Uppenbarelseboken i Landskrona

Förr eller senare brukar nästan varje text försäga sig och börja tala om sig själv. Den avslöjar kanske sina avsikter som den annars försöker dölja så väl den kan. Den kan ställa sig vid sidan av sig själv för att karakterisera sig. Den ser sig i spegeln.

Sådana ställen är gefundenes Fressen för en kritiker, och jag avslöjar väl ingen yrkeshemlighet när jag vidgår att jag ständigt letar efter dessa små öppningar in till textens självförståelse, att jag gärna citerar dem när jag skriver om texter. Det är ett praktiskt sätt att arbeta – man slipper ju själv finna dessa lysande formuleringar som skall beskriva texten; den får göra jobbet åt en.

Om texten däremot talar sanning om sig själv eller om den är inbilsk, lider av dålig självinsikt eller kanske direkt vilseleder sin läsare är en annan sak. Där får kritikern lägga band på sig och pröva den tolkning, som texten föreslår, mot andra tolkningsmöjligheter. Ett ögonvittne kan befinna sig alltför nära händelsernas centrum för att kunna få en överblick över skeendet. Ögonvittnet kan också vara för tätt lierat med någon av dramats parter – idéer eller människor – för att vara helt trovärdigt. Inför all självrefererande text måste man mobilisera all den tolkningsfärdighet man är mäktig.

Att alltför länge betrakta en akt av självbespegling är dock ganska tråkigt. Det finns mera radikala sätt för en text att tala om sig själv, och då kallar vi detta för metalitteratur. Redan i textens ytplan finns då den självrefererande dimensionen, och det handlar explicit om textens vara som just text. Det finns sonetter som beskriver hur sonetter är gjorda. Det blir dikt om dikt eller, utanför skönlitteraturen, text om text. Somliga hävdar, med rätt eller orätt, att denna dimension alltid är närvarande i alla litterära texter, men jag är inte så säker på den saken. Metalitteraturen kräver en hög medvetenhet om mediet hos den skrivande, något som jag inte tror alla författare om.

Metalitteraturen har aldrig fascinerat den stora publiken, den har varit en angelägenhet författare emellan – och ett lovligt byte för litteraturvetarna. Text om text har varit ett mode i den postmoderna eran, något som författarna lånat in från romantikens estetik. Som alla moden har tekniken åldrats utan större behag. Men här skall talas om en författare som, utanför de litteraturhistoriska trenderna och på ett mycket professionellt sätt, använder text och tolkning för att bygga poesi.

Jesper Svenbro tillhör de lärda bland svenska poeter. Han är klassisk filolog, utbildad i Lund och numera verksam i Paris. Han har sysslat med en avancerat teoretisk kultursociologi där frågan om hur man såg på skrivandet och läsandet i antikens värld stått i centrum. En del av resultaten presenterades i den förbluffande essäsamlingen Myrstigar för ett par år sedan, en bok som redan grävt djupa spår i svenska författares medvetande. Hans rottrådar i svensk poetisk tradition är inte särskilt starka, och han står fri i förhållande till grupperingar i samtida litteratur. Han får alltså göra vad han vill utan att kotterierna lägger sig i.

En skånsk tradition anknyter dock Svenbro till; Skåne är ända sedan Ola Hanssons tid en av våra mer självständiga litterära provinser. Ett par generationer före Svenbro finns till exempel Hjalmar Gullberg till vilken ett visst beroende enligt min åsikt kan spåras i hans senaste samling Pastorn min far som jag kommer att koncentrera mig på i denna essä. En annan rottråd går till den så kallade Lundaskolan på 50-talet med namn som Anna Rydstedt, Majken Johansson, Ingemar Gustafsson (sedermera Leckius) och Göran Printz-Påhlsson. Den sistnämnde står kanske Svenbro närmast av dem; de delar lärdom och fascination inför form och tradition liksom ett utvecklat sinne för olika sorters ironier.

Jesper Svenbro ägnade sina första diktsamlingar nästan uteslutande åt metapoesi. I sin senaste bok Fjärilslära från vintern 2002 handlar nästan alla uppsatser om just metapoetiska spörsmål. Men den boken känns lite anakronistisk i författarskapet, eftersom poeten sedan länge ägnat sig åt annat: ett självbiografiskt skrivande som är ganska ensartat i den samtida poesin. Metaperspektivet finns naturligtvis kvar i texternas djupskikt, men det dominerar inte som i till exempel samlingen Särimner från 1984.

Pastorn min far – insiktsfullt och kärnfullt recenserad av Sten Hidal i Signum 6/2001 – består av en serie intima och kärleksfulla bilder av en älskad och tidigt bortgången far – hädanefter kallad ”pastorn” i motsats till hans son som får heta ”poeten” – som var präst i Landskrona. Många av händelserna i boken inträffade före poetens födelse; dikterna är rekonstruktioner av olika slag, och själva avståndet till deras föremål skapar den mer djupgående tematiken. Minnet tar stöd i dokument, ting och bilder som måste bearbetas och sättas in i ett sammanhang för att på något sätt återskapa pastorn. Det är denna tolkningsprocess som är bokens egentliga tema. Allt minnesarbete är tolkning. Blott fundamentalisten kan förneka att tolkning krävs.

På ett plan har vi framför oss ytterligare en variant av den självreflekterande texten, texten som handlar om tolkning av text. Ibland kan poeten till och med tala om hur han planerar att skriva en dikt, hur arbetet går till – alltså ren metapoesi. Men det är tolkningsarbetet som står i fokus. Den viktigaste metaforen för detta bearbetande av minnena är den kommentar till Johannes Uppenbarelse som pastorn skrev som underlag för en serie bibelstudier under hela andra världskriget. Alltså blir exegetiken huvudfiguren för allt det intellektuella och emotionella arbete som försiggår i diktsamlingen. Många nivåer är samtidigt aktiverade – Apokalypsen själv, pastorns kommentar till den, poetens kommentar till pastorns, världshändelsernas underliga sätt att synbarligen upprepa och fullfölja det som händer i bibelboken.

Det kan röra sig om rent textkritiska frågor – man förbluffas över att det går att göra poesi av sådant. Om några ord i ett föreläsningsmanuskript är överstrukna – betyder det då att de aldrig blev uttalade? Ett brev dateras nästan à la Sherlock Holmes med släpljus över märkena efter en gammeldags kraftig poststämpel. Den är först svårtydd, men det klarnar efter kontakter med en pensionerad postmästare som intygar att datum inte förekom i poststämplar på 30-talet. En ”rutinmässig genomgång” – forskarens vardag skymtar fram – av gamla årgångar av församlingsbladet i Landskrona leder till fyndet av en artikel om en gudstjänst på fjället som pastorn ledde. Denna är också dokumenterad på en amatörfilm som på så vis kan dateras och laddas med innebörder.

Också Apokalypskommentaren är till en början daterad, men poeten/forskaren tappar orienteringen i ”dimman” när dateringarna upphör – symboliskt nog den 6 november 1940 med dess hugfästelse av den historiska dimman vid Lützen.

Men dimman lättar. Det kan ju finnas ”interna dateringskriterier” – rena facktermer annekteras av Svenbros poesi. Grymheten och terrorn tycks för pastorn finnas geografiskt mycket nära vid Mikaelidagen – men vilket år? Poeten gör det troligt att det handlar om bland annat arresteringen av Kaj Munk i Danmark 1943. (Kaj Munk förekommer i flera dikter; också hans avrättning skildras.) Nazisterna tar helt över makten, och ”staten har blivit djävulens tjänare” (i polemik mot Pauli ord om den goda överheten). För församlingsborna i Landskrona och för alla rättänkande gäller det att

”Vägra att låta dig märkas

med Vilddjurets tecken!”

Det är Mikaelitid; ängeln strider nu på allvar med Draken. De ”interna dateringskriterierna” legerar den yttre historien och kyrkoårets cykliska representation av en annan och helig historia.

Den stora striden i himlen utspelas hos Svenbro – mindre hos pastorn än hos poeten dock – i den nordafrikanska öknen:

”Bensindepåer i brand … Ur röken

kommer väldiga gräshoppor av metall, deras pansar

gnisslar i sanden, deras stjärt

giftig som skorpionens.

[…]

Plötsligt blir sikten fri.

Montgomery har brutit igenom tyskarnas linjer

väster om El-Alamein.

”Rommel”, hörs det från explosionsmotorerna

”Rommel, Rommel”, ryter en jeep

och rullar hastigt västerut genom öknen.”

Poeten drar åt en tolkning av Apokalypsen som samtidskommentar medan pastorn hela tiden påstår sig vilja läsa den utifrån dess egna historiska förutsättningar. Hur följer han sina intentioner? Enda gången pastorn gör ett öppet avsteg från sin tolkningsregel är när han kommenterar atombomben över Hiroshima. Poeten letar efter andra hemliga samtidsbilder i texten, och när han inte finner dem uppfinner han dem – åtminstone ibland är det så.

När pastorn påbörjar sin kommentar till Apokalypsen är det januari 1939. Han är ”allvarlig, koncentrerad”. När han försöker formulera Johannes’ situation på Patmos tar han motvilligt en bild från sin egen tid: ”Johannes satt alltså i koncentrationsläger.” Det ombonade rummet där pastorn skriver i sin ”koncentration” kontrasteras alltså med en glidning på ordet mot både Johannes’ landsflykt och de tyska lägerfångarnas belägenhet.

Hjalmar Gullbergs ”Uppenbarelseboken i skyddsrummet” är en typisk beredskapsdikt, stort anlagd som en kantat. Den blev också underlag för en symfoni av Hilding Rosenberg. Dikten stod att läsa i samlingen Fem kornbröd och två fiskar från 1942. Den ger en mycket samtida tolkning av Apokalypsen, alltså på tvärs mot pastorns ideal.

”Uppenbarelseboken i skyddsrummet” börjar ”Det brinner på den ö som heter jorden”, och det är apokalyptisk skördetid:

”Det är den stora hösten

då allt skall bärgas hem.”

Halmeldarna efter skörden på åkrarna runt Landskrona den 1 september ställs hos poeten Svenbro samman med världsbranden. Pastorn kommer cyklande med budskapet om krigsutbrottet till staden, han känner sig ensam som Johannes på Patmos: ”Skriv till församlingen i Landskrona!” Det krig som nu bryter ut är det stora kriget mellan Satan och Gud – ”Satans tron” – Pergamonaltaret – finns i Berlin, och Johannes har ju skrivit till just församlingen i Pergamon. Trots pastorns tolkningsprincip finns de där orden i hans manus, visserligen överstrukna: ”Vi befinner oss på en gång i Pergamon och Berlin.”

Dubbelexponeringarna blir radikala ibland hos både den äldre och den yngre poeten. Gullberg skriver med både tidsallvar och en aning Lundaspex i rösten:

”Bombplan förvandlas och får änglavingar

i rymden kring de sargade och flyende.”

Det engelska flygvapnet under slaget om Storbritannien blir hos poeten Svenbro ett slags änglar kring Guds tron:

”Säkert såg han under slaget om Storbritannien

hur ”en dörr stod öppen i himlen” –

tjugofyra jakteskadrar

med Hawker Hurricanes

och Supermarine Spitfires

befann sig under alla omständigheter vid högmässotid

den 15 september kring himmelens tron,

deras Rolls-Roycemotorer dånade som åska bland molnen.

O startbanor evigt nya!”

De gullbergska referenserna är väl mest en hälsning till en äldre kollega som arbetat på ett liknande fält. En annan möjlig intertext som borde undersökas är hur det ymniga snöfall som förekommer i några av bokens dikter kan förhålla sig till samma väderfenomen i Göran Sonnevis berömda dikt ”Om kriget i Vietnam” från 1965. Vid den tiden var också Sonnevi lundensare. Dimman lättar, snöfallet upphör, sikten är fri – metaforen står hos poeten Svenbro för klarsyn och slutlig seger.

Fadern/pastorn har länge figurerat i poeten Svenbros böcker, men poeten har inte förrän i och med arbetet med Pastorn min far börjat gå igenom det källmaterial som faktiskt hela tiden funnits där i den gamla chiffonjén. Där låg papperen i sin lilla ”resonanslåda” som alltså inte fått ljuda förrän ungdomens rabulistiska kristendomskritik ebbat ut och ivern att lära känna det förflutna vuxit sig tillräckligt stark. Då fanns Apokalypskommentaren där, bakom en hela tiden olåst liten dörr av brunt glänsande trä. Läsningen och förståelsen av den parallelliseras med Nazitysklands fall i bokens mycket vackra slutrader. Den långa sviten av bibelstudier är fullbordad.

”[…] och andlöst sträckläsa kommentaren till Apokalypsen

med fingertopparna ilande

över skrivmaskinstypernas blindskrift,

tills jag slutligen nådde fram till Babylons fall.

Berlin i ruiner, kriget är över,

Min far tittar upp från sin skrivmaskin.

Vårsolen tvekar

i diset på Sturegatan.

Segerjublet har brutit löst

däruppe i himmelen.”

Kanske är Pastorn min far sist och slutligen ett nästan alkemistiskt försök att göra en död far levande igen – som i början av Göran Tunströms roman De heliga geograferna. Pastorns predikan på juldagen 1940 – inte över julevangeliet utan över Johannesprologen – kan vara ”havande”, det ”sparkar” i texten. En Son skall födas. Och långt senare skall en son via textens alla strategier försöka återskapa sin far.

Artikelförfattaren är kulturjournalist och litteraturkritiker.