Kristus och framtiden

Vad säger oss evangeliet om framtiden, kyrkans framtid och om mänsklighetens framtid? Vi människor kan inte, utan att göra våld på oss själva, låta bli att tänka på framtiden och förebereda oss för den. Och om den inte har något att säga oss, vad är det då för intressant med den? Svaret ger sig inte direkt. Många kristna som alltför snabbt velat få ett svar har tagit miste. När de inte hittar någon direkt undervisning om konkreta framtidsutsikter hos Jesus eller något som ger en aning om framtiden tolkar de lätt denna tystnad som att Jesus inte velat ta framtiden på allvar eller att han medvetet velat vägra människan tillträde till ett område som inte tillhör henne.

Den Gud som avgränsar framtiden som förbjudet område, är en Gud som vi själva tillverkat utifrån våra drömmar och vår ängslan. Det är en modell av Gud, byggd av grundstenarna maximal makt, vilja att härska, rädsla att dela med sig och längtan att förstöra. Bibelns sanna Gud, den Allsmäktige, använder sin makt för ett fantastiskt verk, men han gör sitt folk delaktigt i det. Gud erbjuder ett förbund som gör människor fria och ger dem hopp. Erbjudandet går till slavar som varje kväll stupar i säng för att varje ny morgon återfinna gårdagens fasor i en ny omänsklig dag. Han erbjuder dem inte bara frihet och hopp utan också en jord att ta vara på. Gud har givit sitt ord till sitt folk: Israel har alltid en framtid.

Eftersom Gud ger sitt folk en framtid, ger han det också profeter. De förutsäger Israels framtid. Men de ser inte framtiden framför sig som en färdiginspelad film som premiärvisas för dem före alla andra.

Den framtid som profeterna förutsäger är inte en kedja av märkvärdiga händelser utan den gemensamma, synliga historien som tar gestalt bland människor och som formas av människor med deras styrka och svaghet. Profetens roll är att stiga fram bland de aktörer som formar historien och peka på att Gud fullföljer sitt verk och låter sitt ord bli verklighet. Profeten skall inte beskriva framtiden utan visa att framtiden faktiskt håller på att födas idag ur Guds händer, även om det kan tyckas som om Gud verkar vara försvunnen.

Jesus och framtiden

Jesus går liksom profeterna inte bortom nuet. Man kan aldrig ertappa honom med att leva i en annan tid än vår. När han talar om framtiden, gör han det, som vi, i form av bilder, projiceringar, förutsägelser. Han talar inte om framtiden som en teaterföreställning där han redan sitter som åskådare, utan han talar om framtiden som en verklighet som håller på att bli till.

Det som skiljer honom från profeterna är inte att han ser tydligare vilka händelser som skall inträffa, utan att han med en suverän säkerhet utröner vari framtiden består och vet vad som verkligen sker i allt som händer, nämligen att Gud kommer till oss, att Guds rike kommer. Profeterna förutsade redan Guds rike och det är det som gav deras ord tyngd. Men de förkunnade Guds rike liksom utifrån. Det var en visshet som de tog emot genom sin tro, som de återupptäckte varje dag i de händelser som uppstod. Deras budskap vilade helt på denna tro: ”Så säger Herren: Här är jag!” Det är en visshet som de fått, ett budskap som anförtrotts dem, en framtid som kommit någon annanstans ifrån. Jesu visshet kommer endast från honom själv, från honom och från hans Fader. Den framtid som kommer till honom är på en gång världens och hans egen: en verklig mänsklig framtid som fortfarande är okänd och en framtid som redan tillhör honom, eftersom den är beroende av hans totala frihet. Om framtiden inte är likadan för Jesus som för oss är han inte människa på riktigt. Hans Urs von Balthasar betonade detta starkt:

”Jesus är en äkta människa. Människans oförlikneliga storhet ligger i att hon i frihet kan och bör projicera målet med sin existens på en framtid som hon är okunnig om. Om människan är troende, är den framtid hon kastar sig in i och projicerar framför sig Gud i all hans frihet och oändlighet. Om man tar ifrån Jesus den möjligheten och låter honom gå mot ett i förväg känt mål, som bara tiden skiljer honom ifrån, skulle man ta ifrån honom hans mänskliga värdighet.” (Ur Foi du Christ, Aubier.)

Människan måste ha en framtid där hon kan satsa sin frihet och göra sina val, även om dessa val skulle gå emot hennes önskan.

Men Jesus är Gud. Och behärskar inte Gud alla tider och omfattar han dem inte med en enda blick? Låt oss befria oss från falska illusioner. Den Evige behärskar inte tiden som om han var utanför den, en främling till tiden som är utanför som en observatör. Gud är närvarande i tiden och i dess verklighet. Han är närvarande i framtiden, eftersom han formar den nu och inte för att han ser den färdig i förväg. Det är därför den Evige kan inkarneras utan att göra våld på vår mänsklighet, utan att bygga in två våningar i Kristus, en undervåning med vår existens och en övervåning med hans existens, där han i Gud skulle behärska våra lidanden och begränsningar. I Jesus Kristus är Gud inte ovanför människan utan källan och ursprunget till människan. Guds son lägger alla sina gudomliga resurser och hela sin gudomlighet – om man nu kan uttrycka sig så – på att skapa en äkta mänsklighet.

Inför framtiden har Jesus samma reaktioner som vi. Han blir förvånad och förundras över den romerske officerens tro. I Kafarnaums synagoga blir han orolig, när han ser lärjungarna lämna honom den ene efter den andre. Tanken på att falla i fiendernas händer skrämmer honom. Vi skall inte föreställa oss att det bakom denna mänskliga fasad som liknar vår döljer sig en annan existens, där allt redan är klart. Vi skall inte föreställa oss en Gud med ofelbar blick, som genom ett mirakel bor i barnet i Betlehem och som redan ser påskmorgonens ljus. Det vore detsamma som att föra in två personer, två Kristusfigurer i Jesu person. Om Gud inte är den som i Jesus säger ”Jag”, som förundrar sig, oroar sig och blir rädd, då är inte Jesus Gud utan bara en fasad. Evangeliernas Jesus, den sanne Guden, finns i vår verkliga tid och lämnar den inte förrän han uppstår. Han behöver tolv år på sig för att ta avstånd från sina föräldrar, trettio år för att bli människa och behärska det religiösa kulturella, mänskliga och professionella arv – det som judarna kallar visdom – som han behöver för att i sina ord och gester verkligen kunna uttrycka vad det innebär att vara människa. Liksom vi alla gör han upp planer. Liksom vi får han ofta se, att händelserna omkullkastar och tillintetgör planerna. Han ger sig iväg för att följa den romerske officeren som kommit för att bönfalla honom om att bota sonen. Men redan vid de första stegen hejdar officeren honom med orden: ”Herre, jag är inte värd att du går in under mitt tak” (Matt 8:8). Han följer med Jaïros som rusar hem till sin lilla flicka som är döende, men blir hejdad på vägen av en sjuk kvinna (Matt 9:19–20). Han beslutar sig för att vila sig lite med sina utmattade lärjungar, men han återfinner folkskaran, som gissat vad han tänkte göra, och han avstår från vilan för att ägna sig åt folket (Mark 6:30–34).

I Jesu öppenhet för att ta emot framtiden vartefter den kommer till honom ligger allt annat än ett bevis på vanmakt och en vilja att dela vår svaghet. I hans uppträdande finns också spåren av hans gudomlighet, det kanske vi skall säga först som sist. Vi som är begränsade och medvetna om våra begränsningar måste göra upp planer och kalkyler för vår framtid och eliminera de risker som ligger på lut. Jesus behöver inte organisera sig. I varje ögonblick och vad som än händer honom är han sig själv och vet hur han skall reagera och svara. Man kan överraska honom men aldrig få honom att tappa fotfästet. Man kan nå honom och såra honom till döds, han är oerhört sårbar. Men aldrig är han mer sig själv än när han är fängslad och döende. Aldrig har han varit så öppen mot hela världen som den dag han dör, förkastad av alla. Endast Skaparen kan ta till sig alla varelser i deras verklighet och ta saker, människor och händelser som de är och döma, förlåta och rädda. Återlösningen är Guds förlåtelse som varje ögonblick griper tag i en värld som håller på att gå under, inträngd i en återvändsgränd. Guds förlåtelse öppnar en väg till framtiden, till en ny födelse. Jesus är återlösningen i handling. Han griper tag i världen sådan den är med obotligt sjuka, utestängda skattmasar, fallna kvinnor och lättfärdiga hjärtan och knuffar dem framåt: ”Gå och synda inte mer!” Han är framtidens Herre, inte för att han döljer något spektakulärt bakom en gardin, något vi inte ens kan föreställa oss. Han är Herren därför att han är helt närvarande i nuögonblicket, i det möte som sker nu. Ur askan av människor som dött andligen av sitt tunga förflutna låter han fria människor stiga fram, människor som övervunnit sin rädsla och är ödmjukt beredda på allt som kan hända.

Jesu framtid

Jesu framtid är liksom vår framtid något som gäller honom själv, vad han skall bli, vad som skall hända med hans verk. Men fastän det är omöjligt att upprätta en kronologi över Jesu liv är det helt tydligt att det finns en progression i hans liv. Jesu vision om sin framtid är en av de punkter där man lättast kan avläsa denna progression.

I början tycks Jesu framtid öppna sig framför honom som en gryning eller de första timmarna på en resa. Denna framtid har ett namn: Guds rike. Guds rike är välbekant för Jesus. Det är hans ständiga horisont, hans hemland, en plats där han känner sig allra mest hemma. Guds rike är ingen dröm eller utopi, det är verkligare än det dagliga livet, helt nära så att man kan ta på det. Likväl skall Guds rike fortfarande komma, men i början av sin gärning verkar inte Jesus oroa sig för när det skall komma. Bilderna han kommer på för att tala om Guds rike vid denna tidpunkt är ganska talande. De första liknelserna som evangelierna placerar i hans predikorundor i Galiléen, efter Bergspredikan, handlar mestadels om växande: en sådd är på väg att skjuta upp, ett träd växer, en skörd mognar. När inträffar skördetiden? Frågan om någon konkret tidpunkt har ännu inte ställts. En sak är säker: Guds rike är en kraft som verkar nu. Kraften stöter på en rad hinder, en motsträvig eller föga solid jordmån, dåligt väder, ogräs, fiendskap från avundsjuka grannar. Det är de risker man löper med alla skördar. Jordbrukarna känner till dem och blir inte överraskade av dem. Fiskarna låter sig ännu mindre överraskas: fisken är nyckfullare än säsongerna. Det människor trots allt inte kan garantera, det betraktar Jesus som något helt säkert, att det skall bli en sådd och att Gud skall få sin skörd. När såningsmannen kastar sådden i jorden stannar han inte och räknar dagar. På samma sätt är det med Jesus i de bilder han ger oss om den erfarenhet han just då gör: han sår och Guds rike kommer. Hans uppgift är att tala och handla, att ta vara på den tid som Gud ger honom, den tid som människorna ger honom.

Det kommer en dag, när den tiden tar slut. Jesus har sagt det han hade att säga. Hans ord har gått runt i den värld som fanns inom hans räckvidd, den värld där man skulle kunna förstå hans språkbruk. Det judiska folket såg Jesus leva bland dem. Aldrig hade någon profet varit närmare, mer ständigt närvarande. Aldrig har en människa gjort sig så synlig och utsatt sig för allas blickar och frågor. Nu måste man fatta ett beslut. Översteprästerna och folkets ledare tänker inte svika sitt ansvar: det är redan beslutat att Jesus skall dödas.

Jesus visste det redan i förväg. Det finns för övrigt inga bevis för att han kände till hur överläggningarna skedde eller hur hans dödspina skulle fortskrida. Det som evangelierna säger är att Jesus berättade om sin död långt innan myndigheterna hade fattat några beslut om den och att han kände till vad som skulle hända långt innan han berättade det för lärjungarna. Han väntade bara med att berätta det för dem tills de hade tillräckligt med tro för att inte lämna honom direkt. Det som evangelierna också säger oss är att de bilder, där Jesus ser sin framtid och sin död, både kommer utifrån och inifrån. Jesus är tillräckligt klarsynt och välunderrättad för att inse i vilken situation han befann sig. Han vet hur man dömer brottslingar, hur man avrättar en som dömts till döden. Eftersom han kommit efter profeterna med samma budskap som de, vet han att han i sin tur måste gå samma öde till mötes som de och uppfylla deras ord: ”en profet får inte mista livet någon annanstans än i Jerusalem” (Luk 13:33), ”Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge sitt liv till lösen för många” (Mark 10:45).

Han väntar på att stunden skall komma. Han är gjord för det ögonblicket, men det är inte han som bestämmer tidpunkten. Medan han väntar måste han använda de sista ögonblick han har kvar: ”Medan dagen varar måste vi göra hans gärningar som har sänt mig. Natten kommer, då ingen kan arbeta” (Joh 9:4; jfr 11:9). Det är slutet, men slutet öppnar för framtiden.

Jesu framtid då, ser vi nu genom en serie händelser: uppståndelsen, påskuppenbarelserna, pingsten och kyrkans födelse. Men det är inte så Jesus såg den, i alla fall är det inte på det sättet han talade med de sina om den. Det vore omdömeslöst av oss att föreställa oss att han a priori hade en framtidsvision i enlighet med våra scheman, medan evangelietexterna är tillräckligt tydliga och uttrycksfulla för att både kunna ge oss den nödvändiga vissheten och ändå respektera mysteriet.

När Jesus går mot sin död vet han att världens öde beror av hans död och hans sätt att dö. Han vet att han bortom döden har en räddad och försonad värld i sina händer, en värld som han kan överlämna till sin Fader. Om Kristus inte vet vad han gör när han dör, om han inte ger sitt liv för människorna, är det inte han som räddar dem. Då är han bara en figur och ett datum, en människa bland miljarder andra, en som kommer på vår väg, som Gud kanske använt sig av för vår skull liksom han använder sig av oss i förhållande till dem vi möter. Jesus måste ha vetat att han skulle uppstå, annars skulle han inte ha vetat varför han dog och han skulle inte dö för oss. Men ingenting tyder på att han vet precis hur allt skall ske efter hans uppståndelse, när han talar om sitt verk. I evangelierna slutar visserligen de tre mest detaljerade förutsägelserna om hans lidande med ett konkret faktum ”… och uppstå efter tre dagar” (Mark 8:31; 9:31; 10:33). Men preciseringen verkar komma från en kristen redigering av texten, för ingen av uppståndelseberättelserna med den tomma graven, eller berättelserna om hur Jesus uppenbarar sig har några hänsyftningar på någon sådan förutsägelse. Änglarna vid graven hänvisar kvinnorna till ett ord som Jesus sade före sin död: ”det står skrivet: jag skall dräpa herden, och fåren skall skingras. Men när jag har uppstått skall jag gå före er till Galiléen” (Mark 14:27). Detta är ett ytterst värdefullt ord. Ända in i det sista – mellan den sista måltiden och Getsemane – talar Jesus om sin uppståndelse och ser den på det sätt som en profet kan se framtiden, genom sin erfarenhet, sitt förflutna, sina drömmar – hjorden som samlas igen, vänskapen som man återfinner, den första entusiasmen i Galiléen som slutar med seger.

Med Apokalypsens språk

Även om inte Jesus beskriver den framtid som följer på hans död, talar han om den som en faktisk verklighet. Men han talar om den på ett språk som i Israels tradition används för att tala om framtiden: det apokalyptiska. Eftersom vi blir förvirrade av den apokalyptiska stilen, intalar vi oss att dessa konstiga och skrämmande bilder bara är barnsligheter som inte tillför oss något. Men i själva verket får vi här en annan bild, som är säkrare och sannare än de bilder vi har i vår fantasi eller de bilder vi skjuter ifrån oss. Apokalypsen beskriver framtiden i en rad himmelska visioner. Men eftersom det handlar om visioner är det givet på förhand att framtida händelser på jorden inte är någon reproduktion av de himmelska visionerna. Skeenden i visionerna är i himlen, eftersom framtiden ligger i Guds händer och måste fullbordas enligt hans plan. Men den jordiska gestaltningen av denna framtid sker i konkreta händelser i världen, händelser som vi ännu inte vet något om. Avmytologiseringen är inte någon modern uppfinning för att vi skall kunna göra oss av med en föråldrad tankegång. För den som kan läsa är den själva principen i de apokalyptiska texterna. Jesus lånar inte ett mer eller mindre välsittande plagg som man måste ta bort för att kunna se vad han egentligen menar. Han uttrycker med ett meningsfullt språk både det han är absolut säker på och det han inte kan veta.

När han talar om sin framtid och det som skall ske med hans verk, ser Jesus sig själv som Människosonen, för han vet att hans egen framtid är helt kopplad till världens framtid. Människosonens ankomst blir det viktigaste i hans vision om världens slut. Det finns en del exegeter som betvivlar att Jesus framställt sig själv som Människosonen och anser att identifikationen mellan Jesus och Människosonen kommer från de första kristna församlingarna. Visst generaliserar evangelierna och speciellt Matteusevangeliet detta uttryck på Jesu läppar. Men om man inte vill acceptera att Jesus kallat sig själv för Människosonen, måste man ta till en rad andra hypoteser som inte ger någon större klarhet över bruket av ordet Människosonen. Det bästa argumentet för att stå fast vid att Jesus själv identifierade sig med Människosonen är att hans språk är så sammanhängande. Han talar inte om Människosonen för att undvika att säga jag eller mig, eller för att skaffa sig en titel och berätta vem han är. Han använder ordet Människosonen när han talar om vad han skall göra, vad som är hans verk och hans öde. Det bästa tecknet på autenticiteten i uttrycket är att det är så riktigt: det uttrycker samtidigt Jesu medvetande om att han har en unik plats i historien och att han inte kan förutsäga exakt hur allt skall ske.

När Jesus talar om sig själv som Människosonen är det ingen titel som han gör anspråk på. Han säger vad han har kommit för att göra. I judarnas framtidshopp är Människosonen den som skall framträda, när Gud gör slut på synden och upprättar sitt Rike. Eftersom Jesus har Guds rike inför ögonen och endast lever för att förkunna det och dör för att det skall komma, är det naturligt att han kan identifiera sig med Människosonen både genom det han är och det han väntar på. När han säger att han är den som skall komma på himlens moln och döma världen, säger han de facto att hans framtid sammanfaller med Guds rikes ankomst och att hans verksamhetsfält är hela universum. Inför folkmassor, lärjungar och motståndare, inför översteprästen som skall besluta om hans död, förkunnar Jesus utan en skymt av tvekan det avgörande ögonblicket i sin och världens existens: ”Ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln” (Mark 14:62). Det är en apokalyptisk bild som förkunnar något som säkert kommer att hända, fast Jesus vet inte när och hur det skall ske. Det är Faderns sak och inte hans (Mark 13:32). Hans uppgift är att ge sitt liv till lösen för många (Mark 10:45). I denna framtid som inte går att beskriva eller förutsäga tidsmässigt är det i alla fall en sak Jesus är säker på och som han måste berätta för de sina innan han lämnar dem. Han måste dö, men de skall fortsätta att leva – inte fortsätta att leva utan honom – han stannar hos dem genom sin Ande, men de kommer inte längre att se honom. De kommer att bli utsatta för människors fientlighet och utsättas för våld från maktens män. Dessutom måste de bära sorgen över att han inte längre är där och utsättas för risken att sammanblanda honom med andra påstådda frälsare.

Jesus talar om människornas framtid på två sätt, och om man så vill, i två register. Å ena sidan vet han att framtiden sträcker sig bortom hans död både för lärjungarna och hans samtida. Han sätter inga gränser för hur lång tid det handlar om, eftersom han ännu inte är uppstånden och inte vet ”vilka tider och stunder Fadern i sin makt har fastställt” (Apg 1:7). Å andra sidan förklarar han för dem som mött honom att ”detta släkte skall inte förgå förrän allt detta händer” (Mark 13:30) och att några av dem som står här inte skall ”möta döden förrän de har sett Guds rike komma med makt” (Mark 9:1). Ordet generation har en klar mening som man måste känna igen: det handlar inte direkt om en kronologisk term för att tala om ett skikt människor som levde på jorden på Jesu tid mellan åren 29 och 30. Det handlar om de människor som nåtts av underrättelsen om hans vistelse på jorden, alla dem som skall uttala sig för eller mot honom, eftersom han är där framför dem. Visst är det en tidskategori, eftersom detta sker vid en speciell tidpunkt. Men framför allt är det en religiös kategori: de människor som samtidigt mött Jesus. Denna generation skall se Jesu död, men också Guds rikes ankomst, det är sant i ordets striktaste betydelse. Det är precis det som Kristus förkunnar för Stora rådet som skall döma honom till döden: ”Ni skall få se Människosonen sitta på Maktens högra sida och komma bland himlens moln” (Mark 14:62). Från den dagen gäller Herrens ord genom alla århundraden ända till tidens slut. För alla generationer som förenats av Kristus har Guds rike kommit och erbjuds åt dem som tar emot det. För alla dem uppenbarar Människosonen sin härlighet.

Den enda framtida händelse som Jesus förutsade verkar vara Jerusalems fall, men detta värdefulla undantag hjälper oss att förstå på vilket sätt han nalkas framtiden. Han såg inte Titus’ belägring och katastrofen år 70. För att beskriva vad som skall ske har han bara profeten Daniels gåtfulla bild att tillgå (Dan 9:27) och de förskräckliga minnena från 587 när Nebukadnessars arméer intog staden och templet (Luk 19:41–44). Men han kan ändå med visshet säga att det skall ske, för han vet att Jerusalems och denna generations öde hänger samman med hur de tar emot hans ord. Eftersom de har förkastat hans ord, är deras öde beseglat. Allt Jesus kan göra är att gråta över staden och förlåta den. För han vet också att dess öde inte är definitivt. Jerusalems ödeläggelse är en del av historiens händelser och sammanfaller inte med världens slut.

Den kristne och framtiden

Det kan tyckas som om vi vet mindre nu än när vi började den här framställningen. Vi har förlorat några illusioner, men vilka fasta förvissningar har vi tillägnat oss? Jesus har praktiskt taget inte sagt något om världens framtid och har knappt talat om sina lärjungars framtid. Han var helt upptagen av att vänta på Rikets omedelbara ankomst och han har låtit också sina lärjungar domineras av detta perspektiv. Vilken plats kan världens framtid ha fått i deras sinnen? Om nu historien tvingat fram en bild av en tidsrymd som troligen förlängs bortom all vår fantasi, kan de då, om de vill förbli evangelierna trogna, se annat än ett uppskov, en försening av nåden, något som skett med Guds goda minne? På vilket sätt kan man säga att den kristne tar framtiden på allvar och satsar sitt liv på den? Man måste akta sig för att dra förhastade slutsatser av klara fakta. Det är också viktigt att vara ärlig nog att erkänna andra fakta, som är lika säkra, och att se att evangeliernas avsaknad av besked om framtiden inte har hindrat de kristna att medvetet gå in i framtiden och mobilisera sina resurser i stora äventyr och företag. Man måste till och med gå ett steg längre: evangeliets totala förtegenhet om framtiden är just det som tillåtit de kristna att verkligen gå in i framtiden frivilligt. Om Jesus hade gjort upp en plan för sin kyrka, en struktur för en institution då han stod i begrepp att lämna dem skulle kyrkan inte vara en levande verklighet. Den skulle vara till och med mindre än en institution: den skulle vara en ren idé och ett tomt program. Guds kyrka är Kristi levande kropp eftersom den har fått Herrens Ande. I Guds Ande har den fått uppdraget att i varje ögonblick under tidens gång uppfinna och skapa existensformer som svarar mot kallelsen att förverkliga Guds rike och forma den sorts människor som Gud förväntar sig idag. Som Joseph Ratzinger skriver i sin bok Foi chrétienne hier et aujourd’hui (Mame, 1969):

”Kyrkan och kristendomen finns där för historiens skull, på grund av den väv av kollektiva relationer som formar människan […] Meningen med Kyrkan och kristendomen är att tjäna historien som sådan och att genomtränga eller omforma det kollektiva nät som ger form åt människans plats på jorden.
Man kan skriva om stycket ovan och ersätta ordet ’historien’ med ’framtiden’ utan att något väsentligt faller bort eller förändras.”

Jesus är helt och hållet inriktad på framtiden, på den Människoson som är han själv. Därför lever han helt i nuet och ägnar sig helhjärtat åt att tjäna människorna. På samma sätt är den kristne viss om Guds rike och universums uppståndelse. Därför vet han att framtiden måste formas steg för steg och att Herrens Ande är i honom varje ögonblick, för att han skall kunna ta till sig världen som den är idag och arbeta på att göra morgondagens värld till det den skall vara. Den totala vissheten om Guds rike gör att den kristne aldrig kan upphöra att arbeta på framtiden. För ”historien formas, om den formas, av ’det som inte går av sig självt’, av det som är omöjligt och det som är föremålet för vårt hopp” (JB Metz, ”La condition chrétienne” i Marxistes et chrétiens. Entretiens de Salzbourg, Mame, 1968).

Översättning: Ylva-Kristina Sjöblom