Får man använda historiska och litterära gestalter hur som helst?

Prästskildringar är ymnigt förekommande i litteraturen, men frågan är om det i svensk litteratur finns ett mer osympatiskt porträtt av en präst än det som Hjalmar Söderberg tecknar i romanen Doktor Glas från år 1905.

Romanen är skriven i dagboksform. Det är doktor Glas som skriver dagboken och skeendet tolkas helt ur hans synvinkel. I sin praktik får han besök av den unga och vackra fru Helga Gregorius. Hon är gift med den mycket äldre pastor primarius Gregorius och hennes problem är att hon gripits av en sådan motvilja mot de äktenskapliga plikterna. Denna aversion har accentuerats när hon blir förälskad i en annan man, som i romanen bara skymtar som en skugga. Doktor Glas gör vad han kan för att befria fru Gregorius från den äkta mannens fysiska närmanden, först genom att allvarligt förmana honom att avstå från all sexuell aktivitet, därför att hans hustru lider av en kvinnosjukdom (icke närmare beskriven), sedan när detta inte hjälper genom att intala pastorn att han själv har hjärtproblem och att den fysiska ansträngningen och upphetsningen skulle kunna äventyra hans liv. När inte ens det hjälper beslutar sig doktorn till sist för att döda pastorn för att slutgiltigt befria hans hustru från detta vedervärdiga monster, som förblindat av sina lustar våldtagit henne, och som tillgriper tal om Guds vilja för att tvinga sig på henne.

Att denna ytterst negativa bild av en kyrkans man till stor del orsakas av Hjalmar Söderbergs aversion mot allt vad kristendom och kyrka heter förefaller mig stå utom allt tvivel. Samtidigt är det inte porträttet av prästen som är det viktiga i romanen utan doktorns diskussion med sig själv om det i något sammanhang kan vara tillåtet att ta en annan människas liv. Det är samma diskussion som Raskolnikov för med sig själv i Dostojevskijs roman Brott och straff. Att doktorn dödar prästen sker dock inte bara av altruistiska motiv. ”Mig gick livet förbi” återkommer i hans dagboksanteckningar som ett ledmotiv. Nu vill han bevisa för sig själv att han kan gripa in i händelsernas ström, verkligen förändra livet för åtminstone någon människa och inte bara viljelöst och melankoliskt stå bredvid och titta på, som en flanör. Det tragiska är bara att det inte har tjänat något till. Fru Gregorius blir av allt att döma inte lyckligare, tvärtom. Det antyds att hon blir övergiven av sin älskare. Och doktorn förblir ensam. Ännu ensammare än förut, eftersom han inte kan berätta för någon vad han har gjort, allra minst för henne. Det vilar ett drag av ohjälplighet över romanen, av vad vi brukar kalla sekelskiftesmelankoli, eller med det franska uttrycket fin de siècle. Ingenting tjänar något till. Allting är för sent och människan är obotligt ensam och utlämnad.

Det kan naturligtvis vara lockande att fundera över pastor Gregorius, hans handlande och hans psyke. En som gjort det med eftertryck är vinnaren av Augustpriset 2004, Bengt Ohlsson, som i sin tjocka roman Gregorius (423 sidor) sätter pastorn i centrum. Även detta är alltså en jagroman, men ur Gregorius synvinkel. Man känner igen det mesta av handlingen från Söderbergs roman, men pastorns vistelse vid brunnsorten Porla är helt och hållet nydiktning, likaså att Helga Gregorius förses med en väninna, som hon ideligen talar om och besöker.

Bengt Ohlsson låter pastor Gregorius berätta om sin bakgrund, sin uppväxt och relation till föräldrarna, särskilt till fadern, allt detta som motiverar hans känslor av utanförskap, av ensamhet och av social underlägsenhet. Han tycker själv att han är fet och ful och kan inte förstå att den unga vackra Helga är hans hustru. Detta leder i sin tur till svåra svartsjukekval.

Han var nära vän med Helgas föräldrar och har känt henne sedan hon var en liten flicka. Han lekte med tanken att han och hans första hustru skulle kunna få adoptera barnet. En scen som snuddar vid pedofili är när pastorn av misstag ser den 12-åriga Helga spegla sig naken i hennes föräldrars sängkammare. Denna syn bär han med sig, till och med när han vakar vid sin första hustrus dödsbädd.

Det är alltså inte en odelat sympatisk man som läsaren möter i Bengt Ohlssons roman. Däremot poängteras hans längtan efter ett barn att vårda och älska och hans längtan efter samhörighet med den älskade. Han är ingen religiös hycklare, tvärtom. Han tror verkligen på det han förkunnar och han är en person som tänker djupt över tillvarons sociala orättvisor och försöker hjälpa så gott han kan. I Porla möter han en kvinna, Anna, som har en svår bakgrund och uppväxt. Det blir en roman i romanen, men han vågar inte helt ge vika för denna nya kärlek och det slutar med att hennes man bryskt bryter upp och tar henne med från brunnsorten. Så är pastorn ensam igen och reser omsider hem till Stockholm och till det oundvikliga slutet. Läsaren vet ju vad som skall ske. Pastorn förefaller dock omedveten om doktor Glas fientlighet. Romanen slutar med att pastorn tar emot det ödesdigra pillret av doktor Glas:

”Jag sväljer pillret. Vattnet smakar sött och friskt. Jag känner mig redan bättre till mods. Som om jag har tagit just ett litet men betydelsefullt steg. Snart kanske jag öppnar munnen och ställer de där frågorna.”

Ur berättarteknisk synpunkt är detta ett diskutabelt slut. Hur kan man som läsare få veta vad en jagperson i en roman tänker och säger i sitt dödsögonblick? Viktigare är kanske ändå den problematiska genren. Att göra en parafras, en omdiktning, av en klassisk roman med en annan huvudperson är i och för sig inget nytt. Gun-Britt Sundström gjorde det för åtskilliga år sedan med annan roman av Hjalmar Söderberg, nämligen Den allvarsamma leken. I sin roman För Lydia såg hon hela händelseförloppet ur Lydia Stilles synvinkel. Resultatet blev inte helt lyckat.

Frågan är nu om man måste känna till Hjalmar Söderbergs roman för att få utbyte av Bengt Ohlssons omdiktning? Eller går det att läsa den som en roman från förra sekelskiftet utan att veta något om förlagan?

Man kan vinkla problemet på ett annat sätt. Hjalmar Söderberg är en av Sveriges stora stilister med en skenbart enkel men glasklar prosa, som knappast går att efterhärma. Bengt Ohlsson gör inte det heller, men den vane läsaren av Hjalmar Söderberg irriteras av att stilen i denna roman blir så platt och torftig. Den är enkel, ja, men utan Söderbergs glasklara lätthet och förtätning.

En risk med att dikta vidare på människoöden i en känd roman är också att personerna inte betraktas som fiktiva personer utan som levande och verkliga gestalter, som vandrar omkring på stadens gator. Får man som författare ta över ett antal människoöden i en känd roman och göra en radikal nytolkning av dem och ändra de villkor som rådde i den ursprungliga romanen?

Varje läsning en ny tolkning

Man kan givetvis säga sig att varje läsning av en roman innebär en nytolkning. Ännu tydligare blir detta när det gäller dramatik. Problemet ställs där på sin spets. Kan man, som skedde i höstas, låta Hamlet gestaltas av en kvinna utan att göra våld på Shakespeares tragedi? (Å andra sidan förekom inga kvinnliga skådespelare på Shakespeares tid utan alla kvinnoroller kreerades av ynglingar som ännu inte kommit i målbrottet.) Eller kan en regissör behandla ett dramatiskt stoff så fritt att han eller hon exempelvis placerar Hamlet och hans tragedi i nutidsmiljö? Blir tragedien angelägnare på det sättet? Eller innebär en sådan frihet tvärtom att dramat blir extremt tidsbundet och förlorar i allmängiltighet?

Varje tid tolkar litterära verk utifrån sin egen tids kulturella, sociologiska och historiska situation. I vår postmoderna tid förefaller det som om det vore enskilda människors subjektiva tolkningar som hade företräde framför en eventuell objektiv ”sanning”. Man kan naturligtvis då ställa sig frågan, om det gives en ”riktig” tolkning av ett litterärt verk eller av en litterär person och hur långt man kan försvara en kreativ nytolkning. Bengt Ohlsson åker snålskjuts på Hjalmar Söderberg men skapar en ny och annorlunda gestalt av en person som hör till vår gemensamma referensram. Under 1960-talet lanserades tesen om läsarens medskapande, men redan Carl Jonas Love Almqvist hävdade i sin lilla skrift ”Om sättet att sluta stycken” att diktarens verk blott är en ofullständig produkt och att det växer och utvecklas genom varje ny läsning.

Man kan vidga problemet ytterligare och ställa sig frågan, om man får använda historiska personer hur som helst, och om en omtolkning eller nytolkning av en historisk person och hans eller hennes karaktär skulle vara ett svårare ingrepp än när det handlar om fiktiva personer i en roman eller i ett drama. Att bibliska gestalter, inte minst Jesus, utsätts för ständiga nytolkningar och omdiktningar både i litteraturen och konsten är ju allom bekant. Både historiska och fiktiva personligheter borde kunna få åtnjuta någon sorts skydd mot klåfingrighet, ett skydd för sin integritet med andra ord. Framför allt skulle författare behöva ett sådant skydd för sina litterära verk, utöver det som copyright kan ge.

Under antiken och långt fram under medeltid och renässans brukade man inom skönlitteraturen normalt använda sig av ett stoff som redan var allmänt bekant, ur mytologien eller historien. Sedan kunde författaren omforma det och omgestalta det efter egna syften. Frågan uppstår då, huruvida man kan lita på den bild som författaren målar fram av en historisk person. Är den med andra ord ”sann”?

För Shakespeare existerade inte det problemet. Han var i första hand angelägen om att skaffa sin teatertrupp en bra och spelbar repertoar. Dramat måste ha en spännande handling, innehålla ordvitsar, ofta grovkorniga sådana, och framställa rafflande fäkt- och stridsscener, allt detta för att hålla den kritiska ståplatspubliken vid gott lynne. Men eftersom han var en ordkonstnär av stora mått, har den bild han skapar av historiska gestalter en tendens att fastna i medvetandet. Ett tydligt exempel är hans drama Richard III. I Shakespeares version möter vi ett puckelryggigt monster, som mördar prinsarna i Towern och bedriver sitt fullkomligt samvetslösa ränkspel, en veritabel personifikation av ondskan. Då hjälper det inte att historiker med jämna mellanrum påpekar att detta är en falsk bild. Hör man namnet Richard III så är det likafullt det puckelryggiga monstret som inställer sig för ens inre syn.

Historiska personer

Även under senare tid har författare ofta skrivit böcker om historiska personer. Två svenskar är särskilt ofta utnyttjade av författare och/eller historiker, nämligen Karl XII och Den heliga Birgitta, båda var på sitt sätt kontroversiella och omstridda personligheter.

Tegnér tecknade bilden av Karl XII som ”den unge hjälte som stod i rök och damm”. ”Han kunde icke vika, blott falla kunde han” heter det i fortsättningen av dikten. För Tegnér var romantikens hjältedyrkan självklar, samtidigt som han ofta tecknar hjälten i motgångens dagar. Det gäller Karl XII men också exempelvis Napoleon.

Strindberg avskydde Karl XII, men i dramat från 1901 blir kungen en levande död, oåtkomlig för allt missnöje och hat som riktas mot honom av representanter för alla samhällsklasser. Dramat fogas på så sätt in i Strindbergs sena drömspelsdramatik, där huvudpersonen förblir gåtfull och undanglidande.

För Heidenstam däremot blir Karl XII det stora, gåtfulla geniet, övermänniskan med nästan hypnotisk makt över sin omgivning, allt detta i enlighet med Heidenstams och 1890-talets nietzscheanskt färgade fascination över den stora undantagsmänniskan, som skriver sina egna lagar. Frans G. Bengtsson tecknar i Tegnérs anda en romantiserad bild av hjälten Karl XII. Han var ingen normal genomsnittsmänniska, långt därifrån.

Som bekant har ju Karl XII under senare tid blivit en germansk hjälte för nazistiska och andra rasistiska grupper. Frågan återkommer då: Får man verkligen utnyttja en känd historisk personlighet för egna, ibland ljusskygga syften?

Den heliga Birgitta har också beskrivits på vitt skilda sätt, något som också speglats i olika artiklar och skrifter under jubileumsåret 2003. Henrik Schück, litteraturhistoriker kring förra sekelskiftet, tecknade Birgitta i sin litteraturhistoria som ett hysteriskt fruntimmer som späker sig, lever i skumma rum, fyllda av rökelse, och är sexuellt svältfödd efter makens död. Enligt Schück skulle hon ha sluppit att drabbas av uppenbarelserna, om hon bara hade levt på ett sunt och förståndigt sätt. Schücks negativa syn förstärks givetvis av hans positivistiska åskådning. Han saknade helt sinne för mystik och var infekterad av den tidens negativa inställning till katolicismen. Motpolen till Schück utgörs av Sven Stolpes ridderliga försvar för Birgitta, som tecknas som en finlemmad, aristokratisk, bildad dam med förvisso ett stort inflytande över sin omgivning.

För Strindberg är Birgitta en sannskyldig ragata, urtypen för den emanciperade, starka kvinna som Strindberg hatade. Verner von Heidenstam skrev inte bara om Karl XII utan också om Birgitta i Heliga Birgittas pilgrimsfärd (1901). Birgitta blir i hans framställning ännu ett exempel på den stora människan, geniet, som driver sin vilja igenom utan att ta minsta hänsyn till sin omgivning, inte ens till sin make eller till sin dotter Katarina. Hon har undfått ”gnistan”, den stora tanken, och för den får alla mänskliga hänsyn vika. Även Birgitta blir med andra ord en av 90-talets genier med nietzscheansk färgning, inte nödvändigtvis sympatisk men ”stor”. Magister Mattias liknar henne i romanen vid en bläckfisk, som uppslukar allt levande omkring sig: ”vad bläckfiskarna äro för musslorna och krabborna, det äro de stora männen och kvinnorna för oss människor.”

Man skulle kunna ta andra exempel från senare tid, exempelvis P-O Enquist som satt i system att skriva en sorts dokumentärromaner och dito skådespel. Oftast svävar man där i okunnighet om vilka dokument som är autentiska och vilka som författaren själv har fabricerat. Detta gäller inte minst hans roman om pingströrelsen, Lewis resa. Eller man skulle kunna nämna Ernst Brunner som inte bara nyligen skrivit en roman om Bellman utan tidigare också en om Edith Södergran. Romanen om hennes är skriven i jagform, och på det sättet ger sig författaren sken av att inifrån ha förstått och tolkat Edith Södergrans innersta tankar och känslor och kunnat identifiera sig med henne. Enligt min mening överskrids i detta senare fall gränsen för vad som är lämpligt.

Sammanfattningsvis kan man konstatera att inte ens historiker av facket förmår göra en helt objektiv framställning. De är bundna, medvetet eller omedvetet, av sin egen tids historiesyn, filosofiska åskådningar, samhällsklimat etc. och givetvis också av sin egen personlighet och dess preferenser. För skönlitterära författare är friheten att omgestalta och fabulera givetvis större, men också i deras fall bör det, som framgått ovan, finnas någon form av självcensur. Att utifrån sätta gränser är däremot varken möjligt eller rekommendabelt. Censur vill ingen ha.