Gullbergs ”Hänryckning”

När Hjalmar Gullberg blev tillfrågad att medverka i samlingsvolymen Min bästa dikt (1949), valde han dikten Hänryckning. Valet är inte svårt att förstå. Den i samlingen Andliga övningar (1932) publicerade dikten har alltid hört till Gullbergs mest älskade. Blandningen av innerlig hymnton och den något mer robusta allusionen på Akademiska Föreningens restaurant i Lund (”den blå rotundan”) bidrar ytterligare till den starka effekten:

Då skall ej vår jordaska lekamen

längre hindra och besvära oss.

Tyst i hallen står vid spegelramen

rockvaktmästarn som gör herrn och damen

från de tunga ytterplaggen loss.

Medan i fem fack han lägger undan

ögon, öron, tunga, näsa, hud,

står vår själ i andakt och begrundan.

Stjärnor brinner iden blå rotundan,

där vi äntligen skall möta Gud.

Som all god lyrik är dikten förtätad (”Dichtung”) och tolkningen är inte omedelbart given. Den har också mer än kanske någon annan gullbergdikt blivit föremål för olika tolkningar.

I det följande skall jag söka sätta in dikten i ett något annat perspektiv, präglat av den svenska teologiska debatten vid den aktuella tiden. Den teologiska fakulteten i Lund hade då bland sina lärare Anders Nygren, professor i systematisk teologi, sedermera biskop i Lund.

Nu är det en lundensisk tradition att i varje nummer av studentkårens tidning Lundagård publicera en s.k. Q-vers (Q = quis, äv. gatten). Under sin lundatid var Gullberg en av de flitigaste tillverkarna av Q-verser, en genre som under hans skickliga hand blomstrade upp till en mästerlig nivå. Q-verserna är av princip alltid anonyma, men nog går det att känna igen Gullbergs anslag i en berömd Q-vers om just Anders Nygren. Det vore för långt att citera hela dikten, men slutstrofen lyder:

”Vår är det etiska?”

frågar malicen.

Blott det asketiska

syns på devisen.

Hävs den profetiska

”Kristendomskrisen”

av den syntetiska

vårmorgonbrisen?

Det är omöjligt att bevisa att Gullberg författat denna dikt. Men det är inte omöjligt att han har gjort det, och diktens upphovsman har under alla förhållanden varit väl förtrogen med Nygrens teologi. Man lägger märke till den kritiska frågan: ”Var är det etiska? ” Författaren tycks se en brist i Nygrens teologiska tänkande.

Anders Nygrens viktigaste arbete var Den kristna kärlekstanken genom tiderna I–II (1930, 1935), dessutom det första arbete genom vilket lundafakulteten vann internationell ryktbarhet. En huvudtanke i denna undersökning är det strikta åtskiljande av det kristna kärleksmotivet, agape, som tydligast framträder hos Paulus, och det platonskt färgade erosmotivet. Agape står för Guds självutgivande och omotiverade kärlek, en nedåtgående rörelse, medan eros är fyllt av begär och rör sig uppåt.

För erostanken betyder frälsningen själens lösryckande ur det kroppsligas och sinnligas fängelse och sitt återförande till sitt ursprungliga himmelska hemvist. Det är ju ingen särskilt originell Platontolkning, liksom ej heller hävdandet att själen värderas högre än kroppen i den platonska traditionen. Det originella med Nygrens metod var snarast den konsekvens med vilkens eros- och agapemotiven lades ut som en allt dominerande värderingsmall över hela den kristna idéhistorien. Med suveräna överblickar och – vilket väl knappast kan undvikas i ett arbete av detta slag – generaliseringar söker Nygren visa hur det genom hela teologihistorien rasat en kamp mellan de båda huvudmotiven. Under fornkyrkan och medeltiden kom erosmotivet att dominera, mycket till följd av Augustinus teologiska syntes, men på 1500-talet framträngde agapemotivet på nytt med full kraft genom – inte oväntat – Martin Luther. Men vad har detta att göra med Gullbergs dikt? Vi skall då tänka på att kontraponeringen av biblisk och platonsk kristendomssyn, av eros och agape, också innebar olika uppfattningar av synen på det eviga livet. Platon lärde själens odödlighet och hade en tendens att ringakta kroppen, medan kristendomen enligt Nygren lärde kroppens uppståndelse. Även här såg han en avgörande skiljelinje mellan de båda grundmotiven. Erosmotivet var förbundet med själens odödlighet, agapemotivet med kroppens uppståndelse. ”Tanken på själens odödlighet ställer människan i medelpunkten, den är antropocentrisk – uppståndelsetron däremot är teocentrisk, d.v.s. den ställer Gud i medelpunkten för sin världsbild. Odödlighetstanken förknippas alltid med erosbegreppet, då den i sina värderingar genomgående utgår från människans kvalitet” (Alexander Radler i Svensk Teologisk Kvartalskrift 61/1985, s. 155).

”Hänryckning” kan ses som en lysande plaidoyer för tanken på själens odödlighet som kristet legitim. Åskådligt visar den hur kroppen, de ”tunga ytterplaggen” läggs av, medan själen står i andakt och begrundan. Vår jordiska lekamen – själva ordvalet har en biblisk och kyrklig anknytning – endast hindrar och besvärar oss.

Men dikten bär även i övrigt spår av platonskt tankegods. Ordet ”begrundan” för tanken till det grekiska begreppet theoria, ”skådande”, som spelar så stor roll hos de grekiska kyrkofäderna, inte minst Origines. Över huvud kan denna dikt läsas som något av ett kompendium på Origenes teologi, särskilt som denna framstår i hans dogmatiska huvudarbete Peri archon (De principiis). Och själva titeln på dikten, Hänryckning, svarar mot det grekiska ekstatis. Denna nyckelterm återkommer f. ö. i prosainledningen till Q-versen om Nygren: ”Under en eskapad till extasens (kurs. här) himlar hörde Q en nygreniansk faustkör, som han neddumpen till terra firma sökte tolka.”

Finns det några andra belägg för att Gullberg skulle ha intresserat sig för Nygrens teologi? Nådde dessa tankar alls utanför teologernas krets? Det är helt klarhatt de gjorde det, som Hans Regnell har behandlat i en artikel om Hans Larssons kritik av Anders Nygrens teologi (i Svensk Teologisk Kvartalskrift 61/1985, s. 164-171). Den legendariske filosofiprofessorn i Lund Hans Larsson – för vilken Gullberg själv studerat – framträdde vid ett flertal tillfällen med skarp kritik av Nygren, inte minst dennes särskiljande av platonskt och kristet. Larsson var författare till den fina lilla studien Platon och vår tid (1913) och ansåg att Nygren faktiskt nedvärderade platonismen genom att denna så ensidigt associerades med människans egocentriska strävan, den uppåtgående rörelsen.

Larssons kritik framfördes från slutet av 1920-talet och flera uppsatser i detta ämne finns i essäsamlingen Minimum (1935). Intressant i detta sammanhang är, att också Gullbergs kamrat från det högre seminariet i grekiska, Ivar Harrie, framförde en liknande kritik av Nygren, vilkens metod (nog något orättvist) betecknas som antirationell och inhuman.

Gullberg tycks alltså under lundaåren ha befunnit sig mitt i ett av humanistisk opposition mot Anders Nygren präglat kraftfält. Utan att kanske ha det alldeles klart för sig bekämpade man teologins tilltagande specialisering och dess isolering från humaniora. ”Det specifikt kristna” som Nygren genom sin metod ville abstrahera fram visade sig stå djupt främmande för Platon och mycket i västerlandets filosofiska tradition (dock ej, märkligt nog, för Kant och Schleiermacher). Den kristna idéhistorien hotade att krympa samman till ett fåtal tänkare, som någorlunda klart hade sett agapemotivet: Paulus, Luther, några teologer på 1900-talet (de flesta i Lund). Platon och det mesta av den fornkyrkliga teologin höll inte måttet – däremot förnekade Nygren ingalunda att platonismen givit mycket värdefulla bidrag till det mänskliga kulturlivet.

Dessa frågor diskuterades livligt i Lund på 1920- och 1930-talen, långt utanför teologernas krets. Hjalmar Gullberg tog intryck av sin lärare Hans Larssons kritik av Nygren, och i detta sammanhang har vi att se dikten Hänryckning. Gullberg tar här fasta på en aspekt av Nygrens platonkritik, nämligen själens odödlighet. Kanske han menade som en samtida teologistuderande i Lund, också han skeptisk mot den nygrenska metoden: ”Den som skrivit Sokrates försvarstal och Faidon visste mer om äkta religion än mången teolog” (Kjell Barnekow, Stråk i ett liv (1983), s. 167). Att Gullberg även i övrigt följde med sin tids teologiska och filosofiska debatt har på flera punkter exemplifierats av Anders Palm i avhandlingen Kristet, indiskt och antikt i Hjalmar Gullbergs diktning (1976). Så bär dikten Jag trodde på en Gud från 1952 tydliga spår av att vara tillkommen under inflytande av Hedeniusdebatten om tro och vetande.

Anders Nygrens teologi har varit av betydelse för åtminstone en annan svensk författare, Lars Ahlin. För Gullberg blev kontakten mer präglad av opposition. Det tankeväckande är att svensk teologi på den tiden lästes och diskuterades bland humanister och författare. Nu är läget ett annat. Kanske teologin inte längre förtjänar att uppmärksammas?