Fångenskapens teologi

Pueblas svar på dagens utmaning

I förordet till det rådgivande dokument (documento de consulta), som låg till grund för Pueblakonferensen, skriver kardinal Aloisio Lorscheider, ordförande i den latinamerikanska biskopskonferensen (CELAM): ”Latinamerikas konkreta historia skall vara den horisont som bildar bakgrund till den tredje generalförsamlingens beslut och anvisningar. I linje med människoblivandet och återlösningen måste kyrkan på motsvarande sätt gå in i våra folks situation idag, ta vara på det historiska arvet och dynamiskt rikta sig mot framtiden. För detta krävs en ständig beredvillighet till omprövning och förnyelse. Kyrkan har spelat en avgörande roll både vid Latinamerikas tillkomst och kontinentens tillväxt. Detta är ingalunda okänt för våra folk. Kyrkan har delat deras öde och gör så alltjämt. Den är också ansvarig för våra folks framtid.” Med andra ord: det var ett av Pueblakonferensens främsta mål att med latinamerikanska utgångspunkter ge kyrkans svar på dagens utmaningar med tanke på den utveckling som man kan förutsäga att den latinamerikanska, subkontinenten kommer att genomgå under den närmaste framtiden.

I. Förväntningar på Pueblakonferensen

1. Förhoppningar och farhågor

Med full rätt betecknades de latinamerikanska biskoparnas tredje generalförsamling redan innan den hade börjat i kyrkliga kretsar i hela världen som ”en av de viktigaste konferenser som hållits inom den katolska kyrkan i hela världen” (Alfonso Lopez Trujillo, CELAMs generalsekreterare). Dess tema – ”Evangelisation i Latinamerikas nutid och framtid” – och medvetandet om vilken betydelse Medellin-konferensen 1968 hade haft var skäl nog till de stora förväntningar man hade på Puebla-mötet. Det utdragna och omständliga förberedelsearbetet inom CELAM väckte både förhoppningar och farhågor till liv i vida kretsar. Inom och utom Latinamerika stegrades förväntningarna, och tydligare än någonsin tillförne blottades den latinamerikanska kyrkans konflikthärdar för hela världen. Både hopp och skepsis koncentrerades på några grundläggande frågor: kommer den latinamerikanska kyrkan att fullfölja och förverkliga sin avgörelse i Medellin att vara de fattigas och de förtrycktas kyrka – eller kommer man istället att ”retuschera” Medellin och snarare förstå sin roll som en kyrka främst för de inflytelserika och mäktiga? Skulle man i Puebla erkänna och uppmuntra de kyrkliga mönster som växt fram sedan 1968, de kyrkliga basgrupperna, konturerna av en ny förståelse av trons konsekvenser, nyupptäckten av den latinamerikanska folkfromheten, en ny bild av kyrkan, eller skulle man byråkratiskt försöka tämja dessa och liknande tendenser? Skulle Puebla framställa kyrkan som Guds folk och som en folkets kyrka? Skulle biskoparna med än större beslutsamhet stå upp för sitt folks rättigheter, med vägvisning och uppmuntran till mänsklig och kristen befrielse, till försvar för de mänskliga rättigheterna, med profetiska anklagelser mot orätt och övervåld, och detta utan ängsliga sidoblickar på de inomkyrkliga spänningarna och konflikterna utan fastmer i fullt medvetande om de historiskt betingade intressemotsättningarna i Latinamerika, som nu mer än någonsin gör frågan om kristen identitet och social befrielse till en huvudangelägenhet? Skulle Puebla nämna och brännmärka Latinamerikas ”tillstånd av synd” lika hårt och rakt på sak som Medellin hade gjort det? Skulle biskoparna vara beredda att framställa kyrkan med tydliga konturer som ett tecken som skall varda motsagt och med klar blick för Latinamerikas realiteter? Skulle Puebla göra rättvisa åt mångfalden av uppfattningar och vara representativt för de många lokala och nationella kyrkliga rörelserna – eller skulle CELAM från början försöka att utstaka linjerna?

2. Det förberedande dokumentet

I jämförelse med andra liknande biskopsmöten var grundligheten, bredden och intensiteten i förberedelsearbetet inför Puebla alldeles enastående. Det 214 sidor långa rådgivande dokumentet (documento de consulta), som var resultatet av fyra regionala biskopskonferenser, väckte stort intresse och stora förväntningar till liv inom vida kretsar. Många uppfattade dokumentet som långt mer slutgiltigt än CELAM avsåg. Dess disposition och innehåll utsattes för uppmärksam och delvis hårdhänt prövning från nationella biskopskonferenser, kyrkliga organisationer, institutioner, prästgrupper, teologer och lekmän. Kritiken inriktade sig i huvudsak på en jämförelse med Medellin, som enligt mångas mening borde tjäna som riktmärke och rättesnöre för Puebla. Det rådgivande dokumentet betecknade Medellin som ”den konciliära förnyelsens förstlingsfrukt”; å ena sidan betonades kontinuiteten med Medellin, å andra sidan kunde man märka en subtil kritik eller rent av ett avståndstagande. Man inskränkte det för Medellin typiska provokativa och profetiska, starkt praxis-inriktade draget till ett minimum. Man kan spåra en viss akademisk, teoretisk överlägsenhet och ett intellektualistiskt närmande till problemen, som i språk och känsla snarast betonar risker, faror och hot, etc. Den faktiska situationsanalysen är en annan än Medellins: den är visserligen inte selektiv, men mer eller mindre rent deskriptiv. Medellin talade i tydligt värderande ordalag om orättfärdighet, konflikt, klassmotsättningar, om en inre och en yttre kolonialism..

Det rådgivande dokumentet undviker med stor försiktighet varje förklarande eller tolkande framställning av sakläget. Dörren till olika tolkningsmönster hålls öppen. Endast med stor tvekan talar man om beroendeförhållanden och politiska rättigheter. Däremot tvingas läsaren att tänka i ekonomiskt-teknologiska termer av utveckling, modernisering och integration enligt linjer som i regel redan blivit inaktuella för Latinamerikas del. Endast i samband med framställningen av den extrema nöden fastslår man uttryckligen vilken utmaning till kyrkan som verkligheten innebär. Avsikten att undvika de s.k. befrielseteologiernas terminologi och lägesbeskrivning blir ännu tydligare i de teologiskt argumenterande partierna.

Det andra förberedande dokumentet (”arbetspapperet”, Documenta de trabajo) placerade accenterna på helt andra ställen: man betonade själavården, sambandet med Medellin, Evangelii nuntiandi som inspirationskälla, man valde frågorna utifrån kristologiska och ecklesiologiska utgångspunkter och praktiskt-pastorala önskemål, t.ex. fattigdom och utslagning, kultur och evangelisering, indianerna och campesinos, ”den nationella säkerheten” och kyrkans sändning. Trots att det rörde sig om ett ”syntetiskt arbetsdokument” (Lorscheider), som på intet vis ville inskränka konferensens frihet att bestämma dagordning och teman, innehöll denna text viktiga grunddrag som skulle bli av stor betydelse för dess fortsatta gång. Beträffande valet av frågor och tonfall skilde det sig högst väsentligt från det första dokumentet: lägesbeskrivningen formulerades realistiskt och med tanke på den konkreta själavården, impulser och konsekvenser av Medellin fick en mera avvägd och positiv bedömning, evangeliseringens helhetsperspektiv kom till tydligare och kraftigare uttryck.

II. Utmaningen till Latinamerikas kyrka

Under de senaste tio åren har Latinamerika och dess kyrka väsentligt förändrats. Det intima sambandet mellan kyrka och ”värld”, en av de mest grundläggande konsekvenserna i kyrkans nya själv- och sändningsmedvetande sedan Medellin är den djupast liggande orsaken till den utmaning som betingas av den hastiga förändringen. Denna utmaning riktades i Puebla till hela kyrkan sedan talrika nationella biskopskonferenser hade beretts tillfälle att säga sin mening. Denna ömsesidiga ödesgemenskap har beskrivits av CELAMs teologiskt-pastorala utskott med följande ord: ”Latinamerika blir obegripligt om man tänker bort kyrkan … Ju mer kyrkan förstår Latinamerika, desto mer förstår hon sig själv . . .” Kyrkans nya vitalitet och dess växande historiska och kulturella självmedvetande gör det till en nästan omöjlig uppgift att skilja mellan de inomkyrkliga och de utomkyrkliga utmaningarna.

1. Ekonomisk utveckling

I Latinamerika lever idag över 300 miljoner människor i en social och ekonomisk situation som inte tillåter dem att tillfredsställa de enklaste mänskliga behov. De lider under hunger, sjukdomar, arbetslöshet, diktatur och terror. När kyrkan gör anspråk på att vara ”sakkunnig i mänsklighet”, måste hon ställa sig inför fenomenet underutveckling och kritiskt granska dess orsaker. Bakom symptom som ekonomisk tillväxt, procapitainkomst, befolkningsexplosion, undernäring och skolfrågor, som bara mycket ofullständigt kan uttryckas med hjälp av statistik, står människor som lever i en situation av orättvisa, som står i en sådan kontrast till allt vad mänsklig värdighet och frihet heter att deras dagliga liv måste betecknas som omänskligt. Urbaniseringsprocessen har märkbart gjort behovet av infrastrukturella reformer desperat: det råder nu större brist på energi, vatten, bevattning, bostäder, skolor, sjukhus och vägar än någonsin. I stora och mellanstora städer har denna process antagit alarmerande omfattning. Ännu finns det ingenting som tyder på att den stora folkvandringen från landsbygden till städerna skulle vara på avtagande.

Nästan alla latinamerikanska länder kunde under det senaste decenniet notera ekonomiska framsteg på det kvantitativa planet. Den sammanlagda produktionen har ökat: den årliga genomsnittstillväxten var under 50-talet 5% och under 60-talet 5,5%, men steg under förra hälften av 70-talet till 6,3%. Trots denna allmänna tillväxt kunde inga motsvarande inkomstutjämningar iakttas. Tyngdpunkten har legat på en höjning av produktionen, under det att man har försummat att göra en motsvarande fördelning av vinsten. Därmed har klyftan mellan rika och fattiga vidgats. Levnadsstandarden inom låg- och medelinkomstgrupperna har höjts mycket långsamt, under det att en lyckligt lottad minoritet har blivit allt förmögnare. Denna situation innebär ett faktiskt hot mot den sociala stabiliteten och ger upphov till olidliga spänningar i befolkningens stora massa. Det ekonomiska framsteget har varit något som gått låginkomstgrupperna förbi. Den extrema fattigdomen är koncentrerad till marginalgrupperna i städerna och på landet samt till subkontinentens infödda befolkning. Uppgifter om barnadödlighet, sjukdomar och utebliven service utgör sammantagna en tragisk bild. Människor är instängda i fattigdomens onda cirkel, och de kan endast med största svårigheter ta sig ut ur den. Nästan 100 miljoner kristna i Latinamerika lever under dessa omständigheter. Extrem fattigdom innebär också fenomen, som låter anonyma när man radar upp dem: undernäring, arbetslöshet, analfabetism, inflation, befolkningsansamlingar, osv.

Den stora massan förblir på sin plats i samhällets utkanter, och medelklassen upplever allt större frustrationer inom det konsumttionssamhälle som inte kan tillfredsställa dess verkliga eller inbillade behov. Det rådande systemet är ur stånd att angripa de sociala orättvisorna: dessa orättvisor är av strukturell art, de är resultatet av utvecklingsmodeller och utvecklingsstrategier, av lagar och institutioner, av upprustning och korruption, av vanans makt och av gruppegoism. Ännu allvarligare än i gångna tider är förhållandet med Latinamerikas internationella ekonomiska förbindelser och den politisk-ekonomiska beroendeställningen i förhållande till utlandet: utländskt kapital och skuldsättning, de multinationella företagens allt fastare grepp, beroendet av handelsrestriktioner och av konjunkturerna på råvarumarknaden.

2. Socio-kulturell förvandling

Den extrema fattigdomen har sin motsvarighet i diskrimineringen av stora befolkningsgrupper i det rådande samhällssystemet. Den ekonomiska upplösningen går hand i hand med en samhällelig. Båda är varandras förutsättningar, ty både inom det ekonomiska och det politiskt-sociala systemet är maktförhållanden och maktutövning högst ojämnt fördelat. Samhället skiktas socialt bipolära formationer, de sociala strukturerna förblir desamma, ”ståndscirkulationen” är obetydlig, kommunikationerna mellan olika samhällsklasser obefintliga, och allt detta resulterar i att majoriteten av Latinamerikas befolkning inte har någon del i det politiska, samhälleliga och ekonomiska beslutsfattandet, lika litet som i de ekonomiska vinsterna. Denna ”marginalitet” och därmed sammanhängande sociala konflikter har tilltagit under de senaste tio åren. Konflikterna mellan dem som kämpar för att överleva och den lilla minoriteten som kämpar för sin höga levnadsstandard antar i ökad omfattning drag av ren klasskamp.

Den ekonomiska makten koncentrerar sig alltmer på ett litet antal ägare av produktionsmedlen och på staten. Ägandeförhållandena alstrar – på senaste tid alltmer på grund av de stora företagen – ett växande tryck på småbönderna och leder till en proletarisering av lantarbetarna. Den inhemska indianska befolkningen har trängts ut i samhällets utkanter och lever i förhållanden som alltmer ohöljt präglas av kampen för överlevnaden och kollektiva depressioner.

Flykten från landsbygden har lett till en subkultur i fattigdomsbälten runt städerna, med katastrofala följder för familjerna, för ungdomen och för det religiösa och moraliska medvetandet. Tills nu har inga tillfredsställande lösningar visat sig, som skulle kunna värna om den inhemska latinamerikanska kulturens värdehorisonter under denna utvecklings- och moderniseringsprocess. Den kulturella marginaliseringen har fått oerhörda följder för samlevnaden inom större grupper, för det kollektiva självmedvetandet och för troslivet. Med början inom den intellektuella eliten breder en sekulariseringsprocess ut sig, och den vinner snabbt terräng i takt med att urbaniseringen och industrialiseringen tilltar. Den därmed förbundna pluralismen har jämnat vägen för en mångfald av ideologier och religiösa synkretismer. Marxismen och ateismen är numera inte något som är inskränkt till några få grupper. Kristendomen måste kämpa med en allt svårare konkurrens inte bara från detta håll, utan också med faran för förblandning med alla möjliga ”humanismer” och hotet från en förflackning som gränsar till ren identitetsförlust. Uppgörelsen med upplysningstiden har ännu inte skett, men den står nu för dörren. Det teologiska tänkandet tycks hålla sig närmare en uppspaltning än en argumentativ analys av den moderna filosofin och ideologin. Reservationslöst bejakande och radikalt avvisande är de typiska reaktionerna idag.

3. Politisk utveckling

Genom militärdiktaturernas frammarsch har de politiska förhållandena i Latinamerika förändrats i grund. Avskaffandet av medborgarnas delaktighet i inflytandet över sina egna angelägenheter har inom många våldsregimer gått hand i hand med begreppet ”nationell säkerhet” med ty åtföljande våg av kränkningar av de mänskliga rättigheterna. Denna utveckling är en del av ”våldets spiral”: omstörtning och motomstörtning, uppror och motuppror, terrorism och kidnappningar, repression och tortyr. Under det tilltagande våldets tyngd har den politiska ordningen urartat, liksom också hoppet om en verklig politisk samförståndslösning. Våldet har i ökande omfattning blivit ett politiskt instrument, avgrunden mellan ”revolutionärer” och ”reaktionärer” har vidgat sig alltmera och har funnit sitt begreppsliga uttryck i ”det totala kriget” och ”förintelsen av den inre fienden”. Visserligen finns det sedan 1977 vissa tecken som tyder på en politisk vändning och en tilltagande politisk oro vid basen. Men diktaturen och militarismen (ofta i form av en imperialistisk nationalism) kommer att prägla bilden av Latinamerika under överskådlig framtid. Läget i militärdiktaturer som Chile, Argentina, Brasilien, Uruguay, Bolivia och Peru äger sin giltighet också i personaldiktaturer som Paraguay och Haiti, liksom i de flesta centralamerikanska stater. För kyrkan medförde dessa politiska nyordningar växande spänningar med staten, som systematiskt börjat bekämpa det kyrkliga engagemanget på det samhälleliga området. I många länder har en regelrätt kyrkoförföljelse resp. kristendomsförföljelse av betydande omfattning vidtagit. I namn av den ”nationella säkerheten” har militärdiktaturerna utvecklat en fascistisk statsabsolutism och en absolut nationalism. Där militärerna övertog makten, där är principen ”nationell (inre och yttre) säkerhet” den allt överskuggande doktrinen.

Denna ideologi förstår kyrka och religion som en makt-faktor, dvs en av faktorerna i totalstrategin mot inre och yttre fiender till staten, och detta inte på grund av religionens själva innehåll, utan på grund av dess kulturella och rituella symboler, symbolerna för det kristna Västerlandet. Det kristna symbolerna ses som en tillgång i kampen mot kommunismen. De regimer som förespråkar ”nationell säkerhet” söker samarbete med kyrkan. De utgår från förutsättningen att kommunismen är den gemensamme fienden till både stat och kyrka. Kyrkan skall hjälpa staten i den ideologiska kampanjen mot kommunismen, och i gengäld garanterar staten kyrkans säkerhet. Regimen har behov av ett traditionellt kristet språk för att väcka folkets medvetande om och entusiasm för statens målsättning och för att bibringa folket intrycket att det kristna språket är statens språk. För att uppnå ett samarbete med kyrkan beviljar och garanterar staten kyrkan vissa privilegier (religionsundervisning, censur, subventioner, rätt till militärgudstjänster, osv.); å andra sidan väntar sig staten att kyrkan skall delta i kampen mot kommunismen och ge sin ”välsignelse” åt militärdiktaturens alla åtgärder. Därmed skulle kyrkan överta en roll analog med militärens, nämligen att hålla befolkningen i schack och att kämpa för de nationella målen.

Den kristna trons förverkligande i Latinamerika i historia och samtid har dock stått i motsättning till denna konception och ifrågasatt militärdiktaturerna, som å sin sida särskilt vänt sig mot kyrkans kamp för de mänskliga rättigheterna och de förtryckta minoriteterna. Militärregimernas reaktion har bestått i att visserligen fortsätta att garantera kyrkans institutionella existens men å andra sidan i ökad utsträckning angripa och förfölja kyrkans verksamhet. Aktiviteten har främst varit riktad mot präster och lekmän inom socialreformistiska grupperingar och organisationer, i enstaka fall också mot biskopar och mot dem som mottagit hjälp från kyrkan.

4. Kyrkans uppfattning om sin egen uppgift

Sedan Medellin har den latinamerikanska kyrkan alltmer utvecklat en differentierad syn på historien, en ny känslighet för det kulturella arvet och klara föreställningar om en latinamerikansk kulturell självständighet. Härav det nya själv- och sändningsmedvetandet som på grundläggande sätt har präglat själavården, även om också nya spänningar och konflikter har seglat upp inom kyrkan.

Kyrkans egen förståelse av sitt uppdrag i den latinamerikanska verkligheten har funnit sitt förverkligande i en mångfald av evangeliserande insatser, där kampen för rättvisa gått hand i hand med förkunnelsen. Den praktiska själavården har följt dokumenten från Medellin och den påvliga förmaningen Evangelii nuntiandi. Det sociopolitiska engagemanget har lett till olika aktiviteter och positioner, som i extrema fall av progressivism eller reaktionär integrism har lett till en polarisering inom kyrkan och delvis också lett till en skiljelinje mellan kristna avantgardister å ena sidan och hierarki och folk å den andra. Satsningen på de fattiga framför allt på landsbygden (under namnet Pastoral popular) har låtit två pastorala konceptioner med delvis olikartade sätt att förstå kyrkan komma i dagen: skiljaktigheterna rör förståelsen av ämbetena, om vem som främst är föremål för den kyrkliga aktiviteten, och vad som skall förstås med kyrkan som institution.

Två fenomen har blivit allt viktigare: återupptäckten av folkreligiositeten och framväxten av kristna basgrupper. Efter att från början ha betraktats med lätt obehag som en kollektiviserad och alienerande kristendomsform har man sedan några år tillbaka börjat att värdera folkreligiositeten på ett nytt sätt med en klar distansering till det tidigare ”elitära” betraktelsesättet. Den politiska klimatväxlingen har också lett till att ”folket” kommit i centrum för uppmärksamheten. Visserligen finns det ganska olikartade uppfattningar om vad ”folket” egentligen är för en storhet, men om en sak är man åtminstone enig, nämligen att inga utvecklingar och strukturförändringar kan göras med framgång utan stöd av folket. Trots sekulariseringsprocessen är den folkliga religiositeten en betydande social, politisk och kulturell faktor. Inom den västerländska civilisationen med dess ekologiska, teknokratiska och rationalistiska problem frågar man i ökande omfattning efter nya värden och nya kriterier på livskvaliteten. I detta perspektiv upptäcker man folkreligiositetens positiva värden. I ett socialpsykologiskt perspektiv innehåller den folkliga religiositeten många element som skänker identitet och mening. Också omsorgen om att kristendomen skall rotas kulturellt i Latinamerika har riktat uppmärksamheten på folkfromheten. De inhemska latinamerikanska religiösa uttrycksformerna kan visserligen inte accepteras i sin helhet utan vidare, men de legitimerar ändå omdömet att Latinamerika väsentligen är kristet och katolskt. I detta sammanhang talar man om en evangelisering av folkfromheten, dvs. människor skall befrias från magi, vidskepelse, fatalism, synkretism, osv., och ledas in i kyrkans tro. I ökande utsträckning uttalar sig också de teologer, som är verksamma i kampen för politisk och samhällelig befrielse, i samma riktning, nämligen för att folkfromheten bör mobiliseras i denna kamp. Genom det befriande medvetengörandet skall den kristna trons egentliga värden stärkas, och den förtryckta befolkningen skall bibringas känslan för solidaritet, rättvisa och sensibilitet gentemot andras nöd. I viss mening är detta redan förverkligat i de s.k. kontesterande basgrupperna. ”De kristna basgrupperna är kyrkans primära, grundläggande kärna, som var och en på sitt plan måste påta sig ansvaret för trons rikedomar och deras utbredande lika väl som för gudstjänsten, som är ett uttryck för dessa. De är följaktligen urcellen för kyrkans uppbyggnad, evangelisationens härd och den huvudsakliga utgångspunkten för människornas återupprättelse och utveckling” (Medellin).

Nu kan man förstå ”bas” och ”grupp” ganska olika, alltefter som man betraktar evangeliets missionära, sociala och politiska dimensioner. Det lär finnas ca 130 000 kyrkliga basgrupper i Latinamerika, och de uppfattar sig som delar av kyrkan, det universella frälsningssakramentet. De finns huvudsakligen på landet och i storstädernas utkanter. Nästan uteslutande fattiga hör till dessa grupper, medelklassen är inte företrädd, än mindre de rika. De flesta kyrkliga grupperna grundas och leds av lekmän: det rör sig om små grupper om 10-20 vuxna, som träffas i husen för att fira ordgudstjänster, hålla gemensam bön och studera bibeln. Ansvaret för nästan är oftast närmaste anledning till dessa gruppbildningar. Utan att utveckla program för ekonomiska och politiska aktioner inför framtiden lyckas ändå dessa grupper övervinna de fattigas resignation och individualism. De kyrkliga basgrupperna lägger huvudvikten vid evangelisation i vid bemärkelse: de strävar efter ett personligt Kristusförhållande, de renar folkfromheten från främmande element, de talar till människorna i den anonyma massan och ger dem möjlighet att uppfatta sig som kristna med egenvärde och rätt till andlig växt. Deras kyrkoförnyande funktion består framför allt i att de motverkar faran för institutionalism och sakramentalism och att de bildar grunden för nya former av kyrklig ämbetsutövning. Andra basgrupper lägger större vikt vid utomkyrkliga funktioner, dvs. förändring av samhället. De är ”kontesterande” grupper, som vill förändra institutionerna. Kontestationen kan rikta sig inte bara mot samhällets orättfärdiga strukturer, utan också mot kyrkliga institutioner, t.ex. biskopar som inte besinnar sitt ansvar för de fattiga.

5. Teologiska strömningar

Den latinamerikanska kyrkans själv- och sändningsmedvetande är otänkbart utan bakgrunden av den s.k. befrielseteologin. Denna ställer upp som sitt mål att tänka igenom hela den kristna tron på nytt, och detta utifrån erfarenheterna av ofrihet, orättvisa, förtryck och beroende, kort sagt förhållandet mellan teori och praxis. Den teologiska reflexionen kan beskrivas ur två perspektiv: kyrkans tro och kyrkans pastorala handlande. Nödvändigheten att finna nya vägar för kyrkans själavård har givit avgörande impulser till den teologiska reflexionen, som utvecklat en sorts praxeologi, en lära om det praktiska tillvägagångssättet. Den har sin utgångspunkt i den speciella latinamerikanska historiska situationen. Den historiska och samhälleliga verkligheten, folkets levande religiositet, kyrkans handlande är den ”teologisk-hermeneutiska ort” där evangeliet uppenbarar sin förlösande och befriande kraft i det konkreta nuet. Latinamerikas kyrka är införlivad i den allmänna historiska och kulturella processen, och ”de fattiga” spelar en stor roll i det teologiska tänkandet och handlandet.

Sedan ett årtionde tillbaka måste man dock tala om befrielseteologierna. Bilden av den teologiska reflexionen har blivit mycket brokig. Det är stor skillnad mellan situationerna i olika regioner och länder, liksom i de konkreta konsekvenserna av de kristnas engagemang. Det är skillnader i samhällsanalysen, och graden av marxism-reception är högst olika. Det finns skillnader i uppfattningarna om dependens-teorins teoretiska begreppsarsenal. Det finns skillnader i bedömningen av praxis, dvs. i accenterna i det kyrkliga livet. Det finns skillnader i valet av politisk väg och beträffande synen på våldets berättigande.

En första strömning inom befrielseteologin ansluter sig nära till Medellin, tänker utifrån pastoral praxis och inriktar sig på praxis. Tonvikten ligger vid den bibliska helhetssynen på evangeliets befrielse. En andra riktning sysslar främst med en politisk befrielsetanke i samband med politiserade kristna grupper. Förståelsen av tron lägger huvudvikten vid det praktiska. Några företrädare för den riktningen använder den marxistiska samhällsanalysens verktyg, andra övertar mer eller mindre kritiklöst marxismens teorier och metoder. Denna strömning bärs i huvudsak upp av gruppen Kristna för socialismen. En tredje strömning inriktar sig på folkets kulturella ethos; man skulle kunna beteckna den som en form av folkligt pastoralt arbete. Nyckelbegrepp är här befrielsen av hela människan, samt folkreligiositeten. En fjärde strömning koncentrerar sig på de mänskliga rättigheterna och har en ”profetisk” och pastoral framtoning: den brukar betecknas som ”Fångenskapens teologi”.

III. Svaret från Puebla

Ingen av de utmaningar, som hittills räknats upp, har blivit förbigångna av biskopsmötet i puebla. Man har tagit ställning till dem alla. Med tanke på att slutdokumentet omfattade 200 sidor kan jag inom ramen för denna korta översikt bara hänvisa till några huvudpunkter av särskild betydelse, utan att här gå in på en djupare analys av dokumentet.

1. Ett pastoralt perspektiv på den latinamerikanska verkligheten

”Vi instämmer med kraft i vad som sagts i Medellin. Vi övertar dess syn på verkligheten, den syn som avsatt så många pastorala dokument under det senaste decenniet” (15). Följaktligen behandlar slutdokumentet framför allt människornas oro i Latinamerika, i synnerhet inför den extrema fattigdomen, en fattigdom med många ansikten (jfr 20), en fattigdom som är resultatet av ekonomiska, sociala och politiska situationer och strukturer. ”Denna verklighet kräver personlig omvändelse och djupgripande strukturella förändringar, som motsvarar folkets berättigade förväntningar på social rättvisa” (19). Därtill kommer andra farhågor betingade av bristen på respekt för de oförytterliga mänskliga rättigheterna: maktmissbruk, systematiskt förtryck, terrorism, obefintligt medinflytande, våldsideologier, kränkningar av mänskliga rättigheter, urbanisering, kulturell alienation och värdenas sammanbrott. ”Vi kan här inte nöja oss med bara en faktabeskrivning. Vi vill blottlägga de djupare rötterna och därmed erbjuda vårt bidrag till det gemensamma arbetet på de nödvändiga förändringarna. Vi gör det utifrån ett pastoralt perspektiv, som på ett direkt sätt utgår från folkets behov” (31).

Likgiltighet, okunnighet, religiös pluralism och sekularisering blandar sig med ”skriet från folket som lider och som kräver rättvisa, frihet, aktning för de grundläggande mänskliga rättigheter som tillkommer individer och folk” (49). ”De djupgående sociala klyftorna, den extrema fattigdomen och de utbredda kränkningarna av de mänskliga rättigheterna är utmaningar, riktade till evangeliseringsarbetet. Vårt uppdrag att leda människor till Gud innesluter också ett uppdrag att bygga upp en gemenskap av bröder” (50). Under det senaste decenniet har kyrkan gjort stora ansträngningar ”för att ge ett motsvarande pastoralt svar. Detta har dels lyckats, dels misslyckats och dels skett på ett felaktigt sätt” (52). Som något glädjande och hoppfullt för kyrkan hälsar biskoparna den snabba utbredningen av kyrkliga basgrupper, som är ”brännpunkter för evangelisering och kraftkällor till befrielse och utveckling” (56). ”Faktiska och smärtsamma läromässiga, pastorala och psykologiska spänningar inom kyrkan och mellan personer av skilda riktningar, som är verksamma i det pastorala arbetet, existerar visserligen fortfarande, men är på väg att övervinnas med hjälp av en öppen och konstruktiv dialog” (62).

Det pastorala arbetet måste för framtiden ännu starkare rikta in sig på verkligheten, som människorna lever i. Med tanke på de aktuella utvecklingstendenserna uttalar biskoparna sin solidaritet med Latinamerikas folk och deras förhoppningar: höjd livskvalitet, rättvisare fördelning av vinster och möjligheter, en broderlig gemenskap som slår vakt om de mänskliga rättigheterna, om medbestämmandet och solidariteten (jfr 74). ”Kort sagt: vårt folk strävar efter en befrielse av hela människan, en befrielse som inte är inskränkt till det inomvärldsliga utan som riktar in sig på den fulla gemenskapen i evigheten med Gud och mellan människorna. Denna gemenskap börjar att förverkligas redan inom historien – om än på ett ofullkomligt sätt” (78).

Kyrkan gör dessa strävanden till sina egna. Av den anledningen vill hon bli ännu mer fri från världens makter, hon vill tjäna ännu mera oegennyttigt, försvara de mänskliga rättigheterna och stärka sitt engagemang för de fattiga och egendomslösa. Pastoral praxis skall ha följande tyngdpunkter: kyrkans enhet, nya modeller för pastoralt arbete i städerna, fler medarbetare, i synnerhet lekmän, i det pastorala arbetet, flera kyrkliga basgrupper, religiös utbildning, användning av massmedier. ”Kyrkan måste alltid vara beredd att med kraft och glädje dra slutsatserna av sitt uppdrag, ett uppdrag som världen aldrig motsägelselöst kan acceptera” (94).

2. Evangelisationens innehåll och betydelse

Med särskild tanke på de misstolkningar och förkortningar som gjorts av det kristna budskapet handlar den andra delen av slutdokumentet från Puebla om sanningen om Jesus Kristus, vår Frälsare, om kyrkan, Guds folk, och om människan och hennes värdighet. Med utgångspunkt i utsagor i den heliga Skrift, av det andra Vatikankonciliet och den apostoliska förmaningen Evangelii nuntiandi utvecklas ur latinamerikanskt perspektiv en kristologi, en ecklesiologi och en teologisk antropologi. Mot den bakgrunden kan evangeliseringens djupare betydelse tecknas. ”Evangeliseringen måste tränga in djupt i människornas och folkens hjärtan. Därför syftar den till personlig omvändelse och sociala förändringar” (249). I anslutning till Evangelii nuntiandi behandlas evangeliseringen av kulturen: ”Evangeliseringen söker nå kulturens rötter, det område där kulturens fundamentala värden finns. Den manar till omvändelse, som kan bilda grund och värn för en förändring av strukturerna och den sociala miljön” (266). ”Den latinamerikanska kyrkans evangeliserande verksamhet måste uppsätta som sitt mål att ständigt förnya och förändra vår kultur i enlighet med evangeliet. Det betyder, att vår kultur måste genomträngas och inspireras av evangeliets värden och kriterier, av människornas omvändelse, av en livsstil i enlighet med dessa värden, av strukturernas förvandling” (273). Också religionen antar ett bestämt folks kulturella former. ”I sina karakteristiska kulturella former är den latinamerikanska religionen folkets uttryck för den katolska tron” (317). Men den latinamerikanska folkfromheten har positiva och negativa sidor: ”Liksom hela kyrkan, så måste också folkets religion ständigt evangeliseras på nytt” (329). För att den folkliga fromheten skall kunna överleva det agrara samhällets förvandling, urbanisering och industrialisering måste man ägna den allt större uppmärksamhet.

Särskilt rikt på tankar är de båda avsnitt i slutdokumentet, som behandlar förhållandet mellan evangelisation och befrielse och mänsklig utveckling, resp. ideologier och politik. ”I Medellin började en dynamisk process mot en befrielse av människan i alla hennes dimensioner, och denna genljuder fortfarande i den apostoliska förmaningen Evangelii nuntiandi och i påven Johannes Paulus II:s budskap till den tredje generalförsamlingen. Det rör sig om ett budskap som tvingar kyrkan och som hör med till hennes innersta, till evangelisationens kärna. Det rör sig om människans autentiska förverkligande” (351).

Biskoparna ser två komplementära och oskiljaktliga element som hör med till den kristna befrielsen: ”Befrielsen från varje slag av slaveri, från personlig och social synd, från allt som söndrar människan och samhället, från allt det som har sin rot i egoismen, i det ondas mysterium. Och: befrielsen för en ständig tillväxt i varandet, genom förbindelsen med Gud och människorna, den förbindelse som når sin höjdpunkt i himlens fullständiga förening, där Gud blir allt i alla och inga tårar skall finnas mer” (353).

Det rör sig om en befrielse av människor och folk, en befrielse som förverkligas i historien och som omfattar existensens alla dimensioner. Till allt detta måste evangeliets förändrande kraft få lämna sitt bidrag, ett självständigt och specifikt bidrag, vars säregna karaktär måste upprätthållas. ”I vår egenskap av Latinamerikas herdar har vi tungt vägande skäl att hänvisa till den befriande evangeliseringen, inte bara därför att den är nödvändig som en påminnelse om individuell och social synd, utan också därför att den situation som beskrevs i Medellin idag blivit ännu mera prekär för majoriteten av våra folk” (358). Som exempel framdras äganderättens och maktens problem, och biskoparna uttalar skarpa fördömanden över förgudandet av rikedomen, de makthavandes anspråk på oinskränkt maktutövning, liksom också av den liberala kapitalismen och den marxistiska kollektivismen som former av ”institutionaliserad orättvisa” (366).

För den sociala samexistensen i rättvisa och frihet är politisk aktivitet och ideologiernas kamp på lika villkor nödvändiga förutsättningar. ”I allmänna ordalag och utan att gå in på de olika medlemmarnas roller ser kyrkan det som sin plikt och rätt att vara närvarande på alla områden av denna verklighet, ty kristendomen måste evangelisera den mänskliga existensen i dess helhet, också dess politiska dimension” (381). Naturligtvis erkänner kyrkan det timligas autonomi, men Kristi budskap till hela människan innehåller en totalt ny antropologi och teologi, som omfattar människans konkreta personliga och sociala liv. ”Det är ett budskap som befriar, därför att det löser från syndens slaveri, som är roten och upphovet till varje form av förtryck, orättfärdighet och diskriminering” (382).

På den politiska aktivitetens område är det dock särskilt viktigt att skilja mellan lekmännens och prästernas verksamhets- och kompetensområden: partipolitiken skall vara förbehållen lekmännen. Med eftertryck och tydlighet talar biskoparna om det politiska våldet. Man tillbakavisar på kyrkans vägnar varje form av våldsanvändning, vare sig den förekommer öppet eller anonymt. Lika klart insisterar man på nödvändigheten att skilja på ideologierna och behålla sin kritiska distans. Med namns nämnande avvisas såväl den liberala kapitalismen som den marxistiska kollektivismen och doktrinen om den ”nationella säkerheten”, liksom också andra former av ideologier och extrema riktningar med anspråk på totalförklaringar av verkligheten. ”Kyrkans uppdrag mitt ibland dessa konflikter, som hotar människosläktet och den latinamerikanska kontinenten är stort och nödvändigare nu än någonsin med tanke på kränkningarna av rätt och frihet, på regimernas institutionaliserade orättfärdighet, som inspireras av motsatta ideologier, på terrorismens våldsförhärligande. För att kunna uppfylla sitt uppdrag måste hela kyrkan handla – biskopar, präster, ordensfolk, lekmän, varje grupp i enlighet med sitt uppdrag. Förenade med Kristus i bön och offervilja måste alla utan hat och våld engagera sig ända till de yttersta konskevenserna för att uppnå målet att bygga upp ett rättvisare, friare och fredligare samhälle. Detta är vad Latinamerikas folk önskar, detta är den befriande evangelisationens nödvändiga frukt” (416).

3. Kyrkans uppdrag att tjäna evangeliseringen i Latinamerika

I slutdokumentets fjärde del nämns några tyngdpunkter i det pastorala arbetet, som bör uppfattas som svar på ”tidens tecken”. Främst står solidariteten med de fattiga i enlighet med den avgörelse man gjorde i Medellin. Kyrkans insats för de fattiga har uppmuntrat dessa att organisera sig för att kunna leva sin tro i alla dess dimensioner och för att kunna hävda sina rättigheter. Naturligtvis har detta medfört spänningar och konflikter för kyrkan, inifrån och utifrån, ibland rent av förföljelser. Men trots detta måste kyrkan gå vidare på den inslagna vägen.

”Med sin förkärlek till de fattiga, var kyrkan i Medellin, för att citera den helige fadern, en vädjan till hoppet om kristnare och mänskligare mål (för samhället). Den tredje generalförsamlingen i Puebla vill hålla denna vädjan levande och öppna nya horisonter för hoppet” (930). En liknande förhoppning uttalas med tanke på ungdomen. Man drar upp riktlinjerna för en pastoral verksamhet bland ungdomen som skall vara inriktad på gemenskap och engagemang, utbildning och medbestämmande. En tredje tyngdpunkt ligger vid kyrkans ansvar för uppbyggandet av ett pluralistiskt samhälle i Latinamerika: ”Vi är medvetna om att kyrkan har ett betydande uppdrag att ge för uppbyggandet av samhället. Men hon äger ingen kompetens att lägga fram alternativa modeller. Därför framlägger vi endast följande allmänna kriterier:

a) Vi kräver inga privilegier för kyrkan. Vi respekterar allas rätt och allas uppriktiga övertygelse. Vi respekterar de inomvärldsliga realiteternas autonomi.

b) Vi hävdar dock kyrkans rättighet att framföra sitt budskap och hennes profetiska uppgift att förkunna och anklaga i evangeliets anda, och att korrigera felaktiga föreställningar om samhället, som inte står i överensstämmelse med kristen syn.

c) Vi försvarar de intermediära organisationernas rättigheter inom ramen för subsidiaritetsprincipen, däri inbegripna sådana organisationer, som tillskapats av kyrkan själv för att kunna delta i arbetet på det gemensamma bästa” (971-974).

En sista tyngdpunkt berör kyrkans handlande beträffande de mänskliga rättigheterna på det nationella och internationella planet. ”Johannes Paulus II har påmint oss om, att människans värdighet är ett evangeliskt värde, och biskopssynoden år 1971 har lärt oss, att främjandet av rättvisan är en integrerad del av evangelisationen. Människans värdighet och försvaret av rättvisan måste förverkligas såväl på det internationella som det nationella planet” (1015).

Övers. Anders Piltz

Evangelisationen i Latinamerikas nutid och framtid

Budskap till Latinamerikas folk

Presentation

Första delen: Den latinamerikanska verkligheten i pastoralt perspektiv

1. Det historiska perspektivet – de stora milstolparna vid evangelisationen av Latinamerika

2. Den socio-kulturella situationen i pastoralt perspektiv

3. Den pastorala verkligheten i Latinamerika

4. Aktuella strömningar och framtidens evangelisation

Andra delen: Guds planer med den latinamerikanska verkligheten

1. Evangelisationens innehåll

2. Sanningen om Jesus Kristus, frälsaren

3. Sanningen om kyrkan: Guds folk

4. Sanningen om människan: människans värdighet

11. Evangelisation – vad är det?

1. Evangelisation – något allomfattande. Dess riktmärken

2. Evangelisation och kultur

3. Evangelisation och folkfromhet

4. Evangelisation, befrielse och mänskligt framåtskridande

5. Evangelisationen, ideologierna och politiken

Tredje delen: Evangelisation i Latinamerikas kyrka: gemenskap och medansvar (comuni8n y participaci6n)

1. Brännpunkter för gemenskap och medansvar

1. Familjen

2. De kyrkliga basgemenskaperna, församlingen och lokalkyrkan

11. Gemenskapens och medansvarets bärare 1. Det hierarkiska ämbetet

2. Ordenslivet som invigning till Guds tjänst

3. Lekmännen

4. Kallelserna till kyrkans tjänst

111. Medier för gemenskap och medansvar

1.Bönen, liturgin och folkfromheten

2.Vittnesbördet

3.Trosundervisningen

4. Utbildning

5.Massmedierna

IV. En dialog för att upprätta gemenskap och medansvar

Fjärde delen: En latinamerikansk missionerande kyrka i evangeliets tjänst

1.Solidaritet främst med de fattiga

11. Solidaritet med ungdomen

111. Samarbetet på uppbyggnaden av ett pluralistiskt samhälle i Latinamerika

IV. Försvaret av personens rättigheter på det nationella och det internationella planet

Femte delen: Under Andens ledning: det pastorala vägvalet

Ovanstående utgör innehållsförteckningen till slutdokumentet från den latinamerikanska biskopskonferensen i Puebla. Texten är avfattad på spanska och omfattar c:a 230 duplicerade sidor. Signum avser att publicera några valda delar av dokumentet i svensk översättning.