Från Assisi I till Assisi II

Det katastrofala kriget i balkanländerna där mänskliga rättigheter och all mänsklig värdighet kränks föranledde påven Johannes Paulus att inbjuda representanter från alla katolska biskopskonferenser i Europa till ett förbönsmöte i Assisi den 9 och 10 januari. ”Min hjärtliga och varma inbjudan riktar jag också till alla andra kristna kyrkor och samfund att de skall låta representera sig i Assisi, fridens stad. Denna inbjudan riktar jag med glädje också till judarna och muslimerna i förhoppning om att även de kommer att delta i det kommande förbönsmötet för att på så sätt återuppliva minnet av det möte som vi höll den 27 oktober 1986.” Och han påpekade: ”Detta initiativ avser att bli en bönens brännpunkt där människor av god vilja – i synnerhet också unga människor – kommer att samlas för att deras generösa engagemang skall påverka morgondagens värld att motstå krigets frestelse och välja fredens vägar.”

Ett fredspolitiskt initiativ

Årets möte skilde sig från mötet 1986 på flera sätt. 1986 års möte hölls mot bakgrunden av ett allt starkare hot om atomkrig. Då samlades representanter från alla olika världsreligioner i Assisi till bön – vid sidan av representanter från alla västerländska kristna kyrkor och samfund-bl.a. judar med överrabbinen i Rom i spetsen, Dalai Lama, buddhister och hinduer, parser, sikher och muslimer från nio länder i Asien och Afrika m.m. I år stod kriget i balkanländerna, och därmed Europa, i förgrunden. Kardinal Martini av Milano, ordförande för Europas katolska biskopskonferensers råd, såg mötet som ett uttryck för européernas gemensamma smärta inför det blodiga kriget i £d. Jugoslavien och för deras skuldmedvetande om Europas oförmåga att lösa denna konflikt. Även om årets förbönsmöte i viss mån skilde sig till sin karaktär från mötet 1986 fanns ändå en liknande grundtanke: Representanter för de europeiska kristna kyrkorna och de icke-kristna religionerna i Europa- judendom och islam, de abrahamitiska systersamfunden – inbjöds till gemensam bön i en tid av blodigt krig, kris och ovisshet om framtiden.

Accenten har på så vis förskjutits från Assisi I till Assisi II. 1986 stod tanken att samla alla världsreligioner till ett förbönsmöte inför ett världsvitt hot i förgrunden. Nu var den akuta krigs- och fredspoliriska aspekten i Europa den mest trängande. Både månghundraåriga etniska skiljaktigheter och spänningar och oerhört grymma nationalistiska uppgörelser spelar ju tillsammans med religiösa, kulturella och kyrkopolitiska faktorer stor roll i det pågående balkankriget. Assisi II var ett försök att väcka andliga och religiösa krafter för att skapa fred i övertygelsen om att denna fred inte enbart är ett människoverk utan djupast en Guds gåva.

Misslyckades Assisi II?

Samtliga ordförande i Europas och Nordamerikas katolska biskopskonferenser, däribland den kroatiske kardinalen Kuharic, ärkebiskop Puljic från Sarajevo, men också delegationer från Hercegovina och från stiftet Banja Luka i Bosnien var närvarande. Ledande representanter från andra kristna kyrkor, bland dem den lutherske biskopen från Magdeburg, en representant för den anglikanske ärkebiskopen, biskopen av York, representanter från lutherska världsförbundet (däribland en präst från Svenska kyrkan), men också representanter från KEK (Konferensen för de europeiska kyrkorna) och därmed från reformerta kyrkosamfund deltog.

Men den serbisk-ortodoxe patriarken Pavle från Belgrad kom inte – och praktiskt taget alla representanter från de ortodoxa kyrkorna var frånvarande (Metropoliten Timotej från Skopje undantagen). Efter en omröstning i patriarkatets synod – och förvisso också av politiska skäl – meddelade patriark Pavle att han inte skulle komma till Assisi, men han lät samtidigt förstå att han därmed inte ville stänga dörren till Rom. Patriarken Bartolomaios från Konstan-tinopel sände ett vänligt budskap. De ortodoxa från Macedonien lät sig representeras i en interreligiös delegation.

Tacksamt upptogs påvens inbjudan av muslimerna som sände en betydande delegation till Assisi. Den utgjordes till hälften av representanter från det f.d. Jugoslavien med Reis-ul-Ulema Jacub Selimovski från islamiska rådet i Sarajevo (för närvarande i Zagreb), till hälften av representanter från det övriga Europa.

För judendomen utgjorde lördagen den 9 januari (den judiska sabbaten) ett hinder för deltagandet. Av denna anledning kom rabbinen David Rosen från Jerusalem redan på fredagen till Assisi medan överrabbinen från Rom avstod från att komma.

Bland de förtvivlade vittnesbörden om läget som framlades var det av Reis-ul-Ulema Jacub Selimovski – en avgjort europeiskt sinnad man – särskilt tydligt: Serajevos trädgårdar är i dag kyrkogårdar. 200 000 muslimer beräknas ha dödats i kriget, 100 000 lever i koncentrationsläger, 35 000 kvinnor och barn har våldtagits, 600 synagogor och tiotusentals hus har förstörts. I motsats till påven anklagade han öppet serberna för att vara skyldiga till Bosniens apokalyps. Men liksom Johannes Paulus satte även denne Bosniens högste muslimske representant hela sin förhoppning till Geneve-konferensen.

Vid sidan av de ”officiella” deltagarna präglades Assisi-mötet emellertid även av stora skaror bedjande människor från olika länder, särskilt unga. I bister kyla höll de ut hela natten, vakande, fastande och bedjande, intill gryningstimmen. Här finns anledning att minnas det svar som påven Paulus VI gav dem som ställde sig tvivlande till sådana fredsmöten: ”Vår uppgift är inte att döma över alla nuvarande strider mellan nationer, raser, stammar och sociala klasser. Vår sändning är däremot att slunga ut ordet fred bland människor som lever i strid med varandra. Det är vår uppgift att lära människor, att älska varandra, att försonas med varandra och att uppfostra dem till fred. Därför inger vi uppmuntran och hopp till alla dem som med all sin kraft verkar för en fredens pedagogik. Vi inbjuder de ansvariga, personer och organisationer, aktiva i den offentliga opinionen, politiker, konstnärer, och i synnerhet unga människor, att engagera sig för denna den sanna och universella kulturen.” I denna bemärkelse var Assisi II alls inte ett misslyckande även om den ekumeniska förhoppningen vid ett så avgörande tillfälle kom på skam på grund av det olösta problemet mellan katolska kyrkan och de ortodoxa kyrkorna.

Det djupa såret i förhållandet mellan de ortodoxa kyrkorna och den katolska kyrkan kvarstår efter Assisi II och likaså är den interreligiösa dialogen ännu ett svårt problem för den katolska kyrkan.

Den interreligiösa dialogen

Efter Assisi-mötet 1986 anklagades påven, som inbjudit de olika religionerna till gemensam bön, för att ha initierat religionsblandning. Förvisso var den anklagelsen helt orättvis. Under 1986 års möte bad representanter för de olika religionerna var och en enligt sin egen tros- och bönetradition. Men anklagelsen tydde på hur negativt Johannes Paulus djärva initiativ till ett interreligiöst förbönsmöte mottagits. Det hade inte setts som ett legitimt och betydelsefullt steg i den katolska kyrkans närmande till andra religioner av traditionalistiska katoliker. Därför verkade man på vatikanskt håll nästan ängsligt angelägen om att framhäva att det vid detta möte rörde sig om ett katolskt initiativ och man betonade dess katolska karaktär. Detta är synnerligen beklagligt i ett så ödesdigert skede när världsreligionernas ömsesidiga kontakter ökar och ett andligt möte med dem blir alltmer betydelsefullt. När nu kyrkan i den nyligen publicerade världskatekesen med rätta har framhävt sin kristna och katolska identitet (jfr Signum 1992:9-10) borde hon samtidigt också på ett entydigt sätt öppna sig för initiativ till ett fördjupat andligt möte med religionerna. Onekligen blir detta en av framtidens mest angelägna kyrkliga uppgifter. Assisi II har tyvärr inte infriat förväntningarna. Problemet ligger uppenbart i en spänning mellan kyrkans kristna identitet som man uppfattar som en absolut sanning och religionerna i vilka man enbart ser felaktiga gudsuppfattningar. En sådan attityd utesluter ett andligt förbönsmöte. Samtidigt utesluter ett sådant tänkesätt Andra vatikankonciliets genombrott i synen på andra religioner.

Kristen identitet och det andliga mötet med religionerna

Andra vatikankonciliets deklaration om kyrkans förhållande till de icke-kristna religionerna (Nostra aetate, 3) inkluderar utan tvekan en sanning i själva sättet att förkunna den kristna tron. ~ ena sidan skall Jesus Kristus förkunnas som vägen, sanningen och livet (Joh 14:6). I honom skall människorna finna det religiösa livets fullhet, ty i honom har Gud försonat allt med sig (2 Kor 5:18 f). Å andra sidan skall enligt konciliet inte något av allt det som är sant och heligt i de icke-kristna religionerna förkastas och konciliet uppmanar därför i synnerhet de kristna i Tredje världen att erkänna, bevara och främja de andliga och moraliska skatter, liksom de sociala och kulturella värden som finns i religionerna. Flera gånger har kyrkan sedan dess fördjupat denna tanke. I Assisi-mötet 1986 omsatte påven denna tanke i verkligheten.

Men är inte tron på Kristus och dessa icke-kristna religioner helt ojämförliga storheter? Utan tvekan öppnade konciliet här nya perspektiv. Även om Kristus är världens universale concretum (världens universella och konkreta frälsare) tillskriver konciliet de icke-kristna religionerna inte bara ett sant utan till och med ett helgande värde. I deras religiösa traditioner och heliga skrifter verkar på något vis också Guds Ande och deras lärda och ”profeter” har utan tvivel burit vittnesbörd inte bara om andlig och religiös visdom utan om autentisk gudserfarenhet. En gammal sanskrit-bön vittnar om ett sådant innersta medvetande i hinduismen, att Gud eller det gudomliga råder i allt skapat, ofattbar i begrepp och föreställningar och just därför oändligt nära: ”Förlåt, världens högste herre. I min svaghet har jag begått tre fel: Jag har mediterat över dig och jag har föreställt mig dig i många gestalter och former, du som är utan gestalt; jag har prisat dig, du alltets herre, och glömt att du är outsäglig; jag har vandrat som pilgrim till heliga platser, o herre, och jag har inte tänkt att du är allestädes närvarande.”

Var finns då Jesus Kristus i denna gudserfarenhet och i dessa religiösa traditioner och riter? Andra vatikankonciliet har på ett överraskande och tänkvärt sätt besvarat denna fråga genom att påpeka att påskens kristusmysterium på ett fördolt sätt verkar i alla dessa religioner: ”(Påskmysteriets närvaro och verksamhet) når inte endast dem som tror på Kristus, utan även alla människor som är av god vilja och i vilkas hjärta nåden verkar på ett osynligt sätt. Ty emedan Kristus har dött för alla, och emedan människans kallelse sist och slutligen i sanning är en, dvs. kallelsen till Gud, måste vi fasthålla vid att den heliga Anden erbjuder alla möjligheten att, på ett sätt som Gud ensam känner, få del i detta påskens mysterium.” (Kyrkan i världen av idag, 22)

Uppståndelsens Jesus Kristus är alltså närvarande i alla människor och religioner genom Andens, Kristi Andes närvaro. Jesus Kristus har därigenom fått en allomfattande, kosmisk dimension. På så vis är han genom sin Ande på ett fördolt och så att säga anonymt sätt närvarande i alla religioner som – trots alla förvanskningar och villfarelser som de möjligtvis innehåller – ”återger ett stråle av den Sanning som upplyser alla människor” (Nostra aetate, 2).

I detta hänseende kan de icke-kristna religionerna och deras religiösa traditioner i Andra vatikankonciliets anda rentav kallas en frälsningens väg eller ett sant frälsningens medel för sina troende. I deras riter och religiösa erfarenheter är ju implicit något av Kristi nåd närvarande och verksam. Detta sakförhållande förnekar inte den väsentliga skillnaden mellan kristendomen och andra religioner. Inte heller förbiser denna syn den process av metánoia som en övergång från en icke-kristen religion till kristendomen innebär. Men ett sådant synsätt innebär samtidigt att man är övertygad om kristusmysteriets fördolda universella och kosmiska innebörd.’

En sista fråga

Vilken betydelse har då andliga förbönsmöten av Assisis typ för dialogen mellan en kristen kyrka och de icke-kristna religionerna?

Kyrkan anser att den interreligiösa dialogen i viss mån hör ihop med hennes missionsverksamhet. Men de andliga förbönsmötena tycks därutöver ha en specifik karaktär. De ger ett existentiellt vittnesbörd om att kristendomen och de icke-kristna religionerna, trots väsentliga skillnader, inte bara har något djupt gemensamt, utan också att de icke-kristna religionerna har något att erbjuda kristendomen så -vida de kan hjälpa de kristna att upptäcka nya aspekter i kristusmysteriet eller fördjupa dem.

Något sådant kan verka paradoxalt. Men som tidigare nämnts finns i dessa religioner exempelvis bönetraditioner som kan berika kristendomen. Österländska meditations- och fastetraditioner har under senare årtionden upptäckts även i den västliga världen. Visserligen finns ideologiska element som kan leda bort från kristendomen, i synnerhet när de populariseras och kommersialiseras. Därför kan det vara påkallat att varna för en okritisk tilllämpning av österländska meditationsmetoder. Deras positiva värden ligger mindre i en kunskapsmässig insikt än i förmågan att se, att uppfatta skapelsens och människans gudomliga djupdimension och att i stillhet och tystnad kunna lyssna.

Troende kristna som låtit sig introduceras i sådana meditationsformer har ofta fördjupats och berikats i sin tro. I Indien kan man exempelvis göra erfarenheten att det i skolan är mycket lättare att be och meditera med ungdomar ur en hindu-familj än med kristna barn.

Man får hoppas att Assisi-traditionen far en autentisk fortsättning och förnyelse. Det är av största betydelse att kyrkan alltmer öppnar sig för sådana andliga möten religionerna emellan.

Noter

Jfr den utmärkta och väl balanserade framställningen av Jacques Dupuis SJ., Jesus-Christ à la rencontre des religions, Desclee, Paris 1989, som nu också föreligger på engelska, Jesus Christ at the Encounter of World Religions (Faith Meets Faith Series), Maryknoll, New York: Orbis, 1991. Jmf Signum 1990:8.