Horatiusmanuskript på Vatikanmuseet

Med anledning av att det den 27 november 1992 var tvåtusen år sedan poeten Horatius dog, har Vatikanmuseet arrangerat en utställning av manuskript som pågår fram till den 15 maj 1993. 1 Vatikanbiblioteket förvaras majoriteten av de trehundra horatiusmanuskript som är kända. Utställningen har ordnats av bibliotekarien Marco Buonocoro, och hans största arbetsinsats är en utförlig och kommenterad katalog över Vatikanbibliotekets horatiushandskrifter. Katalogen kommer säkert att finna sin plats i de klassiska institutionernas bibliotek. Dess fullständiga och kommenterade redogörelse för horatiushandskrifter i Vatikanbiblioteket och det stora antalet reproduktioner, gör den till ett viktigt redskap för horatiusforskare och för dem som lär sig läsa medeltida latinska handskrifter.

Det rör sig om en utställning för specialister: all text är på filologins internationella språk latin, så även katalogen. Men också andra intresserade kan uppskatta detta vittnesbörd från en kristen medeltid som ingalunda stod främmande för antikens visdom. Särskilt ser man detta i den avdelning som visar upp de talrika volymer av excerpta, citatsamlingar och liknande.

Horatius levde som i en ständig inre höst. Hans hår blev tidigt grått, och vid trettiofem års ålder beskrev han sig själv som en åldring. Som få andra förnam han ögonblickets skönhet och höstlövens lysande färger, men under den lycka som en kristallklar höstdag kan ge låg för honom den hotfulla vintern, vissnandet, döden. Fasan för att allt förr eller senare skulle ta slut gjorde framtiden till hans fiende.

Detta olyckliga temperament gjorde att den romerske poeten Horatius kände igen sig i den epikureiska filosofin som var modern i hans samtid. Den stärkte honom i hans övertygelse och hjälpte honom att formulera sitt grundläggande temperament i slående satser. Den mest kända är naturligtvis carpe diem, fånga dagen, njut av ögonblicket. Horatius känslighet för det närvarande ögonblicket visar sig i att höjdpunkterna i hans poesi är visuella. De är beskrivningar av ljus och färger. ”Se hur Soracte står i djup, vit snö”, Vides ut alta stet nive candidum / Soracte (Carmina 1, 9). Man kan jämföra med hans samtida och vän Vergilius, vars poesi grundar sig på ljudens skönhet, inte bildernas.

Men Horatius uppmanar inte till njutning för hedonistisk lystnad, utan av isande fruktan för den morgondag som inte kan föra något gott med sig. Horatius skräck för tiden visar sig i att först hos honom används adjektivet brevis, kort, inte bara om föremål och personer utan om tid. ”Åren flyr obönhörligt från oss, och fromheten kan inte hejda rynkorna, ålderdomen eller döden”, Eheu fugaces, Postume, Postume/labunturanni… (Carmina II, 14). Epikurismen var för Horatius bara en lärd benämning på det temperament han fötts med. Han säger själv att han var en man utan religion (Nulla mihi religio est (Satir 9)). Hans skräck för framtiden, som obevekligen slutar med en stum och meningslös död, är den logiska konsekvensen. Horatius har ingenting med kristendomen att göra, men själva detta faktum gör honom intressant ur en kristen synvinkel. Horatius beskriver den klarsynta erfarenheten hos människan som inte har något hopp som överskrider själva människan. Hans erfarenhet är människans erfarenhet utan Kristus. Hans hopplöshet är den onda cirkel som kristendomens hopp ensamt kan bryta.

Detta insåg hans kristna läsare under medeltiden och hans sentenser fogades in i samlingar av visdomsord från Gamla Testamentet. Tillsammans med Israels folks erfarenhet fick Horatius företräda den mänsklighet som ännu inte mött Kristus. Horatius lämpade sig mer för detta syfte än Vergilius, som hade samma moraliska resning men som ju var övertygad om de hedniska gudarnas existens.

Horatius har fått en särställning bland de klassiska hedniska författare som lästes under Europas kristna medeltid. Medeltiden har lämnat efter sig ett kompakt vittnesbörd om Horatius popularitet i form av trehundra handskrifter av hans verk. Denna rikedom gör det nästan omöjligt att dra upp ens huvuddragen i handskrifternas ”släktträd”, så som man brukar göra för att komma fram till vilken text som är mest tillförlitlig bland de bevarade. Det är ju oundvikligt att det tillkommer fel när man kopierar för hand. I Horatius fall ligger dock handskrifterna så nära varandra att det nästan inte ens går att dela in dem i grupper.

På 1800-talet trodde O. Keller och A. Holder att de kunde delas in i tre klasser. E Leo reducerade dem till två, medan E Vollmer i vårt århundrade ytterligare förenklat indelningen. Men hur dessa klasser tillkommit går inte att urskilja. Det beror på att de äldsta horatiushandskrifterna inte går längre tillbaka än till 800-talet- en tid av återupptäckt av det antika arvet som kallas den karolingiska renässansen. Alla tidigare spår är försvunna.

Det är alltså medeltidens horatiusbild som utställningen erbjuder. Den är ännu aktuell, för det är den som bestämt det urval av horatiusdikter som man än i dag läser i hela Europa inklusive Sverige. Det är just de dikter som mest uttalat förmedlar den pessimistiska men ändå lyckligt genomlysta vishet som är Horatius egen.