av BARBARA CROSTINI
Den hjärtskärande skönheten när en japansk kvinna rider genom skogen i lövsilat solljus – en återkommande scen i Akira Kurosawas mästerverk Rashomon från 1950 – har etsats in i mitt minne sedan många år. Drabbande var också den känslomässiga berg-och-dal-banan genom filmens på varandra följande fyra versioner av samma brutala berättelse om våldtäkt och mord. Varje variant av skeendet härjade vilt med mitt samvete, när min sympati för kvinnan som oskyldigt offer vreds om till en mer komplicerad blandning av känslor genom filmens hårda förväntningar på ära och heder, och dess desillusionerade beskrivning av kärlek och lust. Nyligen kom jag åter att tänka på den, och tanken slog mig att Kurosawa kanske byggde upp sin film med fyra berättelser som en parallell till de fyra evangelierna. I den här artikeln undersöker jag vart detta förslag kan föra mig, och vilket ljus som därmed kan kastas över förståelsen av Kurasawas film, av de fyra evangelierna, och av den gemensamma tråd som utgörs av faktumens skörhet.
Parallellisering
Låt oss först ställa samman parallellerna mellan Rashomon och evangelierna. Den mest självklara är antalet, fyra. Varje verk ger oss fyra versioner av samma händelse. Fyra varianter av samma berättelse bygger upp en bild som, ur lite olika vinklar, brottas med frågan om sann innebörd. Valet kan vara ett rent sammanträffande, men antal och siffror spelar ofta stor roll inom exegetisk verksamhet. De drar uppmärksamheten till en likhet som kan utvecklas vidare.
Både filmen och evangelierna berättar om ett mord. Mordet är den centrala orättfärdiga handling, vars grad av orättvisa kan bedömas olika ur olika perspektiv. Från en viss utgångspunkt, kan båda morden ses som tillämpning av viss lagstiftning, oavsett om det är samurajens hederskodex eller romersk hantering av rebeller som i fallet Kristus. Även om samurajen som dödas inte är någon uppenbar Jesusgestalt, är han ändå ett offer som får nytt liv efter döden genom att vid sin rättegång tala ”ur graven” genom ett medium. Därigenom får även den döda samurajen en sorts återuppståndelse.
Om, som offer, samurajen är en parallell till Jesus, antyder filmens fokusering av rättegången ytterligare en parallell, den mellan rånaren Tajomaru och Jesus som den anklagade inför skranket. I båda fallen står frågan om rättvis och opartisk rättegång på spel. Olika versioner av anklagelsen kan användas för att dom ska kunna fällas, men faktumen själva är otillräckliga för ett avgörande. På samma sätt är kända faktum om Jesus – hans undervisning, hans mirakel – i slutänden inte nog för att bestämma hans identitet, och syftet med hans uppdrag fortsätter vara tvetydigt och även hotande för dem som inte kan tolka det med trons ögon. Medan Tajomaru talar till eget försvar, målar sina dåd i heroiska nyanser och broderar ut berättelsens dynamik för att ställa sig i positiv dager, står Jesus tyst inför anklagelserna. Kontrasten tydliggör valet mellan å ena sidan mänsklig strävan efter att manipulera världen så den passar den egna logiken och att använda retoriska tekniker för att övertyga andra om denna logiks sanning, och å andra sidan den gudomliga överlåtelsen till vad som borde vara uppenbar sanning om den egna personen. Samtidigt påminner rånaren om de två rövare som korsfästes med Kristus. Bara den som var redo att erkänna skuld och be om barmhärtighet gavs omedelbar tillgång till Guds rike.
Poängen med disharmoni
På detta sätt uppvisar berättelsens tre huvudpersoner samma svaghet, nämligen behovet av att för egen del ställa sitt personliga ansvar och agerande i ett så fördelaktigt ljus som möjligt. Oavsett deras faktiska skuld, äventyrar detta tvångsmässiga agerande sanningens avslöjande; en grundläggande självbevarelsedrift står i vägen för varje objektiv förståelse av fakta. För att göra saken än värre, går självbevarelsedriften hand i hand med ett lika grundläggande behov av självförhärligande, självbekräftelse och i slutänden undanflykter och svek. Den närmast djuriska naturen hos dessa impulser reflekteras i berättelsens råhet, där blod, våld och sex utövar sin makt och följer sin perversa logik. Genom att backa från en sådan obarmhärtig spiral, som drivs helt av själviska syften, berättar evangelierna i stället om strävan efter motsatsen, där det egna sätts efter de andras snarare än att placeras först. Denna omvälvning får en civiliserande effekt, blir en attack mot förvanskningarnas rötter och är den enda garantin för en möjlig resa mot sanning.
Därför är poängen med att ställa icke-harmonierande berättelser bredvid varandra inte att orsaka konkurrens mellan faktum, utan att vidga förståelsen för våra grundläggande förutsättningar att förstå. Människans relation till faktum är av nödvändighet komplex och mångfacetterad. Om inte var och en kan se bortom de egna själviska intressena, och därtill är obunden av andra starka behov, kommer återgivandet av ett skeende säga mer om den som återger än om skeendet. Faktumen är den svagaste länken till verkligheten. Handlingar är mer än bara handlingarnas faktum, eftersom de utgår från den agerandes motiv och bara blir fullt förklarade när de leds tillbaka till dessa ursprungliga motiv. Denna komplexitet gör handlingarna beroende av den handlande.
Liksom evangeliernas brokiga rollista, är de mindre rollerna i Rashomons ramberättelse vanliga människor vid stadsporten: en skogshuggare, en präst, en vanlig medborgare. Dessa tre män är utomstående betraktare. Ändå är det dessa som, till slut, knyter ihop de olika berättelserna genom att ge en slutkommentar. Vi vet inte vilken av de fyra berättelserna – som berättas i tur och ordning av rånaren Tajomaru, hustrun, den döda samurajen genom ett medium, samt skogshuggaren som utomstående betraktare – som ger en exakt beskrivning av de blodiga händelserna i skogen den dagen. Inte ens den krassa skildring som ges av skogshuggaren, som ibland ses som att den är närmast sanningen, placerar Kurosawa på ett mer trovärdigt plan. Skogshuggaren ger sitt vittnesbörd utanför rättegångsscenen, vilket avlägsnar honom från positionen som vittne. Det är i praktiken genom att lägga samman de olika berättelserna, även skogshuggarens kärvare och mindre ärofyllda version, som hela spektrumet av möjligheter blir synligt. När det tragiska skeendets alla olika mänskliga motiv läggs samman, blir bilden av mänskligt misslyckande överväldigande. Känslan av sanningsförlust blir allt starkare för varje version och det leder till en känsla av tröstlöshet. Urskuldandets och självförhärligandets försåtliga snaror, och även den desillusionerat oengagerade blicken hos den förbipasserande betraktaren, förvränger varje bild av verkligheten. Bara en förvriden sanning kan framträda ur dessa berättelser tagna tillsammans, men denna förvridna status är i sig en sanning.
Återlösning
En sådan förödande slutsats om mänsklighetens oförmåga – som påminner om Jesu lärjungars katastrofala rollprestationer – motsägs av filmslutets hittebarn, vars skyddslösa oskuld förkroppsligar en sorts nemesis för den oansvariga lust som avlat det. Skogshuggarens villighet att ta hand om barnet stryker under den helande kraften i vanlig, välkomnande kärlek som återställer allt hopp om mänsklig förmåga. Medan spädbarnets närvaro och talismanen i dess sovkorg är faktum, är valet att lyfta honom ur övergivenheten ett moraliskt val som formar en handling där, utanför faktumen, den som handlar går bortom sig själv och brottas med verkligheten på ett nytt och förlösande sätt. Spädbarnet påminner förstås också om den nyfödde Jesus som Guds sätt att komma till människans räddning. Oskyldigheten i barnets fysiska uppenbarelse utlöser den osjälviskhet som är en förutsättning för klarsyn. Genom denna kärlekshandling bryter skogshuggaren igenom det mörker som lagt sig över honom.
Slutligen är enkelheten i Kurosawas film, oavsett om den är vald av estetiska skäl eller av ekonomiska, parallell till enkelheten i evangeliernas språk och still. Berättelsen är kraftfull i sin skissartade kärvhet, och behöver inte broderas ut och förskönas. Sanningen skiner genom det konkreta avståndstagandet från själviskhet och strävan efter de egna målen. Några retoriska finesser behövs inte.
Relation och mångfald
Inga av dessa paralleller är omedelbart uppenbara, och det är inte meningen att genom parallellisering häda berättelsen om Jesus. Men när man läser dessa verk i ljuset av varandra, ser man att båda väver samman berättelser, som ytterst sett handlar om sanningen, och som är modiga nog att problematisera detta begrepp i synnerhet i förhållande till mänskligt misslyckande. Båda verken erbjuder ett fyrfaldigt närmande till samma skeende, som ett nät genom vilket mer än en berättelse kan anas för det öga som ser.
Medvetenheten om berättelsens förmåga att komma närmare sanningen genom mångsidighet snarare än genom att fängsla den i ett entydigt påstående, upprätthåller möjligheten till ifrågasättande och dialog. Genom denna öppenhet kan sanningen sökas. Den är aldrig enkelt och tydligt given. I sina avslutande kommentarer i boken Christian Identity in the Jewish and Graeco-Roman World (2004) skriver Judith Lieu:
”Rowan Williams har […] föreslagit att det är att höra en berättelse, och föras in i en relation med berättelsen, [nämligen berättelsen om Jesus,] som är kärnan i ”det mystika i kristendomens början”. Genom att peka på en sådan slutsats, spelar Nya testamentets evangelier, och särskilt skillnaderna dem emellan, en nyckelroll – därför att det är på detta sätt skillnadens existens, kulturell variation, blir en del av det normala och inte ett oönskat hinder för normalitet. Detta är en värdefull insikt och en som ofta återges av de som sympatiserar med postmoderniteten. ”
Not: Williams menar dock att ”för att detta lyssnande ska utvecklas så att man hör samma berättelse i gemenskapen, krävs kanonisk auktoritet för dem som återger den”. Min anm.
Lieus tolkning av den kristna rörelsens ursprung som en förening av olika sammansmälta grenar ställer behovet av tolerans i förgrunden. I den kontexten blir evangeliernas mångsidighet en måttstock mot ensidigt förtryck.
Medan otaliga av kyrkofädernas skrifter reflekterar över hur man kan harmonisera olikheterna i Bibeln – de så kallade aporiae – är det slående att varje försök att skapa entydig harmoni utifrån evangelierna om och om igen avvisades av kyrkans tradition som direkt heretiska. Motståndet mot entydiga versioner av evangeliet var så starkt att även om ett antal apokryfiska evangelier har överlevt trots sin lika förbjudna status har dessa harmoniseringsförsök helt försvunnit. Båda exemplen från det andra århundradet, Tatianus Diatessaron och Markions ”Guds evangelium”, kan båda rekonstrueras enbart genom fragment som överlevt indirekt återgivna (det vill säga citerade i andra källor snarare än i bevarade manuskript av verken själva). Detta är överraskande, eftersom Diatessaron var den officiella lärotexten i Syrien till 400-talet, och Markions evangelium spreds vida genom hans mycket framgångsrika rörelse. Trots detta kom det skarpa fördömandet av dessa harmoniseringsstrategier att göra deras lockelse som problemfria lösningar om intet, medan det kanoniska valet av en sammanställning blev de fyra olika redogörelser vi fortfarande läser.
Även om de två harmoniserarnas projekt till resultatet verkar identiska, är de till syftet olika. Markions syfte var mer omfattande. Han ville bli av med Bibeln som vi förstår den, och ersätta den med hans entydiga evangelium och ett antal av Paulus brev. Torah, Profeterna och Psaltaren kunde alla strykas. Trots allt, om Jesus nu hade ersatt lagen, varför tynga de troende med en uppsättning utdaterade praktiker och överflödiga läsningar? Markions logik drar till sin spets ersättningsteologins premisser, som fortfarande (felaktigt) anses vara en giltig kristen förståelse av de judiska skrifterna. På detta sätt synliggör Markion sprickorna i just denna logik. Medan Markion fördömdes, kom i hans spår en semi-markionsk översittarattityd där evangelierna ställs över Gamla testamentet (vilket redan själva namnet antyder som något passerat). Den har inte bara överlevt heresiförklaringen utan är rentav utbredd i dag, när vi kämpar med att få in kunskap om religion i våra överfulla informationsutrymmen. Varför bry sig om en lång och komplicerad text, när allt vi behöver veta är tätt och praktiskt förpackat i de fantastiska berättelserna i Nya testamentet? Epistemologisk pragmatism är Markions närmsta allierade.
Ett problem är att det är enkelt att forma en monolitisk förståelse av judisk historia som en välstrukturerad berättelse, enkel att anpassa till Hollywoodproduktioner. Lagen är en, huggen i sten. Profeternas besinnande budskap ropades ut över en mängd krig, erövringar, förstörelser, deportationer och synder, och slog då och då an en överraskande bekant ton i ord som senare använts om Jesus. Men faktum är, förvånande nog, att även den kanoniskt fastslagna bibliska textsamlingen ”Gamla testamentet” medvetet omfattar motsägelser. Ta det berömda exemplet Manasse, kung av Juda. I Första Kungaboken beskrivs han som en förtappad avgudadyrkare och snuddar vid beskrivningar av de mest fruktansvärda av tyranner. I omformuleringen av berättelsen, i Andra Krönikeboken, får Manasse i stället exemplifiera den botfärdiga kungen. Inspirerat av den senare berättelsen formades en bön om förlåtelse i Manasses namn, som kan reciteras liturgiskt som en av de bibliska sångerna.
I sin mästerliga kommentar till Andra Krönikeboken, för Ralph W. Klein in idén om ”omarbetad Skrift” för att beskriva vad berättaren gör:
”Idén om ’omarbetad Skrift’ är applicerbar på vad krönikören gjort med historien om den enade monarkin och historien om Judas kungar (1 Krön 10–2 Krön 36). Krönikören vilade tungt på Samuelsböckerna som förebilder, medan han utelämnade Davids mer tveksamma gärningar (äktenskapsbrott, mord) och Salomos (äktenskap med utländska kvinnor), liksom det mesta av det norra kungarikets historia, och han lade dessutom till omfattande extramaterial … Krönikeböckerna vill ge en alternativ redogörelse för huvudberättelsen (Andra Mosebok–Andra Kungaboken) utan att försöka ersätta den historieskrivningen.”
Om syftet med även de arbeten som medvetet skriver om det förgångna genom att avlägsna sig från källorna är att ställa olika versioner sida vid sida snarare än att ersätta den ena med den andra, är samexistensen av två eller fler varianter i samma kanoniska samling där av en anledning. Den är där just för att ställa frågan: vad är ett historiskt faktum? Eller är historiens betydelse just att se genom faktumen till människors handlingar, och föra samman i ett större sammanhang vad som kan ha skett i historien och vad som kan ske i framtiden?
Det sköraste och sanningen
Faktumens skörhet står mot den antagna säkerheten i det vetenskapliga sinnelag som anger faktum som verklighetens grund. Om vi inte ser att det som verkar mest konkret i själva verket är det sköraste, kan vi inte öppna den spricka som medger fördjupade tankar, filosofi, Gud. Därför är vår vägvisare till Gud, Bibeln, verkligen inte självsäker. Den vill visa upp sanningen som någonting som bara felaktigt kan antas bygga på faktum. När vi tror att faktumen är solida, ser vi bara en version av saker: förmodligen vår egen version. Faktumens brutala natur är stängd för den subjektiva erfarenheten: den plattar till och generaliserar; den kväver bönen om förståelse; den dövar intelligensen. Individen trängs in i en siffra och den personliga rösten tystas. Andra talar om vem du är, vad du vill, vad det är du erfar. Samtalet stängs och förståelsen blir enstämmig. Snarare än till sanning, leder det endast till orättvisa.
Att se Rashomon, och att läsa evangelierna, ger oss berättelser långt från vår erfarenhet. Men den mångfald i båda verken som förespråkar en problematisering av sanning och identitet ligger betydligt närmare vars och ens erfarenhet. Fyrfaldiga berättelser är inte någon modernistisk modefluga. De är varje sanningsanspråks försvarare.
Översättning: Magdalena Dahlborg
Barbara Crostini är docent i bysantinsk grekiska vid Uppsala universitet och paleograf.
Ur Signum nr 4/2020, s. 22–26.