Fattigdom och fred

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Nyårsdagen är i den katolska kyrkan en internationell böndag för freden. Påven håller då traditionellt ett tal, som under årens lopp kommit att bli alltmer konkret och programmatiskt.

Si vis pacem, ”Om du vill ha fred”; så började påven årets tal. Romarna kunde knappast undgå att fullfölja den gamla latinska sentensen para bellum, ”rusta då för krig”: Så icke Johannes Paulus II. Budskapet lyder i stället. Fred kan uppnås endast genom att rusta mot fattigdomen och intensifiera solidariteten med de svagaste.

Vi återger här valda delar av talet. Först kommenterar påven den fruktansvärda situationen i Bosnien-Hercegovina. ”Det är grymt att krigets abnorma logik är övermäktig upprepade och auktoritativa vädjanden och fred.” Därefter följer ett resonemang om sambandet mellan fattigdom och fred.

I vår värld finns det ett allt allvarligare hot mot freden: Många människor och hela folk lever i dag i yttersta armod. Klyftan mellan rika och fattiga har blivit mer markant även i ekonomiskt högutvecklade länder. Detta problem kan mänsklighetens samvete inte ignorera. De livsvillkor som gäller för ett stort antal människor är en förolämpning mot deras genuina medfödda värdighet och utgör därför ett hot mot världsgemenskapens sanna och harmoniska utveckling.

Att tala om ”fred” betyder mer än att beskriva ett tillstånd utan krig. Man kräver förutsättningar för att varje människas värdighet och rättigheter respekteras och att människor skall få möjlighet att utvecklas helt och fullt. Utsugningen av de svaga, oroväckande katastrofområden och sociala missförhållanden utgör hinder för att man skall kunna skapa stabila förutsättningar för en verklig fred.

På nyårsdagen uppmanar jag var och en att reflektera över de många samband som finns mellan fattigdom och fred. Särskilt vill jag rikta uppmärksamheten mot det hot mot freden som har sitt upphov i fattigdom, framför allt när den leder till nöd och armod. Miljoner män, kvinnor och barn lider varje dag av svält och otrygghet i samhällets utkant. Detta är en grov förolämpning mot mänsklig värdighet och bidrar till social instabilitet.

Det omänskliga kriget

Respekt för individers och gruppers frihet och rättigheter är en oeftergivlig förutsättning för att bygga en sann fred. Vi uppnår fred om vi främjar fria folk i en fri värld. Respekt för folks och länders frihet är en väsentlig beståndsdel av freden.

Utan att vilja respektera varje folks, lands och kulturs frihet och utan världsomfattande konsensus i denna fråga blir det svårt att skapa förutsättningar för fred. Detta kräver av alla länder och regeringar att de medvetet och offentligt avstår från sådana anspråk som gör intrång på andra länder, dvs. att de tar avstånd från varje uppfattning om nationell eller kulturell överlägsenhet.

Det är inte svårt att föreställa sig vilka konsekvenser en sådan förpliktelse har även beträffande de ekonomiska relationerna mellan olika länder. Tillbakavisar man varje frestelse att ekonomiskt dominera över andra länder, innebär det att man avstår från en politik som är inspirerad av profit och ersätter den med en politik som är präglad av solidaritet med alla och särskilt med de fattigaste.

Fattigdom – en orsak till konflikt

Antalet människor som lever i yttersta armod är mycket stort. Jag tänker bl.a. på situationen i vissa länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Där finns det stora grupper, ofta hela befolkningsskikt som lever i utkanten av det egna landets sociala liv. Bland dem finns ett ökande antal barn som för att överleva inte kan räkna med andra utan bara sig själva. Det är en förolämpning mot den mänskliga värdigheten som dessutom hotar freden. Oavsett hur en stat är politiskt och ekonomiskt organiserad, förblir den bräcklig och instabil om den underlåter att uppmärksamma sina svaga samhällsmedlemmar och försummar deras grundläggande behov.

De fattiga ländernas rätt till utveckling innebär för utvecklingsländerna en klar plikt att bistå dem. Andra vatikankonciliet uttryckte detta så: ”Alla människor har för övrigt rätt att besitta en för dem och deras familjer tillräcklig del av tillgångar […] Man är tvungen att hjälpa de fattiga och detta inte endast genom sitt överflöd” (Kyrkan i världen av i dag, n. 69). Kyrkans sanning är tydlig, och den är ett troget eko av Kristi röst: jordisk egendom är ämnad för hela den mänskliga familjen och kan inte reserveras för några få människors exklusiva nyttjande (jfr Människans välfärd, n. 31 och 37).

Därför är det i människans och fredens intresse en tvingande nödvändighet att korrigera de ekonomiska mekanismerna så att de garanterar en mer rättvis och anständig fördelning av egendom. Därtill räcker inte marknadskrafterna; samhället måste påta sig sitt ansvar (jfr Människans välfärd, n. 48). Det måste öka sina, ofta redan avsevärda, ansträngningar för att undanröja orsakerna till fattigdom och de tragiska följderna av den. Ingen land kan ensamt klara av detta. Därför är det nödvändigt att solidariskt samarbeta, vilket krävs i en värld där man har blivit allt mer beroende av varandra. Att tillåta en bestående extrem fattigdom är lika med att skapa förutsättningar för att det sociala livet allt mer utsätts för vålds- och konflikthot.

Problemet med utlandsskulder, som för vissa länder och dem som tillhör de lägsta samhällsskikten, innebär en outhärdlig belastning, trots de ansträngningar som gjorts av det internationella samfundet, regeringar och finansinstitut för att lätta på bördan. Ar det inte ofta de fattigaste grupperna i dessa länder som far bära återbetalningsbördan? En sådan orättvis situation kan leda till förbittring, frustration, ja till och med desperation. I många fall delar även regeringarna det utbredda missnöjet bland folket, och detta påverkar relationerna till andra länder. Kanske har tiden nu kommit för att ompröva problemet med utlandsskulder och att ge detta problem den prioritet som det kräver. Man måste överväga om man skall inrikta sig på en fullständig återbetalning eller bara en partiell, och man måste söka definitiva lösningar som förmår att bära de tunga sociala följderna av skuldsaneringsplanerna. Därtill måste man söka orsakerna till skuldsättningen och utlova bistånd som är knutna till konkreta åtaganden från regeringarnas sida, för att minska överdriva eller onödiga utgifter – det gäller särskilt utgifter för vapen – och skaffa garantier för att biståndet kommer de behövande till del.

Ett annat allvarligt problem är narkotika. Alla känner till dess koppling till våld och brottslighet. Det är lika känt att just de fattigaste i vissa delar av världen under tryck av narkotikahandlare odlar växter för framställning av narkotika. En utlovad hög inkomst, som för övrigt endast utgör en mycket liten del av vinsten, är en frestelse som är svår att motstå för dem som har en otillräcklig inkomst från traditionella odlingar. Det första som måste göras för att hjälpa dessa jordbrukare är att befria dem från fattigdomen.

Ytterligare ett annat problem är den svåra ekonomiska situation i vissa länder, som främjar en massutvandring till mer välmående länder, där det sedan uppstår spänningar som stör den sociala ordningen. För att bemöta främlingsfientligt våld räcker det inte med att gripa till provisoriska nödåtgärder. Vad som behövs är snarare att angripa orsakerna och genomx nya former av internationell solidaritet främja utvecklingen i de länder varifrån människor utvandrar. Armod är således ett dolt men verkligt hot mot freden. Då nöden bryter ner människans värdighet, utgör den ett angrepp mot livets värde och träffar kärnan i ett samhälles fredliga utveckling.

Efter så många onödiga blodbad som vi bevittnat är det väsentligt att en gång för alla erkänna att krig aldrig tjänar den mänskliga gemenskapen, att våld bryter ner och aldrig bygger upp, att dess sår blöder länge och att slutligen de fattigas redan grymma situation blir förvärrad och att det genom konflikter uppstår nya former av fattigdom.

Fattigdomens anda och freden

I industriländerna behärskas människor av hämningslös jakt på materiella ting. Konsumtionssamhället gör skillnaden mellan rik och fattig mer påtaglig och en okontrollerad strävan efter välstånd riskerar att göra människor blinda för andras behov. För att främja alla samhällsmedborgares sociala, andliga och ekonomiska välgång är det därför nödvändigt att hämma den omåttliga konsumtionen av materiella ting och att kontrollera uppkomsten av konstlade behov. Måttlighet och enkelhet borde gälla som kriterier i vårt dagliga liv. Den kvantitet som en liten del av världsbefolkningen konsumerar skapar en efterfrågan som är större än tillgängliga resurser. En minskning av denna efterfrågan utgör det första steget för att minska fattigdomen under förutsättning att detta första steg kombineras med effektiva åtgärder som garanterar en rättvis distribution av jordens rikedomar.

Evangeliet talar om en fattigdom som skiljer sig mycket från social och ekonomisk fattigdom. Den senare uppvisar obarmhärtiga och ofta dramatiska kännetecken eftersom den erfars såsom våld, medan den evangeliska fattigdomen är frivilligt vald av en människa, som på detta sätt har för avsikt att svara på Kristi maning: ”Ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger.” (Luk 14:33)

En sådan evangelisk fattigdom är en god grund för fred, då den enskilda människan därigenom kan etablera en riktig relation till Gud, andra människor och skapelsen. En människa som lever enligt evangeliets fattigdomsideal vittnar genom sitt liv om mänsklighetens absoluta beroende av Gud som älskar alla skapade varelser och de jordiska.tingen kommer att tas för vad de är, nämligen gåvor från Gud till allas väl.

”Om du vill ha fred, gå de fattiga till mötes!” Må rika och fattiga inse att de är bröder och systrar; må de dela vad de har med varandra som barn till den Gud som älskar alla människor, som vill alla väl och som åt alla ger fredens gåva!

Övers. Jan-Erik Smith

Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost
Dela
Facebook
Twitter
Pocket
LinkedIn
Skriv ut
Epost

Nyårsdagen är i den katolska kyrkan en internationell böndag för freden. Påven håller då traditionellt ett tal, som under årens lopp kommit att bli alltmer konkret och programmatiskt.

Si vis pacem, ”Om du vill ha fred”; så började påven årets tal. Romarna kunde knappast undgå att fullfölja den gamla latinska sentensen para bellum, ”rusta då för krig”: Så icke Johannes Paulus II. Budskapet lyder i stället. Fred kan uppnås endast genom att rusta mot fattigdomen och intensifiera solidariteten med de svagaste.

Vi återger här valda delar av talet. Först kommenterar påven den fruktansvärda situationen i Bosnien-Hercegovina. ”Det är grymt att krigets abnorma logik är övermäktig upprepade och auktoritativa vädjanden och fred.” Därefter följer ett resonemang om sambandet mellan fattigdom och fred.

I vår värld finns det ett allt allvarligare hot mot freden: Många människor och hela folk lever i dag i yttersta armod. Klyftan mellan rika och fattiga har blivit mer markant även i ekonomiskt högutvecklade länder. Detta problem kan mänsklighetens samvete inte ignorera. De livsvillkor som gäller för ett stort antal människor är en förolämpning mot deras genuina medfödda värdighet och utgör därför ett hot mot världsgemenskapens sanna och harmoniska utveckling.

Att tala om ”fred” betyder mer än att beskriva ett tillstånd utan krig. Man kräver förutsättningar för att varje människas värdighet och rättigheter respekteras och att människor skall få möjlighet att utvecklas helt och fullt. Utsugningen av de svaga, oroväckande katastrofområden och sociala missförhållanden utgör hinder för att man skall kunna skapa stabila förutsättningar för en verklig fred.

På nyårsdagen uppmanar jag var och en att reflektera över de många samband som finns mellan fattigdom och fred. Särskilt vill jag rikta uppmärksamheten mot det hot mot freden som har sitt upphov i fattigdom, framför allt när den leder till nöd och armod. Miljoner män, kvinnor och barn lider varje dag av svält och otrygghet i samhällets utkant. Detta är en grov förolämpning mot mänsklig värdighet och bidrar till social instabilitet.

Det omänskliga kriget

Respekt för individers och gruppers frihet och rättigheter är en oeftergivlig förutsättning för att bygga en sann fred. Vi uppnår fred om vi främjar fria folk i en fri värld. Respekt för folks och länders frihet är en väsentlig beståndsdel av freden.

Utan att vilja respektera varje folks, lands och kulturs frihet och utan världsomfattande konsensus i denna fråga blir det svårt att skapa förutsättningar för fred. Detta kräver av alla länder och regeringar att de medvetet och offentligt avstår från sådana anspråk som gör intrång på andra länder, dvs. att de tar avstånd från varje uppfattning om nationell eller kulturell överlägsenhet.

Det är inte svårt att föreställa sig vilka konsekvenser en sådan förpliktelse har även beträffande de ekonomiska relationerna mellan olika länder. Tillbakavisar man varje frestelse att ekonomiskt dominera över andra länder, innebär det att man avstår från en politik som är inspirerad av profit och ersätter den med en politik som är präglad av solidaritet med alla och särskilt med de fattigaste.

Fattigdom – en orsak till konflikt

Antalet människor som lever i yttersta armod är mycket stort. Jag tänker bl.a. på situationen i vissa länder i Afrika, Asien och Latinamerika. Där finns det stora grupper, ofta hela befolkningsskikt som lever i utkanten av det egna landets sociala liv. Bland dem finns ett ökande antal barn som för att överleva inte kan räkna med andra utan bara sig själva. Det är en förolämpning mot den mänskliga värdigheten som dessutom hotar freden. Oavsett hur en stat är politiskt och ekonomiskt organiserad, förblir den bräcklig och instabil om den underlåter att uppmärksamma sina svaga samhällsmedlemmar och försummar deras grundläggande behov.

De fattiga ländernas rätt till utveckling innebär för utvecklingsländerna en klar plikt att bistå dem. Andra vatikankonciliet uttryckte detta så: ”Alla människor har för övrigt rätt att besitta en för dem och deras familjer tillräcklig del av tillgångar […] Man är tvungen att hjälpa de fattiga och detta inte endast genom sitt överflöd” (Kyrkan i världen av i dag, n. 69). Kyrkans sanning är tydlig, och den är ett troget eko av Kristi röst: jordisk egendom är ämnad för hela den mänskliga familjen och kan inte reserveras för några få människors exklusiva nyttjande (jfr Människans välfärd, n. 31 och 37).

Därför är det i människans och fredens intresse en tvingande nödvändighet att korrigera de ekonomiska mekanismerna så att de garanterar en mer rättvis och anständig fördelning av egendom. Därtill räcker inte marknadskrafterna; samhället måste påta sig sitt ansvar (jfr Människans välfärd, n. 48). Det måste öka sina, ofta redan avsevärda, ansträngningar för att undanröja orsakerna till fattigdom och de tragiska följderna av den. Ingen land kan ensamt klara av detta. Därför är det nödvändigt att solidariskt samarbeta, vilket krävs i en värld där man har blivit allt mer beroende av varandra. Att tillåta en bestående extrem fattigdom är lika med att skapa förutsättningar för att det sociala livet allt mer utsätts för vålds- och konflikthot.

Problemet med utlandsskulder, som för vissa länder och dem som tillhör de lägsta samhällsskikten, innebär en outhärdlig belastning, trots de ansträngningar som gjorts av det internationella samfundet, regeringar och finansinstitut för att lätta på bördan. Ar det inte ofta de fattigaste grupperna i dessa länder som far bära återbetalningsbördan? En sådan orättvis situation kan leda till förbittring, frustration, ja till och med desperation. I många fall delar även regeringarna det utbredda missnöjet bland folket, och detta påverkar relationerna till andra länder. Kanske har tiden nu kommit för att ompröva problemet med utlandsskulder och att ge detta problem den prioritet som det kräver. Man måste överväga om man skall inrikta sig på en fullständig återbetalning eller bara en partiell, och man måste söka definitiva lösningar som förmår att bära de tunga sociala följderna av skuldsaneringsplanerna. Därtill måste man söka orsakerna till skuldsättningen och utlova bistånd som är knutna till konkreta åtaganden från regeringarnas sida, för att minska överdriva eller onödiga utgifter – det gäller särskilt utgifter för vapen – och skaffa garantier för att biståndet kommer de behövande till del.

Ett annat allvarligt problem är narkotika. Alla känner till dess koppling till våld och brottslighet. Det är lika känt att just de fattigaste i vissa delar av världen under tryck av narkotikahandlare odlar växter för framställning av narkotika. En utlovad hög inkomst, som för övrigt endast utgör en mycket liten del av vinsten, är en frestelse som är svår att motstå för dem som har en otillräcklig inkomst från traditionella odlingar. Det första som måste göras för att hjälpa dessa jordbrukare är att befria dem från fattigdomen.

Ytterligare ett annat problem är den svåra ekonomiska situation i vissa länder, som främjar en massutvandring till mer välmående länder, där det sedan uppstår spänningar som stör den sociala ordningen. För att bemöta främlingsfientligt våld räcker det inte med att gripa till provisoriska nödåtgärder. Vad som behövs är snarare att angripa orsakerna och genomx nya former av internationell solidaritet främja utvecklingen i de länder varifrån människor utvandrar. Armod är således ett dolt men verkligt hot mot freden. Då nöden bryter ner människans värdighet, utgör den ett angrepp mot livets värde och träffar kärnan i ett samhälles fredliga utveckling.

Efter så många onödiga blodbad som vi bevittnat är det väsentligt att en gång för alla erkänna att krig aldrig tjänar den mänskliga gemenskapen, att våld bryter ner och aldrig bygger upp, att dess sår blöder länge och att slutligen de fattigas redan grymma situation blir förvärrad och att det genom konflikter uppstår nya former av fattigdom.

Fattigdomens anda och freden

I industriländerna behärskas människor av hämningslös jakt på materiella ting. Konsumtionssamhället gör skillnaden mellan rik och fattig mer påtaglig och en okontrollerad strävan efter välstånd riskerar att göra människor blinda för andras behov. För att främja alla samhällsmedborgares sociala, andliga och ekonomiska välgång är det därför nödvändigt att hämma den omåttliga konsumtionen av materiella ting och att kontrollera uppkomsten av konstlade behov. Måttlighet och enkelhet borde gälla som kriterier i vårt dagliga liv. Den kvantitet som en liten del av världsbefolkningen konsumerar skapar en efterfrågan som är större än tillgängliga resurser. En minskning av denna efterfrågan utgör det första steget för att minska fattigdomen under förutsättning att detta första steg kombineras med effektiva åtgärder som garanterar en rättvis distribution av jordens rikedomar.

Evangeliet talar om en fattigdom som skiljer sig mycket från social och ekonomisk fattigdom. Den senare uppvisar obarmhärtiga och ofta dramatiska kännetecken eftersom den erfars såsom våld, medan den evangeliska fattigdomen är frivilligt vald av en människa, som på detta sätt har för avsikt att svara på Kristi maning: ”Ingen av er kan vara min lärjunge om han inte avstår från allt han äger.” (Luk 14:33)

En sådan evangelisk fattigdom är en god grund för fred, då den enskilda människan därigenom kan etablera en riktig relation till Gud, andra människor och skapelsen. En människa som lever enligt evangeliets fattigdomsideal vittnar genom sitt liv om mänsklighetens absoluta beroende av Gud som älskar alla skapade varelser och de jordiska.tingen kommer att tas för vad de är, nämligen gåvor från Gud till allas väl.

”Om du vill ha fred, gå de fattiga till mötes!” Må rika och fattiga inse att de är bröder och systrar; må de dela vad de har med varandra som barn till den Gud som älskar alla människor, som vill alla väl och som åt alla ger fredens gåva!

Övers. Jan-Erik Smith