Former för meditation

För den privatreligiöse kan det kanske förefalla integritetskränkande att den katolska kyrkans Troskongregation i Rom i ett officiellt brev (1989-12-14) vänder sig till biskoparna med läromässiga utsagor om den kristna meditationen. Det allra innersta i människans hjärta måste väl ändå alltid vara fredat för utifrån kommande dekret och anvisningar, liksom att den Oändlige till sin natur transcenderar varje mänsklig inskränkning.

Detta brev låter sig emellertid läsas som en kvalificerad andlig vägledning i en tid då många människor upptäckt sambandet mellan yttre och inre fred och bejakar sin djupa längtan efter tystnad och samling inför den Högste.

Det är uppenbart av pastorala skäl som den instans i moder kyrkan som har det högsta ansvaret för trosfrågor tar till orda, för att blottlägga en skimrande pärla för den som har ögon att se med och vilja att ödmjukt lyssna till hur man här beskriver konsten att be i den kristna traditionen, ty som dokumentet säger: ”Den kristna bönen bestämmes av den kristna trons innehåll, som skänker ett sådant ljus att sanningen om Gud själv och sanningen om skapelsen framstår. På så sätt får den i egentlig mening karaktären av ett personligt, intimt och djupt samtal mellan människan och Gud. Bönen blir ett uttryck för den frälsta skapelsens gemenskap med det inre livet i personerna i den heliga Treenigheten. Den gemenskapen vilar på dopet och eukaristin och är en källa … i kyrkans liv och den öppnar sig för den som vill omvända sig och lämna sitt eget jag för Guds du. Kristen bön är alltid i lika mån rent personlig och relaterad till gemenskapen. Den skyr det opersonliga eller på ‘jaget’ koncentrerade tekniker, som automatiskt sätter igång en process där den som ber fångas i en instängd spiritism och blir ur stånd att fritt öppna sig själv för den transcendente Guden. Det i kyrkan berättigade sökandet efter nya metoder för meditation måste alltid ha för ögonen att äkta kristen bön till sin natur är ett möte av tvåfaldig frihet: Guds oändliga frihet med människans begränsade frihet.

I brevet betonas starkt att den kristna bönen får sin inspiration från uppenbarelsen, både Gamla och Nya testamentet. I Gamla testamenten finns en underbar samling böner som århundradena igenom varit levande i Jesu Kristi kyrka. Mest framhåller man givetvis Psaltaren, den bönbok som framför allt beskriver Guds väldiga gärningar med sitt utvalda folk. Allt lovsjunger den Gud som är nära i hela skapelsen, i historien och i varje människas öde och som hjälper i faror, i sjukdom, i förföljelse, i sorg. Frälsningshistorien ger den kristna bönen dess perspektiv. Jesu Kristi ord och gärningar, hans lidande och uppståndelse som framställs i Nya testamentet avslöjar Guds definitiva uppenbarelse av sig själv och vidden av hans kärlek. ”Det är den helige Ande som tränger in i Guds djup, den Ande som är utgjuten i de troendes hjärtan och som ‘utforskar allt, också djupen hos Gud’ (1 Kor 2:10)” (5). Till rikedomen i den kristna bönen hör alltså soterologin och pneumatologin eftersom det ”finns en nära förbindelse mellan uppenbarelsen och bönen. Den dogmatiska konstitutionen Dei verbum lär, att den osynlige Guden ‘i sin godhet och vishet valde att uppenbara sig själv och att yppa sin viljas hemlighet’ … med sin överflödande kärlek till människorna som sina vänner och finns bland dem för att inbjuda dem till gemenskap med sig och ta upp dem i denna” (2). Den kristnes bön når ända in i den kraft som utgör den Treeniges egen rörelse och får därför karaktär av dialog, något som tydligt kommer till uttryck i bönen Fader vår, som Jesus gav åt kyrkan, när han sade ”så skall ni be”.

Brevet betonar i detta sammanhang att den kristna bönen även om den sker i den egna kammaren alltid är en bön i de heligas gemenskap. I den gemenskapen ber de kristna oavsett om det sker offentligt, liturgiskt eller privat. Därför måste all bön ske i den bedjande kyrkans sanna Ande och under hennes ledning. Den kristne ber alltid i förening med Kristus i den helige Ande och gemensamt med alla troende för hela kyrkans väl.

Bön som leder fel

Ett avsnitt av brevet behandlar vilseledande sätt att be. Man konstaterar att gamla irrläror åter blir som nya. Allt ifrån kyrkofädernas tid har man mot gnostiska tendenser haft att hävda skapelsens integritet. Materien som sådan är skapad av Gud och därför inte ond. Tanken på en högre andlig kunskap (gnosis) som skulle göra den kristna tron på en inkarnerad Gud överflödig har tiderna igenom måst bekämpas. Dokumentet varnar också för att okritiskt förväxla rent mänskliga erfarenheter och känslor med den helige Andes hemlighetsfulla verk i själen. I bönens urmarker frodas ibland tendenser att låta bönen urarta till ett mentalhygieniskt, psykologiskt fenomen eller en snabb metod att finna Gud. Tecknet par preferens på sann bön är den frukt som den bär i den kristna kärleken.

Österländska meditationsformer

Brevet berör österländska meditationsformer som idag ofta används i kristna kretsar och man erinrar om att man måste vara medveten om att detta inte sker utan en viss risk för synkretism. Men troskongregationen går varsamt fram och konstaterar att var metod måste prövas för sig och att här finns anknytningspunkter till klassisk kristen mystik, exempelvis den så kallade negativa teologin.

Guds avbild

Det finns bara en väg till förening med Gud, som ju är bönens yttersta mål, nämligen lydnadens väg, den väg som Kristus valde. Det var Faderns vilja att sända honom till människorna, till syndarna, ja, till hans mördare och när han lyder denna vilj a är han helt förenad med sin Fader. Människan som person är skapad till Guds avbild och likhet, och Guds son är förebilden för människans urbild. I detta mysterium avslöjas den största och skönaste hemligheten i kristendomen: Sonen är av evighet olik Fadern och ändå genom den helige Ande alltid till sitt väsen lik Fadern. Olikheten finns i Gud själv, ty han är en natur i tre personer. En annan olikhet föreligger mellan Gud och skapelsen. ”Med djup förundran”, som dokumentet säger, upptäcker vi här att i den kristna verkligheten fullkomnas all upptänklig bön utan att det personliga jaget måste gå under i det absolutas hav. ”Gud är kärleken”, vilket betyder att förening och åtskillnad helt sammanfaller för den älskande och den älskade i ett evigt utbyte och en evig dialog. Den kristne får instämma när Sonen i den helige Andes kraft ropar Abba, det mest intima tilltalsord som står att uppbringa.

Metoder för bön

Under en rubrik tar man upp olika metoder att be och erinrar i detta sammanhang om att de flesta religioner sökt Gud i bön och även rekommenderat olika vägar. Man påminner om en av huvudteserna i Nostra aetate, Andra vatikankonciliets deklaration om de icke-kristna religionerna, nämligen att ”den katolska kyrkan förkastar ingenting av allt det som i dessa religioner är sant och heligt” (2), som det står i det kapitel som främst berör hinduismen och buddhismen. Tvärtom kan man ta fasta på det som är nyttigt.

I detta sammanhang nämner man hur konsten att be under ökenfädernas tid förmedlades från hjärta till hjärta. När deras erfarenheter gavs vidare betonades vikten av att traditionen stod ”i överensstämmelse med kyrkans lära”.

Rening, upplysning, förening – ett arv från den icke-kristna senantiken – har tjänat som modell för olika typer av kristen spiritualitet. Saligprisningen till det rena hjärtat, som får löftet om att se Gud, visar hur kristen bön alltid innebär att hinder måste undanröjas, vilket för den bedjande ytterst betyder den egna egoismens fall. Upplysning hör i kyrkans tradition nära samman med dopet. Några kyrkofäder (Justinianus, Klemens av Alexandria, Basilius av Caesarea) talar uttryckligen om den upplysning som man fått i dopet som principen för varje exceptionell kunskap om Jesus Kristus. Om Gud vill kan den bedjande kristne till sist få en speciell erfarenhet av förening med Gud. Sakramenten – dopet och eukaristin – är den objektiva början på den kristnes förening med Gud.

Den kristne behöver bestämda tider i ensamhet för inre samling i Guds närhet för att finna sin väg, men det finns ingen avgörande teknik i ordets egentliga mening, för hur människan närmar sig Gud. Äkta kristen mystik har inget med teknik att göra utan är alltid Guds gåva, och den som får del av den känner sig inte som en värdig mottagare.

De psykiska och kroppsrelaterade metoder som människor kan ha erfarenhet av saknar inte betydelse för inre samlig och andlig beredskap. Brevet innehåller många hänvisningar till den kristna traditionens andliga lärare som rekommenderar olika sätt att be.

I bönen står hela människan i förbindelse med Gud och kroppen måste därför förberedas och inta den ställning som är bäst ägnad för bön.

”Jag är vägen” lyder rubriken till det sista kapitlet i dokumentet. I självklar katolsk anda skriver man att ”var och en kan och måste ur rikedomen av former för kristen bön som kyrkan äger finna sin egen väg och metod för bön; men alla personliga vägar strålar samman i en och samma väg till Fadern, den väg som Kristus själv säger att han är. Den som söker sin egen väg bör inte så mycket låta sig ledas av sin egen smak som av den helige Ande, som genom Kristus leder honom till Fadern (29).

När en skapad varelse får komma inför den trefaldige Helige växer vördnaden och Augustinus ord får sin relevans: ”Du vill kalla mig vän, jag känner mig som tjänare” eller som den som mest av alla erfarit det innerliga förhållandet till Gud säger: ’Du har sett till din tjänarinnas ringhet.’”