I en lantkyrka och andra dikter

TOLKNING INGEMAR OCH MIKAELA LECKIUS

R. S. Thomas (född 1913 i Cardiff), som hör till vår tids märkligare, religiösa poeter, har grundat sin diktning på ett livsvärv sona präst på olika håll i Wales. Hans poesi var också från början provinsiellt förankrad och uttryckte en illusionslös kärlek till denna bortglömda landsända, som tycks fjättrad i det förgångna, och till naturen i höglandet med dess karga skönhet.

Med en blandning av främlingskap, medkänsla och respekt betraktar Thomas sina jordbundna, slitna landsmän – ofta företrädda av bonden Iago Prytherch – som sturiga och

efterblivna varelser, vilka likväl besitter en ”hemlig lärdom”; som inte har inhämtats i några böcker utan snarare liknar livsvisdom. Med mer entydig misstro ser poeten på den moderna, teknologiska tillvaron. Hans beska civilisationskritik har blivit alltmer uttalad på senare år.

Thomas originellaste insats är likväl de rent religiösa dikterna. Det är ingen tillfällighet att debutboken inleds med ett motto från Job. Under Wales gråkalla skyar, som ibland tätnar till ett metafysiskt mörker, far även dennes sentida fränder ”ropa utan svar” eller sluta sig i stumhet.

Den som framför allt brottas med de yttersta livsfrågorna, inte minst de om lidandet i världen och Guds tystnad, är dock allt tydligare Thomas själv. I en återkommande bild tecknas han ensam i en ödslig stenkyrka, ”på knä för en Frånvaro” (Florence Vilén). Med på en gång smärtsam och befriande uppriktighet gör poeten rent hus med alla förenklade gudsföreställningar, allt fromt självbedrägeri, för att i stället gå via negativa, skrapa fram trons urgrund.

Men det finns också förklarade ögonblick i hans dikter, som när han undfår en vision i en gammal lantkyrka eller när ett solbelyst fält blir till en epifani, ett ögonblick genomlyst av evighet. Och i en dikt som ”Svaret” (med dess anspelning på Joh 20.-6–17) beskärs även den utblottade tanken en särskild nåd, när den i uppståndelsens ljus skönjer en annan verklighet och alla de gamla frågorna ligger hoprullade som en gång Kristi svepning.

INGEMAR LECKIUS

I en lantkyrka

Till den som böjde knä kom inga ord,
bara vindens sång, som gjorde läpparna sorgsna
på allvarliga helgon som stelnat i glas,
eller det torra suset av osedda vingar,
fladdermöss inte änglar, under det höga taket.
Hindrade honom tystnaden? Han knäböjde länge
och såg kärleken i en dunkel krona
av lågande törnen och ett vinterträd med
en människokropp som en gyllene frukt.

Färden

Och om du går upp åt det hållet möter du en man
som leder en häst och vars ögon förkunnar:
Det finns ingen Gud. Bry dig inte om det.
Det kommer andra vägar och andra män
med samma tro, men deras läppar bringar
en vänligare hälsning, det är män som lärt sig
att blanda litet av solens ljus
i sina frusna ögon. Men stanna inte.
Le bara i gengäld. Vägen fortsätter
i många vindlingar mot det höga träd
där den troende är fastnaglad.

Pietà

Ständigt samma kullar
trängs vid horisonten,
avlägsna vittnen
till denna stilla scen.

Och i förgrunden
det höga Korset,
dystert, övergivet,
längtande efter Kroppen
som är tillbaka i vaggan,
en jungfrus famn

Härden

Framför brasan
med dig, vindens sjungande
i skorstenen och gnistornas
broderi i sotet – evigheten
finns här i detta lilla rum
korta stunder som vår kärlek
vidgar; och utanför
oss är tiden och tidens
offer, de som färdas
mot ett nytt Betlehem, statsmän
och forskare med händerna fulla
av de gåvor som föröder.

Sålunda

Vad du än kan föreställa dig
har redan hänt. Inga ord
är osagda, inga gärningar
ogjorda: vinet i kalken

är förgiftat och liken
våldtagna. Medan Jesajas
ängel irrande flyger omkring
med sitt glödande kol.

Väntan

Ansikte mot ansikte? Nej,
Gud; sådant språk förfalskar
förhållandet. Inte heller sida vid sida,
inte nära dig, inte någonstans
i tid och rum.
Säg att du fanns
när jag kom till, för det borgar
ditt namn, allestädes närvarande
enligt tolkningarna. Jorden
bar frukt och människor skördade:
Gud, sade de och tittade åt
ditt håll. Vinden slog om:
över den drunknade kroppen var det dig
man spottade på.
Som ung.
uttalade jag dig. Även som äldre
gör jag det, fast mer sällan
nu. Jag lutar mig långt ut
över ett oändligt djup, låter
ditt namn ljuda och väntar,
någonstans mellan tvivel och tro,
på ett eko från dess ankomst.

Den tomma kyrkan

De gillrade denna stenfälla
för honom, lockade honom med vaxljus,
som om han skulle komma fram ur mörkret
och fladdra vilt där likt ett väldigt nattfly.
Åh, han hade bränt sig
förr i den mänskliga lågan
och undkommit efter att ha lämnat förnuftet
sönderslitet. Han återvänder inte mer

till vårt lockbete. Varför knäböjer jag då
alltjämt och slår mina böner mot ett hjärta
av sten? Är det i hopp om att en
av dem till sist skall börja brinna
och på de upplysta murarna kasta skuggan
av någon som är större än jag kan fatta?

Svaret

Inte mörker men skymning,
där även de skarpaste
hjärnor numera måste bana sig
väg. Och långsamt infinner sig
frågorna, oklara men likväl
skrämmande. Vi trevar med händerna
över deras yta likt blinda
och söker efter mekanismen
som skall få dem att öppna sig. De
ger vika, men bara för att omvandlas
till nya problem; och en av dem
gör inte ens det
utan tornar orubbligt upp sig
framför oss.
Finns det en annan
väg än tankens för att anta
denna utmaning? Vi har ibland
en föraning om den, ända till döds.
Det har funnits ögonblick
efter långa stunder på knä
i det kalla koret, då jag känt en sten
vältras från mitt sinne och i det inre
sett de gamla frågorna ligga
hoprullade på ett ställe för sig,
som en gång den fallna svepningen
efter kärlekens återuppståndna kropp.

Säg oss

Vi har givit dig olika namn:
Åskans gud, den Allsmäktige
Jägaren, snösparvens och
den sabeltandade tigerns Herre.
Ett namn har vi hemlighållit,
ur stånd att förlika det
med moskiterna, springfloden
och det svarta hål där tiden
skall störta ned. Till svar
har vi fatt bilden av dig själv
på ett nedhugget träd. Där
lider du orätt, men förlåter.
Som pekade du åt motsatta håll
förfärar du oss med möjligheten
att lemmarna skall slitas ur led.
O kärlek med vidöppen famn,
säg oss hur mycket längre
dina armar måste sträckas ut
för att omfamna ett universum
på väg att avlägsna sig
från oss med ljusets hastighet.