Helsingfors, Belgrad, Madrid – milstolpar på Europas väg mot fred?

II

Belgradförhandlingarnas utgångspunkt

I Moskva frågade man sig antagligen före Belgradmötet om man inte hade blivit lurade vid Helsingforsförhandlingarna. Det verkade som om avtalets praktiska verkan skulle vara inskränkt till att ge den egna inre oppositionen en plattform. Ett något torftigt förhandlingsresultat kunde man kanske tycka.

Nytt läge. Själva temat för Belgradmötet var en kompromiss. Sovjetunionen och de andra östländerna samt de alliansfria länderna hade länge velat att en europeisk organisation skulle grundas för en del bestämda uppgifter. Genom en sådan organisation skulle EG:s fortsatta tillväxt hindras, man skulle bättre torgföra Sovjets utrikespolitik, man skulle lösa upp västblocket och få till stånd ett av alliansfria stater dominerat Europa.

De redan alliansfria länderna skulle naturligt nog kunna frestas av en sådan ordning. Den skulle också kunna te sig som ett hinder för att stormakterna skulle träffa politiska överenskommelser över huvudet på småstaterna.

Västsidan ville inte ha en stående organisation. Man ansåg att det räckte med konferenser för att Helsingforsavtalets syften skulle främjas.

Parterna har numera bytt ställning med varandra. Före konferensens början i Belgrad hösten 1977 var Sovjetunionen emot en stående organisation. Man trodde då att unionens inre svårigheter skulle ge eko i en dylik. Man ville inte ge Väst möjlighet att inom en europeisk organisation steg för steg verka för nedtrappning av den rådande spänningen. Västsidan hade däremot fått upp ögonen för att även en till de europeiska länderna inskränkt organisation skulle kunna användas för att öva press på Sovjetunionen och de andra öststaterna.

Sommaren 1977 sammanträdde en kommitté för att förbereda konferensen i Belgrad. I början av oktober startade konferensen. Under denna arbetade Sovjetunionen träget med att försöka resa hinder för Helsingforstraktatens fortsatta tillämpning. I detta syfte manade öststaternas representanter till inriktning på framtiden och varnade för fåfängt tal om snön som föll i fjol. Man efterlyste konkretion och inriktning på militär avspänning utan att låtsas om att man varit med och beslutat en hel del därom redan i Helsingfors. Militär avspänning borde vara dagens lösen. Och den militära avspänningen borde innefatta ett fördrag om förbud mot kärnvapen. Moskva hävdade att slikt fördrag vore fredens bästa värn.

Vid Belgradmötet visade det sig att uppdelningen på politiska block låg fast. De alliansfria staternas svåra roll blev att söka efter svårfunna och kanske orimliga kompromisser.

Inga medgivanden

Från Väst var man angelägen om att vinsterna från Helsingfors ej skulle förloras. Man gick därför systematiskt igenom Helsingforskonferensens slutprotokoll och frågade om den eller den punkten hade följts upp i politisk handling.

Vid denna genomgång rådde skillnad mellan Europeiska Gemenskapens och Förenta staternas sätt att angripa problemet. EG-representanterna var återhållsamma och vaktade sig för att ge hugg på sig eller att onödigtvis väcka ont blod genom att höja rösten. Förenta staternas delegationsledare, Arthur Goldberg, använde däremot ett ljudande klarspråk. Han nämnde namn på av myndigheterna förföljda oliktänkare i Öst. Sovjetunionen och de andra öststaterna svarade att man fann att det efter Goldbergs anföranden stod klart att någon sann fredsvilja inte fanns hos motparten. Man skulle i och för sig kunna gå med på att kompromissa. Men eftersom Goldberg ensidigt och onyanserat angrep förhållandena i kommunistländerna så fanns ej rum för egentliga förhandlingar. Goldbergs frispråkighet hade förvisso sina förtjänster men nackdelarna var också uppenbara.

Den franske delegaten slog i tre huvudpunkter fast att Helsingforsavtalet inte hade vunnit avsedd tillämpning hos alla de fördragsslutande staterna och erinrade därvid om:

– att enskildas tanke- och yttrandefrihet på sina håll är starkt beskuren;

– att hinder finns för tanke- och trosfrihet i åtskilliga länder; – att obetingad rätt till emigration inte finns överallt.

Beträffande den första punkten exemplifierade den franske delegaten med frihetsberövanden utan efterföljande rättegång, stränga straff för kritik, förlust av anställning, avstängning från utbildning av barn till misshagliga föräldrar samt förlust av medborgarrätt och landsförvisning.

Beträffande den andra nämndes att det numera i många fall är lättare för troende att samlas och hålla kontakt med varandra. Många stater använder dock ännu sin nationella överhöghet till att beskära tanke- och trosfriheten.

Under Belgradkonferensens gång dömdes i Tjeckoslovakien tre undertecknare av Charta 77. Beträffande utvecklingen i Öst försökte dock EG:s företrädare så gott det gick tolka allt till det bästa. På detta sätt ville man jämna vägen för fortsatta förhandlingar.

Sedan EG-representanterna hade konstaterat framsteg och misslyckanden lät man Helsingforsavtalet vila. Öststaterna nöjde sig med att brännmärka det som de ansåg vara försök till inblandning i andra länders inre angelägenheter. Man gjorde också bakstötar genom att peka på arbetslöshet samt att det förekom olika lön för män och kvinnor m.fl. missförhållanden inom västländerna. Förenta staterna angreps dock hårdast. Man tog exempelvis upp att löjtnant Caley, som hade dömts för brott mot krigets lagar såsom ansvarig för människoslakten vid My-Lai i Vietnam, hade fått sitt straff avkortat och släppts ur fängelset.

Omöjligt att komma överens. Ett andra mål för EG-ländernas jämte Förenta staternas och Kanadas verksamhet vid Belgradkonferensen var att försöka få Sovjetunionen att erkänna att avsteg från vad som hade bestämts i Helsingforsavtalet hade förekommit. Detta lyckades inte. Man försökte att för Öst understryka den vikt man fäste vid att avtalet tillämpades genom att föreslå tillägg och förbättringar. Detta exempelvis vad som hade överenskommits rörande de mänskliga rättigheterna, kontakter mellan spridda familjemedlemmar och rätten till äktenskap över gränserna. Man ville visa att det var nödvändigt att respektera avtalet om avspänning skulle kunna nås.

Men vi vet att bränt barn skyr elden och att skållad katt räds kallt vatten. Sovjetunionen föredrog därför att Belgrad misslyckades framför att gå med på ytterligare framsteg beträffande de mänskliga rättigheterna. Före mötet trodde västdelegationerna att Sovjet hellre skulle göra eftergifter än stoppa upp rörelsen mot ökad avspänning. Man ansåg att Moskva ogärna skulle låta en skugga falla på tilltron till allvaret i den av Moskva sedan många år förordade avspänningspolitiken. Denna sägs vara utan återvändo och det sägs alltid att den vinner allt starkare gensvar i allt vidare kretsar.

Det sovjetiska motståndets hårdhet blev klart och tydligt efter några veckors förhandlande. Vidare tal om Helsingforsavtalets tillämpning syntes då kunna undvaras. Den stenhårda inställningen märktes särskilt när EG-länderna – med särskilt Frankrike som talesman – erbjöd Sovjetunionen motprestationer. Man hade sagt nej och menade det också.

Bresjnev föreslog att det skulle hållas tre nya europeiska konferenser. En skulle syssla med miljön, en med energi och en med transporter. Västsidan höll med om att dessa konferenser kunde vara till nytta. Beträffande de båda förstnämnda var man också beredd att sätta igång med förberedelserna. Från Öst begärdes också att rätten till arbete bättre skulle tryggas och att personskyddet för främlingar skulle förbättras. Väst lovade med anledning härav att besinna sitt ansvar i dessa stycken.

Förhandlingarna fortsatte efter 1977 års julferier. Sovjetunionen lade då fram förslag till slutprotokoll. I detta föreslogs att konferensen skulle som sitt slututtalande godkänna tre satser, som var sådana att de borde kunna godtagas av alla parter. De tre satserna var plockade ur det hundratal förslag till beslut, som hade lagts fram under konferensens lopp. Dessa tre föreslagna satser tillhörde alla det sovjetiska förhandlingsgodset. Det är inte känt om de övriga kommunistiska staternas delegationer ens hade blivit tillfrågade rörande förslaget.

Självfallet rörde det sovjetiska förslaget särskilt frågan om militär avspänning. Man höll sig troget till sin sedan många år fastlagda linje.

Moskvas mål: Nedrustning

Sovjet hade inte tövat med att plocka fram sin diplomatiska käpphäst. Redan i oktober begärde man att konferensen främst skulle syssla med nedrustningsfrågan. Man erinrade om att framsteg i denna fråga inte hade skett på många år samt att frågan nu brådskade. Enligt Sovjetunionens och dess följeslagares Polens, Tjeckoslovakiens och Rumäniens uppfattning gällde det att dels hindra att något land blev det första att gripa till kärnvapen och dels att sätta stopp för att befintliga militära pakter vidgades. I klartext betydde detta att man ville spärra Spaniens inträde i Atlantpakten.

Moskva hade väl inte väntat sig några påtagliga resultat genom sitt utspel i nedrustningsfrågan. Man hade emellertid funnit att Belgradkonferensen borde kunna duga_ till att visa att det var Väst, som reste hinder mot allmän nedrustning. Enligt västsidan borde frågan om nedrustning behandlas steg för steg och inriktas på åtgärder, som skulle syfta till att bygga upp ett ömsesidigt förtroende.

Beslutet från Helsingforskonferensen om att militära övningar, som omfattade fler än 25 000 man marktrupper, öppet skulle anmälas föreföll att ha iakttagits. Enligt Västs mening var det på sådana förtroendeskapande åtgärder, som det fortsatta nedrustningsarbetet borde byggas. Väst ansåg därför att det var rimligt att man motsatte sig att det vid konferensen skulle hållas allmänna överläggningar i nedrustningsfrågan.

Den franske delegaten påminde om att Warszawastaternas begäran om att befintliga allianser ej skulle få vidgas stod i strid med staternas naturliga rätt att själva – kollektivt eller enskilt – bestämma om egen säkerhet. En sådan begäran stod också enligt fransk uppfattning i strid även med Helsingforstraktaten, vari det bl.a. hade bestämts att staterna hade ”. . . rätt att tillhöra eller att stå utanför internationella organisationer, att biträda eller icke biträda bilaterala eller multilaterala fördrag, till vilka även räknas rätten att sluta eller icke sluta traktater om allianser.”

Vissa västdelegationer ville att man vid Belgradmötet helt skulle inrikta sig på frågan om tillämpningen av vad man hade kommit överens om i Helsingfors. Andra delegationer ansåg – under åberopande av de ”tio principerna” (om jämlikhet, ickevåld, gränsernas okränkbarhet osv.) – att man borde kunna tåla en öppning mot nedrustningsfrågan inom konferensens ram samt att frågan om tillämpningen av de ”tio principerna” var en angelägenhet för de enskilda staterna, som inte alltför ingående borde prövas av andra länder.

Helsingforskonferensens slutprotokoll behandlade endast i förbigående nedrustningsfrågan. Denna viktiga fråga är dock före inom flera internationella organ och den skulle dessutom under år 1978 behandlas inom en av Förenta Nationerna särskilt för ändamålet sammankallad konferens. I Belgrad försökte man dölja sin egen smutsiga byk genom att försöka plocka fram nedrustningsfrågan såsom en huvudpunkt på dagordningen. Med hänsyn till att denna fråga skulle dryftas i andra sammanhang på utsatt tid och plats fanns det inte rimlig anledning att ta upp den i Belgrad.

Med blicken mot Madrid Bädda för framtiden

Mänskliga rättigheterna och nedrustning var inte de enda ting som dryftades i Belgrad. Man talade en hel del i utskotten om ekonomiskt och industriellt samarbete, om handel och om informationsutbyte samt avsatte också tid åt genomgång av de olika delarna och underavdelningarna i Helsingforskonferensens slutprotokoll. Att framsteg på samarbetets område hade gjorts stod klart. Tanken på ökat samarbete fanns före Helsingforskonferensen. Man kunde därför inte klart urskilja hur konferensen hade påverkat utvecklingen. Meningsmotsättningarna ledde mer än en gång till misshälligheter. Eftersom de båda lägren har skilda meningar om den enskilda människans uppgift och ställning kunde motsättningarna ej undgås.

För att utskottsarbetet skulle ha kunnat drivas med framgång hade man behövt komma överens åtminstone om vissa huvudlinjer för hur huvudfrågorna avspänning och mänskliga rättigheter skulle behandlas. Men det gick inte att komma överens om hur man skulle närma sig problemen. Genom dessa svårigheter kom också alla andra viktiga frågor i skymundan. Det är möjligt att man beträffande en del av dessa skulle ha kunnat kompromissa sig fram till någon lösning. Väst ansåg att övriga frågor ej kunde frikopplas från de båda huvudfrågorna. Man ville sålunda under alla förhållanden inte tåla att de betydelsefullaste frågorna uteslöts från dagordningen.

Avtal förpliktar heter det sedan gammalt. I strid med denna regel samt också tvärt emot allt förnuft blev det nu så att frågan om de mänskliga rättigheterna inte ansågs förtjäna ingående studier och samtal. Detta förfarande stred också mot vad de deltagande staterna hade utfäst vid Helsingforskonferensen beträffande Belgradmötet. Man ville så gärna förhandla i Belgrad – om allt. Men inte om detta! Förhandlingarna rann därför ut i sanden och tekniska nödlösningar fick tillgripas för att få det hela att flyta. Man utsatte en ny förhandlingsrunda i Helsingforstraktatens anda till Madrid år 1980. Det finns tyvärr goda skäl att frukta att Sovjetunionens och de andra öststaternas inställning även i fortsättningen blir lika oförsonlig.

Önskan och verklighet

Vad kan vi nu lära av dessa diplomatiska övningar?

Det var betydligt svårare att nå resultat i Belgrad än det hade varit i Helsingfors. Genom att underteckna Helsingforstraktaten hade Sovjetunionen och dess allierade lovat att följa en rad grundsatser, som de för övrigt många gånger tidigare hade förklarat vara deras egna. Sovjetunionen med följe trodde, att de genom vissa av dem själva begärda ändringar i Helsingforsakten hade satt alla besvärande punkter ur spel. Men det visade sig till allmän förvåning att det var oliktänkarna i öststaterna som bäst kunde använda sig av Helsingforskonferensens slutakt. I denna akt fanns nämligen en anmärkningsvärd formulering, som gällde den sjunde principen (”de mänskliga rättigheterna”). Om denna hette det: ”De fördragsslutande staterna . . . bekräftar att den enskilde individen har rätt att veta sina egna rättigheter och plikter inom detta område och att själv handla i enlighet därmed . . .”. Detta uttalande gav oliktänkarna en god grund att stå på när de djärvt började att förfäkta sin rätt till åsiktsfrihet. Denna djärvhet har givit eko av olika styrka och klang hos de styrande i västländerna och särskilt hos Förenta staternas president. Den har också påverkat invånarna i västländerna. Man drevs att allmänt begära att öststaternas regeringar skulle respektera vad som hade överenskommits i Helsingfors. Hos de egna regeringarna begärde man att de skulle medverka till att de godtagna mänskliga rättigheterna allestädes bleve respekterade.

Västmakterna hade velat nå längre i Belgrad genom att förmå Sovjetunionen och andra öststater att erkänna att de tio principerna inte helt och hållet iakttogs. Men det visade sig att det var svårare att få fram bekännelser om felsteg än att uppnå medverkan i principdeklarationer.

Man hade också glömt att verkliga underhandlingar förutsätter att man är beredd att gå in på byten, att ge och ta. Denna regel gäller vid alla förhandlingar mellan suveräna och i princip jämlika stater i fredstid. Annat gäller endast när man sluter fred och segraren tvingar den besegrade att underkasta sig segrarens villkor. I Belgrad saknade västländerna lockande bytesvara. Resultatet blev därefter.

Sovjetunionens gamla önskan om att krigsslutets gränser skulle erkännas hade tillfredsställts redan i Helsingfors. Västmakterna var inte beredda att sätta egen säkerhet på spel genom att i Belgrad följa Sovjet i fjäten på av denna makt uppspejad väg mot en allmän nedrustning. Av denna anledning gjordes det varken några framsteg i nedrustningsfrågan eller nåddes någon annan överenskommelse av större värde.

Belgrad kan – som har framgått av den föregående redogörelsen – på sin höjd räknas som en milstolpe på vägen mot en allmän europeisk säkerhetstraktat. Denna väg har varit och är fylld med mänga försåt och hinder. Det gäller för var och en att erkänna den andres rätt att ha sitt samhälle organiserat på ett annorlunda sätt utan att för den skull ge avkall på rätten att påpeka brister, som man tycker sig finna hos grannen.

Vi kan konstatera att Belgrad inte ledde till ett slut på den skärpta ”ideologiska vaksamhet”, som alltsedan Helsingfors har drabbat invånarna i Sovjetunionen och andra öststater. Beträffande kommunistländerna märks tendenser till upplösning av de band som knyter dem samman. Men utvecklingen går inte rakt framåt inom dessa länder. Rättegångarna mot oliktänkare i Sovjetunionen är dock kanske endast skjutshåll vid vilka en pågående utveckling till det bättre tid efter annan får bida. Under den långa kampen för frihet kommer folkets röst allt kraftigare att driva på regeringarnas handlingsvilja inom ramen för den avspänningspolitik, som är den enda realpolitiken för Europas framtid.

Västsidan gjorde fel när man begärde för mycket. Man önskade två ting, som logiskt sett syntes höra samman men som likväl i grund och botten var oförenliga. Man kom underfund med att Helsingforstraktaten inte hade följts upp på rätt sätt och att brott mot traktaten hade varit mycket vanliga. Det fanns sålunda goda skäl att fråga sig om det skulle medföra någon nytta om den gamla överenskommelsen vidgades eller förnyades. Den som svek sina löften borde påminnas härom. Men det kunde bero vid detta. Ytterligare ältande av saken skulle bara göra ont värre. Nya mål bonde istället utstakas. Vi vet ännu inte hur västsidan kommer att närma sig problemen när man möts i Madrid. Men tiden har snabbt runnit undan utan att något, som har hänt under det senaste halvåret, tyder på att östsidan nu kommer att ändra sin hållning.

Östsidans politik verkar att ligga fast. I vissa huvudstäder – detta gäller särskilt om Bukarest – talar man redan om att det ligger makt därpå att man noga förbereder nästa konferens. Med föreberedelse menar man dels att hemmaoppositionen skall tystas och dels att man vill få Väst att godtaga de egna linjerna för det fortsatta arbetet. Under sådana omständigheter är det fara värt att den utlysta nya konferensen inte kommer att medföra bättre resultat än Belgradmötet. Helt onyttig behöver dock inte heller den nya konferensen bli. Konferenserna hjälper till att vidmakthålla en handlingsberedskap och de ger också Väst möjlighet – samtidigt som man kan tvingas att sopa framför egen dörr – att hävda, att verklig avspänning innefattar att man erkänner de enskilda individernas rätt. Risken att den kommande konferensen inte kommer att leda någon vart är överhängande därest den enskildes rätt ej erkänns på ett varaktigt och övertygande sätt.

Madrid ger parterna ytterligare tillfällen att känna varandra på pulsen och bygga upp ömsesidig tillit. Västländerna kan genom Madridkonferensen beredas nya tillfällen till överenskommelser med de alliansfria länderna samt kan kanske också närma sig öststaterna. Många sitter fortfarande fast i ett blocktänkande. I Madrid kommer man att tvingas gå utanför de militära alliansernas snäva ram. Detta bör också kunna främja utvecklingen mot verklig avspänning.

Belgrad var en besvikelse även ur avspänningssynpunkt. Inför mötet med Sovjet och dess allierade syns det som om atlantpaktstaterna hade försummat att försöka bryta dödläget. Man har försmått att lägga fram förslag, som lätt skulle kunna biträdas av de alliansfria staterna. Mot sig har västländerna en rad sammansvetsade stater. Dessa stater är dock trots allt inte helt eniga när det gäller tillämpningen av reglerna om de mänskliga rättigheterna. Men man måste likväl fråga sig om hoppet om sprickor räcker för att motivera att Väst skall hålla fast vid blocktaktiken. Det är möjligt att framtidens historiker kommer att finna att det var vid Belgradkonferensen som de alliansfria staterna började gå samman i syfte att finna en väg till existens utanför de militära allianserna.

Bearbetning och översättning: Bengt Rur