Filmens dolda rum

En doktorsavhandling i filmvetenskap är inte någon alldeles lättsmält läsning, men Astrid Söderbergh Widding behandlar sitt ämne med intressanta utblickar. Titeln är Gränsbilder, med undertiteln Det dolda rummet hos Tarkovskij (sammanfattning på franska samt, än mer koncentrerat, som ”abstract” på engelska). Avhandlingen har tillkommit vid institutionen för teater- och filmvetenskap vid Stockholms universitet.

Filmen arbetar inte bara med den synliga bildens innehåll utan även med den osynliga delen av rummet. Den i sin tur kan ta olika former. Mer än en normal utvidgning av det visade rummet brukar det röra sig om hos Tarkovskij, vars tre sista filmer noggrant analyseras ur denna synpunkt. Aven ljudet utanför rummet diskuteras.

Här skildras utförligt de förvirrande bildserier som gör åskådaren så osäker på vad regissören egentligen vill framställa, allt högst genomarbetat. Medan huvudparten av avhandlingen begripligt nog i första hand vänder sig till filmteoretiker vidgas utblicken till den stora andliga, särskilt den ryska traditionen. Så jämförs Stalkers besynnerliga väg till den hemlighetsfulla Zonen med den andliga väg som sökaren måste gå i fullkomlig lydnad mot sin ledare. Väsentlig är erfarenheten att Gud kan skildras endast förnekande, dvs. att han inte är något av det som kan uttryckas med ord, så som detta skildras av den s.k. pseudo-Dionysios (genomgående felstavad här utan det viktiga extra i som skiljer mansnamnet Dionysios från gudanamnet Dionysos). Likaså hör galenskapen hos filmernas huvudpersoner samman med de heliga ryska dårarna.

Förtrogenhet med den andliga dimension som Tarkovskij anknyter till skyddar också författaren från de överdrivna omdömen om hans religiositet som stundom möter i mindre seriösa sammanhang.

Tarkovskijs sätt att vränga filmens tänkta rum ut och in är ett särfall, men den omsorgsfulla analysen gör det lättare för en åskådare att uppfatta hans avsikter. Detta är en kunnig och intelligent avhandling om ett intrikat ämne och visar tydligt hur stor behållning man far av en visuell motsvarighet till litteraturkritikens ”close reading”.