Federico Garcia Lorca

Det är 78 år sedan han föddes i Fuente Vaqueros och 40 sedan han bragtes om livet av falangister i Viznar. Scenen är i bägge fallen Andalusien, bara några kilometer skiljer början från slutet. Hans tragiska död bidrog att göra hans namn känt utanför länderna med iberiskt språk. Han blev symbolen för det fria ordet som man sökt tysta med våld.

Han översattes snabbt och hans pjäser spelades med framgång över Europa, redan på 40-talet i Sverige. (Blodsbröllop på Dramaten 1944, Yerma på Nya Teatern 1949, Bernardas hus, också på Dramaten, 1947). Hjalmar Gullberg och Karin Ahlin stod för den kongeniala försvenskningen. Säkert var det i förstone ett drag av exotism som fängslade den utländska publiken. Regissören kunde lätt ge verken en stämpel av’made in Spain’. Svarta kvinnogestalter mot soldränkta, vita murar, lerkrus, solfjädrar på väggarna. Recensenten talar om ”stramt spanskt svart och vitt” syftande på Vos’ scenbilder till den Galanta skomakarfrun, spelad 1956. Lorca är frikostig med scenanvisningarna i sina verk. X:et fascinerades och kom att stå för många av dekorerna: i Uppsala stadsteaters foyer ägnade han en hel vägg åt scener ur Lorcas dramatik. Rosenberg satte musik till sångerna i fröken Rosita. En Lorcavåg svepte över landet. Men det var något mer än en caprice. Intresset för den spanske diktaren och dramatikern skulle bara bli större och fördjupas med tiden.

Redan de tidigaste uppsättningarna visste att ta vara på de bakomliggande spänningarna och ge plats åt det sagomässiga. Eller som Herbert Grevenius uttryckte det i sin karaktäristik av Blodsbröllop: ”Som en Beethovensonat med utgångspunkt i något osammansatt folkligt motiv störtar det plötsligt ut på vidder och upp mot höjder för att mynna ut i ett slutackord av antik stränghet och storhet.”

I Stockholm sattes Fröken Rosita upp 1953 med skådespelare som Tidblad, Henning, Schildknecht och Teje. Det var en av mina tidigaste teaterupplevelser. Där fanns tongångar som förde tankarna till Tjechov: det gamla huset på ruinens brant där tiden tycktes stå still för alla utom för Rosita som otåligt väntar på sin fästmans återkomst och som slutligen hamnar på glasberget. Vardagslivets enahanda göranden som ackompagnemang till en oro som förbyts i resignation. Rositas ”soy vieja”, jag är passe, blir ett slutackord som påminner om ”vi måste arbeta, Onkel” . . . livet måste gå vidare även om drömmen spruckit som en såpbubbla.

Med åren skulle Lorca gå allt längre i modernismen men det personliga särmärke som alltid finns där utgörs främst av en romantisk bildlyrik och långt driven symbolik.

Bilden med det vita, soltorkade lakanet kommer ofta igen i spansk dikt och konst och i Lorcas ”Bodas de sangre” är just lakanets symbolik ett ledmotiv. Modern överlämnar sin giftas vuxne son i den blivande svärdotterns hem med orden: ”Min son är en grann pojke. Han har inte känt någon kvinna. Hans heder är renare än ett lakan i solen.” Det nästan sakrala i Lorcas scen för tankarna till en pieta i en liten kastiliansk kyrka. Motivets centralgestalt utgörs även där av en moder som överlämnar sin son. 1400-talsmästaren har accentuerat svepningens liksom Kristi kropps vithet. Han har velat ge en bild av sonen, som obefläckad av världen återbördas av Maria till Fadern. Lorca återknyter i senare delen av dramat till symbolen med lakanet och det som i början stod som sinnebild för oskulden slår i crescendot ut som en brutal banderoll på vilken står ordet äktenskapsbrott. Bruden har på bröllopskvällen avvikit från festen tillsammans med Leonardo som hon älskar och lämnat sin man och bröllopsgästerna. Under ett ögonblick av klarsyn uttalar hon med följande ord domen över sig själv:

”Bär från marknad och

till markstad

Bruden som var ärbar mö

så att alla får betrakta

tecknet när mitt

bröllopslakan

svajar i luften

som ett baner.”

Men i dramats slutfas släpper vinden sitt grepp om det vita tygstycket och det förvandlas till den svepning i vilken modern höljer sin son som mist livet i kärleksstriden:

”Modern:

Solros i din moders gård,

jordens klara spegel

Må de lägga på ditt bröst

ett kors av bitter oleander,

täcka dig med lakan

av blänkande siden.

Må vattnet ligga som en gråt

mellan dina händer.”

Som så ofta hos Lorca skulle orden snart få profetisk innebörd, i klagovisan skulle Spaniens änkor och mödrar snart stämma in. För 40 år sedan slet kvinnorna sönder sina lakan för att förbinda sår, de blänkande av finaste siden sparade man till den döde, om han någonsin återfanns. Korthugget resumerar modern sitt livs tragedi för den yngste sonen som hon ständigt fruktar skall ryckas bort från henne även han: ”Om jag så levde i hundra år, skulle jag inte tala om något annat. Först din far som var nejlikors doft för mig och jag njöt honom i tre knappa år. Sen sin bror. Är det rätt och är det rimligt att en liten manick, pistol eller kniv, ska få göra slut på en man som är en tjur? Och så skall jag tiga? Aldrig. Månaderna går och förtvivlan stinger mig i ögonen och ända ut i hårtopparna.” Hon skulle önska att den yngste var en flicka, då skulle de arbeta tillsammans och hon skulle befrias från sin skräck för den våldsamma döden. Modern: ”Vi skulle brodera bårder och små hindar av ull.” Och till slut nästan avkräver hon ett löfte av sonen att denne måtte ge henne sondöttrar. Modern: ”Måtte det bli flickor! Ty jag vill sy och knyppla spetsar och kunna vara lugn.”

Den andalusiska kvinnan som fånge i den traditionella, institutionaliserade kvinnorollen var ett ständigt återkommande tema för Lorca. När modern säger att hon inte kan tiga med sin smärta bryter hon mot konvenansens lagar. ”Det är felet med anständiga kvinnor här i trakten. Man skall inte tala. Vi talar inte, men vi måste få tala” (Fröken Rosita). I Bodas de Sangre citerar fadern som speciella meriter hos sin dotter han skall till att gifta bort att hon bl.a. aldrig säger något (nunca habla). Men så med ens sprängs samhällets grepp och Lorca ger plats åt det irrationella, åt lidelsen. Spelet får drag av antik ödestragedi. Och det geometriskt strama i dekoren upplöses.

Lorcas kvinnor syr och broderar. Det är som om tråden tecknade deras livs linje. Angustias har genom nyckelhålet sett sin styvdotter Mariana Pineda sitta och brodera på det som skall bli frihetens fana. Och hon anförtror sin oro åt Isabel la Clavela med orden: ”Hon broderar på utan att låta sig störas. Jag såg henne genom nyckelhålet. Den röda tråden som löpte mellan hennes fingrar avtecknade sig som blodet från ett rinnande sår.”

Borde hon inte i stället ägna sig åt att sy på dotterns garderob, undrar styvmodern. Och hennes farhågor besannas, fanan skall en dag leda till att Mariana fängslas. Då hennes revolutionskamrater håller sig undan blir det Mariana som får plikta med sitt liv. Pjäsen skrevs 1927 och blev med tiden en av favoritpjäserna då man i Mariana Pinedas död såg en parallell till diktarens egen. Döden är ständigt närvarande i Lorcas diktning. Den väntar på ryttaren som rider mot Cordoba och som aldrig når fram, den kan komma med de beridna lantpoliserna

”Passerande var de vill

gömmer de i sina skallar

en dunkel astronomi

av ogripbara pistoler”

(Romance de la Guardia Civil espanola)

Plazan där corridan utspelas rymmer såväl sol som ombra, fest och död. (Jfr Klagosången över tjurfäktaren Ignacio Sanchez Mejia.) Döden är för Lorca det meskina angreppet på livets fullhet. Här verkar Lorca kanske mer än i någon annan aspekt andalusisk … är det inte just l Sevilla och Granada Påskens dödsskugga tillbakahålls med hjälp av färgsprakande prakt?

Många har vittnat om Lorcas lätthet att skriva. Han verkade närmast gudabenådad. Så här skriver Pablo Neruda: ”Vilken diktare. I ingen annan har jag sett en sådan förening av behag och geni, bevingat hjärta och kristallklart ordflöde. Federico Garcia Lorca var den överdådige häxmästaren, en glädjecentrifug som uppfångade och likt en snurrande planet utslungade lyckan över att leva. Han var troskyldig och skälmsk, kosmisk och provinsiell, en härlig musiker, lysande mimiker, lättskrämd och vidskeplig, strålande och galant, han var ett slags kontenta av Spaniens alla tidsåldrar, av den folkliga blomstringen: en arabisk-andalusisk produkt som illuminerade och likt en jasminodlare gav doft åt hela scenen i det dåtida och … ack, försvunna Spanien.” (Pablo Neruda, Jag bekänner att jag levat.)

Till den grad utrustad är det inte ägnat att förvåna att Lorca fortsätter att trollbinda . . . också långt utanför hemprovinsens gränser.