Europeisk religionsdialog

Efter terroristattacken den 11 september 2001 i USA har den interreligiösa dialogen hamnat i rampljuset. De tidigare mer undanskymda teologiska samtalen har fått en alltmer central betydelse i världspolitiken och offentligheten. Politiker och journalister av olika schatteringar har återupptäckt religionernas politiska och samhälleliga potential. Man bedyrar den interreligiösa och interkulturella dialogens nödvändighet och varnar för det som ofta benämns ”kulturkamp”. Men vad döljer sig egentligen bakom det flitigt brukade uttrycket interreligiös dialog? Vilka konkreta åtgärder vidtas av politiker och företrädare för religiösa gemenskaper för att befrämja dialog och religionsfred?

På europeisk nivå har en rad politiska och institutionella initiativ tagits på senare tid. En snabb översikt visar att kyrkor och andra religiösa sammanslutningar gripit det tillfälle som det nya intresset för dessa frågor erbjudit på europeisk nivå. Man har utbytt erfarenheter som man skaffat sig i religionsdialogen och försökt göra olika trosinriktningar mer sensibla för interreligiösa frågor.

Interreligiös dialog är ett mångfasetterat begrepp som man vinner på att precisera närmare. Den sker på olika nivåer och utmärks av skiftande innehåll, metoder och konstellationer. Nivån kan vara global, kontinental (t.ex. europeisk), nationell, regional eller lokal. Dialogens innehåll kan beröra teologiska preciseringar eller rättsliga eller politiska tvistefrågor (t.ex. religionsundervisning) eller gemensamma globala problem (t.ex. fred, ekologi, globalisering, bioetik) som i sin tur kan behandlas abstrakt filosofiskt eller konkret och praktiskt. I dialogen kan olika metoder användas. Det förekommer formella meningsutbyten på institutionell nivå men det händer också att individer eller grupper möts i ett andligt utbyte.

Dialogen sker också i olika konstellationer. Ett bilateralt samtal mellan två religioner får en annan dynamik än ett multilateralt utbyte mellan flera religioner. Den interkonfessionella dialogen inom en religion, t.ex. den kristna ekumeniken, är ett annat viktigt specialfall. De målgrupper som dialogen inriktar sig på varierar också. Dialogen kan inbegripa de religiöst troende eller forskare eller politiska eller ekonomiska beslutsfattare eller den breda allmänheten inom en religion eller kvinnor eller ungdomar. I sakens natur ligger att interreligiös dialog för att vara trovärdig och inge förtroende klart måste avgränsas från konfessionellt lobbyarbete och missionerande.

Det är värt att påpeka att interreligiös och interkulturell dialog inte utan vidare överlappar varandra, ja, inte ens faller inom samma ram. I den politiska debatten blandas dessa båda begrepp ofta ihop. Bakom detta kan ofta anas retorisk taktik, i synnerhet om politiska aktörer som försöker vara livsåskådningsmässigt neutrala vill ha fritt spelrum i förhållande till religionerna utan att riskera att anklagas för religiösa fördomar. Då kan denna brist på precision vara en till synes legitim gråzon.

Det finns skäl att ha detta i bakhuvudet när man realistiskt skall utvärdera möjligheter och begränsningar i samtal mellan olika trosgemenskaper. Att skilja mellan interreligiös och interkulturell dialog är också väsentligt för att man på ett adekvat sätt skall kunna avgränsa ett visst tema – i synnerhet om det finns politiska aktörer som medverkar till att inrätta dialogtorg, vilket ofta är fallet i Europa.

Hur förhåller sig då den interreligiösa dialogen till politiska och sociala frågor på europeisk nivå? Vilken roll spelar de europeiska politiska organisationerna?

En central politisk partner i dialogarbetet är EU-kommissionen i Bryssel. Till att börja med ägnade sig kommissionens tankesmedja, Cellule de Prospective, bland annat åt att reflektera över filosofiska principer för integrationsprocessen liksom också åt att upprätta kontakter med religiösa gemenskaper och olika världsåskådningar. Ett uppsving och en ny dynamik erhöll dessa frågor genom en omorganisation som skedde under kommissionens ordförande Romano Prodi, då en ny grupp bildades, direkt underställd honom.

För närvarande arbetar de rådgivande organen med tyngdpunkt på fyra politiska områden: yttre relationer, näringsliv, ekonomi och institutionella reformer. Michael Weninger, som är österrikare med stor erfarenhet av dialogarbete, fungerar nu i allt högre grad som kontaktperson i EU-kommissionens dialogorgan och han biträder EU:s ordförande i frågor som rör religionsdialogen. Genom en allt intensivare dialog med olika religioner och världsåskådningar söker kommissionen närma sig medborgarna, och man har kommit att uppvärdera religionerna som en viktig del i det civila samhället.

I Europaparlamentet råder på grund av den tilltagande indelningen i politiska grupper mer eller mindre starkt intresse för dialogen med och mellan religionerna. Det förekommer religionskritiska röster som hävdar att religion och politik bör hållas åtskilda men också parlamentariker som ställer sig positiva till en dialog med företrädare för olika religioner. Den konservativa fraktionen, som kan hämta stöd från sina kristdemokratiska moderpartier i respektive länder, driver stundom en politik i nära förbindelse med kyrkorna.

Men självfallet intresserar sig även andra partigrupper för religionsdialogen. En av de europaparlamentariker som företräder De gröna i Tyskland organiserade 1999 en konferens i Bryssel med temat ”Islam i Europa”. De europeiska socialdemokraterna arrangerade i Granada i september år 2001 ett kvalificerat seminarium om dialog mellan det europeiska och det islamska samhället.

En mängd initiativ

Även Europarådet, vars uppgift är att värna om mänskliga rättigheter, kultur och utbildning, har efter terrorattackerna i USA aviserat att höja ambitionerna i fråga om multikulturell och religiös dialog. Dessa aktiviteter ingår ju i det löpande arbetet för att främja tolerans, utbildning, minoritetspolitik och ungdomsfrågor och har väl knappast någon egen prioritet. En rapport från rådets generalsekretariat, daterad i januari 2002, ger en översikt över de åtgärder man vidtagit och avser att vidta i fråga om multikulturell och interreligiös dialog. För 2002 föreslås en längre utbildning i interkulturell och interreligiös dialog mellan judar, muslimer och kristna, inriktad på ungdomar från länderna norr om Medelhavet. För Balkans del föreslås ett liknande arrangemang. På sikt gäller det, enligt Europarådets rapport, att genom dialog ställa religionsfriheten i centrum. För att kunna omsätta detta menar Europarådet att man kan utnyttja bland annat samarbetet med lokala myndigheter, historieundervisningen, skyddet för det kulturella och religiösa arvet i Europa och också medierna.

De viktigaste katolska aktörerna på europeisk nivå är, förutom den Heliga stolen, de europeiska biskopskonferensernas gemensamma kommission (COMECE) och de europeiska biskopskonferensernas råd (CCEE). World Conference on Religion and Peace (WCRP), ett globalt dialog- och arbetsforum för de stora världsreligionerna har också organiserat sig på europeisk nivå.

Mindre känt torde United Religions Initiative (URI) vara – en USA-baserad organisation som etablerades i Europa 1995 och som officiellt fick en plattform i Europaparlamentet i Bryssel i februari i år. Med speciellt sikte på den europeiska integrationsprocessen ur interreligiöst och etiskt perspektiv arbetar Groupe Avicienne och på kommissionens initiativ Une Ame pour l’Europe med företrädesvis vetenskaplig inriktning.

Det förekommer en mängd politiska och religiösa initiativ och arrangemang som behandlar interreligiös dialog i Europa. Förutom politiska riktlinjer från institutionellt europeiskt håll som ger impulser till religionsdialogen förekommer också speciella konferenser för fackfolk och kvalificerade samlingar för politiker och företrädare för olika religioner. Vid EU-mötet i Barcelona beslöts att man skulle bygga upp ett samarbete med de nordafrikanska länderna vid Medelhavet och med länderna i Mellanöstern, den så kallade Barcelonaprocessen som inbegriper interkulturell och interreligiös dialog. Också EU-toppmötet i Helsingfors 1999, då Turkiet antogs som ansökarland, beslutade att vidga det europapolitiska intresset för dialogen med islam. Euro-islamska samtal inom ramen för Barcelonaprocessen har ägt rum i Aman och i Toledo. Bl.a. medverkade EU-kommissionens Cellule de Prospective vid kollokvier om religionernas geografiskt strategiska roll i Florens 1996, om religionens betydelse för den kulturella identiteten i Europa i Bryssel 1999 samt ett år senare om religionerna och det civila samhället och de grundläggande rättigheterna i Europa. Grupper av politiska rådgivare från EU-kommissionen deltar kontinuerligt i olika konferenser som berör religion.

Det lokala interreligiösa samtalet kan inte ersättas

Ett utomordentligt viktigt möte med representanter för olika religiösa riktningar ägde rum i Bryssel i december 2001. Som inbjudare till denna sammankomst stod den ekumeniske patriarken av Konstantinopel, Bartolomaios I, och EU:s ordförande Romani Prodi. Ett 80-tal speciellt inbjudna prominenta företrädare för kristendom, judendom och islam fanns på deltagarlistan. Från katolskt håll deltog bland andra kardinalerna Walter Kasper (ordförande i påvliga rådet för kristen enhet) och Francis Arinze (ordförande i påvliga rådet för interreligiös dialog) liksom biskop Josef Homeyer från Hildesheim (ordförande i COMECE). I en resolution från detta möte, ”Brysselförklaringen”, med titeln ”Guds fred i världen”, bekräftar de religiösa ledarna religionernas konstruktiva roll för dialogen mellan kulturerna. Den avvisar allt våld i religionernas namn och uttalar sig positivt om vikten av interreligiösa och interkulturella initiativ.

På diplomatisk nivå var toppmötet för islam i Europa, i Istanbul i februari 2002, ett betydande framsteg. Initiativ till detta möte togs av den turkiske utrikesministern, Ismail Cem. I detta möte deltog högt uppsatta politiska representanter från EU och även från ansökarländer liksom från de stater som ingår i den islamiska samarbetsorganisationen OIC. Deltagarna, som kom från 70 länder, betonade vikten av dialog mellan kulturerna och civilisationerna och fördömde all terrorism på förment religiösa grunder. Det återstår att se, som den dåvarande franske utrikesministern, Hubert Védrine, uttryckte saken, hur ”Istanbulandan” kommer att kunna gagna försöken till dialog.

Den interreligiösa dialogen på europanivå uppvisar en rad egendomligheter som hänger ihop med den politiska miljön i de europeiska institutionerna, med Europas historia, med kopplingen mellan staten och de religiösa samfunden, som fungerar på olika sätt i olika länder, liksom även med migrationsfrågor. Påfallande är Europakommissionens betydelse som en av de religiösa samfunden eftertraktad samtalspartner, därtill också den framträdande roll som de tre abrahamitiska religionerna, kristendom, judendom och islam, har. Till detta kommer – främst i Frankrike och Belgien, i mindre grad i Tyskland – att företrädare för icke-religiösa och humanistiska världsåskådningar alltmer dras in i dialogen på europanivå. En annan iakttagelse är den centrala roll islam spelar. Islam är ju också den religion som många europeiska invandrare tillhör. Ytterligare en tyngdpunkt i den politiska intressesfären är länderna söder om Medelhavet.

De politiska institutionerna i Europa kan knappast spela rollen av teologiska och diplomatiska medlare i interreligiösa konflikter, men de kan under vissa omständigheter utgöra ramverk och fora för mötet mellan religionerna. Med tanke på EU:s östutvidgning bör man också söka samtal med de ortodoxa kyrkorna i Öst- och Sydeuropa och även verka för en intensivare interreligiös dialog i ansökarländerna, inte minst för att förebygga skepsis mot det europeiska projektet och en potentiell intolerans.

Den öppenhet som finns hos de europeiska politiska institutionerna att bistå den interreligiösa och interkulturella dialogen erbjuder stora möjligheter för religionerna. Det gäller att ta det politiskt gynnsamma tillfället i akt. Att eventuellt föreställa sig att europapolitiken nu också vill ”regera” religionsdialogen är inte realistiskt. Även lekmannaorganisationer av olika religiösa bekännelser uppmanas nu att engagera sig starkare i det europeiska dialogarbetet och ta till vara de strukturer som erbjuds på europeisk nivå för att på så sätt främja religionsdialogens sak också på det nationella planet.

Den interreligiösa dialogen på europeisk nivå kan inte diktera reglerna för de lokala trossamfundens samtal och absolut inte ersätta dessa. Detta är inte önskvärt och skulle inte vara klokt. Det vardagliga mötet i kyrkor, synagogor, moskéer och tempel liksom den dialog som uppstår i ett levande samarbete för gemensamma projekt utgör själva grunden för dialog. Men den europeiska interreligiösa dialogen kan inspirera, vara en symbol, erbjuda mötesplatser och samverka till att de många nationella initiativen till dialog förgrenas. Därvidlag kan det europeiska samarbetet skapa en europeisk opinion för religionsdialogen som motbild till mediernas beskrivning av förment och verkligt hat och våld i religionens namn. Man skulle också kunna tänka sig en institution för ledande politiker i de kommuner kring Medelhavet där det finns endera en muslimsk eller en kristen minoritet och kanske ett interreligiöst forum för journalister. EU och Europarådet skulle kunna stödja sådana projekt politiskt och ekonomiskt för att främja ett fredligt möte mellan religionerna i Europa.

översättare: ah