Islamskt uppvaknande

De politiska händelserna i den islamska världen ter sig för västliga ögon svårförståeliga och motsägelsefulla. Vi har vant oss vid att se de islamska länderna som mer eller mindre moderna stater efter västligt mönster. Detta synsätt gör det emellertid svårt att se de djupare drivkrafterna bakom den pågående re-islamisering som sker i många – i västliga ögon – moderna stater som t.ex. Turkiet, Egypten, Pakistan, och nu också Iran, länder i vilka starka krafter verkar för införandet en islamsk republik.

Fram till för några år sedan var den ”modernistiska” teologin såsom den har utvecklats vid moskén och universitetet AlAzhar i Kairo och dess toleranta riktning tongivande inom Islam. Under många århundraden hade den islamska reformteologin här utvecklat en islamsk sociallära, samt en modern syn på kvinnans ställning i samhället.

Genom de oljerika länderna Saudiarabien och Libyen varifrån den nya islamiseringsvågen tog sin början trängdes sedan några år de i västlig mening toleranta och sekulära staternas inflytande tillbaka. Den utveckling och de våndor som den islamska världen f.n. genomlider är visserligen präglade av starka sociala och politiska tendenser, men dessa får inte skymma det

faktum att religionen och politiken är en enhet i islam, vars återuppvaknande och nya livskraft direkt hänger ihop med ett nyvunnet medvetande om den religiösa och politiska identiteten under den efterkoloniala tiden.

En nyvunnen självkänsla

Sedan mer än tusen år tillbaka åtnjuter moskén och universitetet Al-Azhar i Kairo den högsta läroauktoriteten för den traditionella sunnitiska riktningen inom islam, till vilken 90% av alla muslimer räknas. Dess andlige och teologiske ledare är storimamen dr Abdel Moneim al-Nitur, vars ställning närmast kan betecknas som hedersprimas för världens islam. Ur den tyska evangeliska kulturtidskriften Evangelische Kommentare nr 2/79 återger vi hår något förkortad en intervju med dr Abdel Moneim al-Nimr i vilken han som representant för den högsta islamska läroauktoriteten ger sin syn på den reislamisering som f.n. pågår i många länder. Samtidigt kommenterar han händelserna i Iran, där den shiitiska riktningen inom islam är starkt representerad. Denna riktning – det skall här tilläggas – betraktas av sunniterna snarare som en speciell, starkt emotionellt präglad riktning inom islam än en utbrytning i lärofrågor.

Enligt dr Moneim al-Nimr måste reislamiseringen i den islamska världen i grunden ses som ett återuppvaknande av den gamla jordnära och i dessa länders tradition djupt rotade religionen med sin rättsordning och sin syn på livet. Denna utveckling är inte svår att förklara, den är en reaktion mot de forna kolonialherrarnas och de av dem insatta regeringarnas strävanden att avskära alla band mellan den muslimska befolkningen och dess tro, dess rättsordning och dess i den islamska religionen förankrade värdighet. Om man vill förstå islam och dess roll i det politiska och samhälliga livet så måste man se att islam, dess rättsordning och dess värdeordning utgör en omistlig enhet, utan vilken man inte kan vara muslim.

Öst och väst, säger Moneim al-Nimr, har försökt att uppfostra oss i för islam främmande föreställningar om vårt eget arv. De förvandlade vårt liv till en blek skuggbild och en dålig kopia av kolonialherrarnas främmande värld. Till och med när vi blev politiskt oavhängiga innebar detta inte någon verklig förändring. Vårt andliga och kulturella liv förblev genomsyrat av icke-islamska förebilder. Bara genom att vi når vårt andliga och politiska oberoende kan vi göra rent hus med en av de ödesdigra följderna av den koloniala epoken: att våra folk, att vår religion och vår kultur har blandats med främmande element så till den graden att vi har förlorat vår identitet. Det räcker alltså inte med att skaka av kolonialismens politiska ok, om idéerna och ideologierna fortsätter att kulturellt förtrycka våra folk.

Det är de islamska folkens längtan efter sin egen identitet och värdighet som har lett till ett återuppvaknande av islam. Att gå tillbaka till de islamska källorna betyder att vi söker återanknyta banden till vår egen tradition och till vår egen historia, för att befria oss från allt främmande inflytande som trängt in i vårt tänkande och präglat vårt sätt att leva. Varje folk i Europa har sin särart, det har sin egen personlighet och en motsvarande rättsordning. Varför är man förvånad när de islamska folken nu söker sin särart, sin identitet?

I västvärlden talar ni om det kristna västerlandet – vi talar om den världsvida islamska familjen som samlas kring koranen som den heliga skriften, Guds uppenbarelse genom profeten Mohammed och helgedomen Kaaba i Mekka. Vi återvänder nu till vår egen religion, till vår egen

kultur och till vår egen historia och till de värden som de innebär. Varför är man egentligen förvånad nu? Vi kritiserar inte andra folk som vill leva i enlighet med sitt historiska och kulturella arv. Men på samma sätt undanber vi oss kritik när vi vill leva i enlighet med vårt eget historiska arv.

I västvärlden bör man dessutom komma ihåg att den islamska gemenskapen kan se tillbaka på en mer en 1400-årig historia och kultur som omfattar alla livets områden, och som haft sina stora blomstringstider redan när det utanför den islamska världen inte kunde vara tal om kultur och civilisation. Vi har våra rötter i en kultur som blivit en lärare för många folk och för många kulturer.

I detta sammanhang måste man också se reformen av rättsväsendet i Egypten och de flesta islamska staterna. Den enda källan till vår rätt är och förblir sharia, den sakrala islamska rätten. Anglo-saxiskt rättstänkande, Code Napoleon, eller tysk rätt kom till användning under kolonialtiden – de var ett uttryck för andra folks rättstradition, och därför främmande element i den islamska världen. Att reformera rättsväsendet är därför ett krav i tiden.

Lurade av kommunisterna?

På tal om händelserna i Iran framhäver dr Moneim al-Nimr att Al-Azhar principiellt inte lägger sig i de islamska staternas politik. Men som den högsta islamska läroauktoriteten anser han att de shiitiska bröderna under ledning av ayatollah Khomeiny är helt fria att protestera mot förhållandena i Iran och att kräva förändringar. Men samtidigt är han bekymrad över att strävandena efter en politisk förändring i Iran faktiskt utnyttjas av kommunisterna för egna syften – som t.ex. i Afghanistan. Han ber därför sina bröder, de religiösa ledarna i Iran, att vara på sin vakt så att den heliga islamska revolutionen inte missbrukas av kommunisterna som har i grunden andra syften, som det har visat sig.

Kristna och den islamska rätten

Den islamska rätten – sharia – äger universell giltighet, den omfattar således både muslimer och icke-muslimer vars säregna rättigheter är inbyggda i sharia. Suveräniteten av den islamska rätts- och levnadsordningen är inte begränsad till ett visst territorium eller till en bestämd personkrets, utan den är principiellt universell.

Eftersom kristna och judar tror på Guds uppenbarelse, utgör de inte något främmande element i den islamska teokratin, utan en integrerande beståndsdel. De åtnjuter full jämlikhet vad gäller rättigheter och skyldigheter som medborgare i den islamska staten. Historiskt sett har kristna och judar inte så sällan spelat en viktig roll i den islamska staten: de har blivit ministrar och sekreterare till kaliferna. På vissa områden är kristna och judar emellertid undantagna från den islamska rätten: för dem gäller inte de islamska religionslagarna. Dessutom är de undantagna från den islamska äktenskaps-, skilsmässo- och familjerätten. På dessa områden gäller enbart den kristna respektive den judiska rättstraditionen utan inblandning från den islamska statens sida. Bortsett från dessa undantag gäller den islamska statens suveränitet utan inskränkning för alla medborgare. Varken Egypten, England eller Frankrike kan stifta lagar från vilka vissa grupper är undantagna, ty den statliga suveräniteten kräver att alla – inklusive utlänningarna – lyder under samma lagar. Att tillhöra en annan religion får inte vara ett alibi för att man inte iakttar de statliga lagarna, som omfattar civil- och straffrätten och den ekonomiska rätten. När nu den islamska rätten som är framstegsvänlig och human åter träder i kraft så kan den inte enbart gälla muslimerna, utan den måste gälla alla medborgare, säger Moneim al-Nimr.

En arabisk socialism?

De islamska staterna behöver inte snegla åt eller imitera den västliga socialismen, ty islam har sina egna grundvalar för ömsesidigt socialt ansvarstagande och social rättvisa. Med utgångspunkt i profeten Mohammeds lära har den islamska socialläran utvecklats till ett all-islamskt välfärds- och solidaritetssystem. Denna utveckling ägde faktiskt rum långt innan de sociala frågorna blivit brännande i Europa. Den islamska socialläran ägnar sin omtanke framför allt åt de fattiga och de sjuka, åt änkor och föräldralösa barn, åt de gamla och nödlidande resande vilka – enligt ett bud från 1300-talet – ges möjlighet att resa hem utan ersättning.

Det måste dock beaktas att muslimerna inte talar om socialism utan om social rättvisa, om ett ömsesidigt socialt ansvarstagande. Detta innebär både välfärd och människovärdig levnadsstandard i det mellan-mänskliga och det mellan-folkliga förhållandet, men detta innebär inte en inblandning av statliga organ. Huvudskillnaden mellan den islamska socialläran och marxismen ligger just i frånvaron av statlig inblandning. Till skillnad från socialismen undviker den islamska socialläran ett ensidigt betonande av den materiella välfärden. Den framhäver istället vikten av att hjälpa hela människan t.ex. genom att ge vägledning och råd i en svår situation. Sist och inte minst sker den sociala utvecklingen utan strejker, utan demonstrationer och utan blodsutgjutelse.

Också i detta avseende måste det framhävas att islam är en total religion, den omfattar hela människan och alla livets områden. Varken kommunism eller socialism tål alltså att jämföras med den islamska socialläran, de kan inte ens tänkas komma i närheten av den islamska socialläran, ty den har sin förankring i religionen, den förverkligas därför också utan statlig eller politisk inblandning, utan tvång, utan hot och utan straff – den vänder sig helt enkelt till människans fria vilja. Den förblir intakt när samhällsstrukturerna sviktar och när den statliga auktoriteten försvagas. Just i ett sådant läge visar den islamska socialläran sin livskraft, ty muslimens förhållande till medmänniskan är djupast förankrat i hans förhållande till Gud.

Islam är och förblir blott och bart islam, den är varken socialistisk eller demokratisk eller på annat sätt politisk. Den är islam och ingenting annat. Dess allomfattande och allsidiga karaktär gör att den är den bästa vägen till en humanism som strävar efter den fullt utvecklade och därigenom fulländade människan, anser dr Moneim al-Nimr.