. Den tydligaste förändringen är att stormakterna nu förlorat sitt dominerande politiska och ekonomiska inflytande. EG har sedan några år lärt sig att förstå att man tillsammans med USA, Sovjetunionen och Japan måste ta sitt politiska och ekonomiska ansvar på världsnivå.

Frågan är om Europa kommer att ha tillräckligt mycket etisk och politisk styrka i sitt förhållande till öststaterna som ju befinner sig in en snabb omvandlingsprocess. Delors talar här tydligt: EG:s politik måste präglas av respekt för dessa staters eget ansvar att i frihet och självbestämmande välja sin väg till demokrati och politisk frihet, som också inkluderar religiös frihet och politisk pluralism. Beträffande förhållandet till u-länderna måste EG ge hjälp utan att – som stormakterna hittills har gjort – snegla på den utdelning hjälpen ger i form av politiskt inflytande. Det är inte ekonomisk och militär makt som i längden kan ge Europa ”utstrålning”, utan frågan är om Europa kan ett erbjuda en etisk och politisk modell som kan tjäna som förebild. Enligt många bedömare är det EG:s förhållande till öststaterna och till u-länderna som kommer att utvisa vilka principer Europa bygger sin framtid på. Enighet råder om att ett Europa som enbart är ett ekonomiskt block instängt i sina särintressen saknar en tillräckligt bärkraftig ide för att väcka engagemang och vilja att fortsätta att bygga det europeiska huset.

Kyrkornas roll

Att kyrkorna i allra högsta grad hyser intresse för Europas framtid visar deras agerande. Att ett framtida Europa bygger på tillräckligt starka humana och etiska grundvalar är utan tvekan deras främsta intresse. Men samtidigt står de själva genom sin egen snabba internationalisering mitt uppe i den process som utvecklingen mot en politisk union omfattande hela Europa innebär. De globala problemen idag hör till de europeiska kyrkornas ansvar. Det ekumeniska mötet i Basel i fjol (Signum 1989:8 s. 251 ff) visar hur ekumeniken fått ny vitalitet genom ett större Europa. Å andra sidan präglar sekulariseringen och förlusten av den transcendenta dimensionen stora delar av Europa och västvärlden. I sitt tal inför Europaparlamentet den 11 oktober 1988 varnade påven Johannes Paulus II för sekulariseringens följder: ”Kommer den religiösa och kristna grundvalen för denna kontinent i framtiden att bli undanträngd som inspirationskälla för etik och samhällsbyggnad, då förnekas inte bara hela det europeiska förflutna utan också en framtid värdig den europeiska människan – och jag menar varje europé vare sig troende eller icke – sätts på spel” (Signum 1988:9/10, s. 267).

Här finns en utmaning till kyrkorna att på nytt bidra till att det nya Europa får en etisk och human grund och bygger på den människosyn vilken i allt väsentligt har formats av kristendomen, som ju också bidrog till att forma Europa. Sist och inte minst har Europas solidaritet med å ena sidan öststaterna, ”den andra av Europas båda lungor” (Johannes Paulus II), och å andra sidan med u-länderna och deras hjälpbehov stor betydelse för kyrkornas syn på ett starkare Europa. Men också för att värna om den rätta balansen mellan enhet och mångfald inom en större europeisk union, mellan centralism och regional självständighet är kyrkorna kallade att försvara människornas sociala och individuella rättigheter. Det finns anledning att återkomma till intervjun med Dubois. I den svenska EG-debatten måste man uppmärksamma att EG ur EG:s egen synpunkt är åtskilligt mer än ett ekonomiskt samarbete. Närmandet till EG måste därför ta hänsyn till att EG i nuvarande form utgör källarvåningen till ett europeiskt hus och Sverige måste bestämma sig om man tillsammans med andra europeiska stater kan tänka sig att bo i detta hus.