Fel frågor i fokus

Kristendomen i Sverige granskas i dag kritiskt. De tre svenska huvudformerna av kristen tro (Svenska kyrkan, frikyrkligheten och katolska kyrkan) upplevs av olika skäl som mer eller mindre omöjliga av befolkningsmajoriteten. De ortodoxa kyrkorna har inte på samma sätt drabbats av denna kritik och lämnas därför utanför den fortsatta framställningen. Svenska kyrkan har, genom såväl ett envist fasthållande vid ett föråldrat statskyrkligt privilegiesystem som genom en avsaknad av ett profilerat ideologiskt innehåll, i mångas ögon förlorat sin trovärdighet. En politiserad och ombudsmannastyrd institution för religiös service har svårt att vinna respekt eller engagera sökare. Frikyrkan går samtidigt kräftgång, samfund som ännu för några decennier sedan var starka på många orter har nästan helt marginaliserats. Bara ett exempel: vid sekelskiftet var 3 % av Uppsalas befolkning metodister, nu är antalet knappt mätbart; år 1925 tillhörde närmare 10 % av stadens befolkning traditionell frikyrklighet, i dag rör det sig om mindre än 2 % (något mer om Livets Ord räknas med). Mittfaran inom frikyrkligheten har alltså tunnats ut och dras fortfarande med ett visst mindervärdeskomplex gentemot statskyrkan. De protestantiska samfunden märks numera mest genom de medialt säljande fundamentalistiska grupperingar som växt fram inom dess utmarker. Svensk frikyrklighet riskerar att i växande grad identifieras med antingen krympande samfund utan någon dynamisk profil eller med extrema fundamentalistiska och extatiska rörelser som i vart fall mer skrämmer än lockar intellektuella betraktare. Det tycks också som om frikyrkosamfund på ”vänsterkanten”, av rädsla för konkurrensen från Livets Ord och liknande rörelser, förstärker en redan befintlig fundamentalism och räds såväl kritiska samtal som ekumeniska kontakter. Katolska kyrkan, som främst genom invandringen tredubblat sitt medlemsantal under de senaste 25 åren, var länge en exotisk blomma i det svenska landskapet. Tidigare generationers katolikskräck har under senare år mildrats och inte sällan har kyrkan fått beröm, hennes engagemang för mänskliga rättigheter världen över har väckt respekt. Inom svenskt kulturliv har många katoliker bidragit till att synliggöra kyrkan, att nu fyra av svenska akademiens ledamöter är katoliker talar ett tydligt språk. Men även andra röster hörs, i EG-debattens spår nämns allt oftare den katolska kyrkan som en konservativ toppstyrd institution med kvinnoförtryck, traditionella värderingar, dubbelmoral och sexualskräck som främsta kännetecken.

Denna presentation av läget är medvetet tillspetsad och förenklad, men det är uppenbart att kristna röster i växande utsträckning tvingas ägna tid åt ett egendomligt försvarsarbete. Vi har hamnat i en defensiv position, där andra fastställer frågorna på dagordningen (om de nu över huvud taget hamnar på agendan).

Det är tragiskt om sekulariseringen i Sverige får vind i ryggen genom egendomliga debatter om statskyrkoprivilegier, amerikansk framgångsteologi eller katolsk sexualmoral. Inte mindre tragiskt är det att sensationslystna media uppmärksammar udda och aparta religiösa fenomen: demonutdrivande pastorer, sexsekter, satanistiska mordbrännare, extatiska helare, bokbrännande predikanter eller den tragiska händelsen i Waco i Texas där så många människor nyligen gav sina liv efter att ha blivit hjärntvättade av en extrem ledare – ju smaskigare, desto bättre! Om detta är äkta religion, vem vill då vara med? Ett annat exempel utgör de så kallade avslöjandena som till exempel de stort uppslagna artiklarna i bland annat Dagens Nyheter om Vatikanens konspirationer mot att publicera Qumranfynden eller den fantasifulla iden om att Paulus diktat ihop Jesusgestalten. Listan kan göras lång.

Sekularisering och kristen villrådighet

I denna situation behövs naturligtvis försvar och klarlägganden men även kristna röster som presenterar tron på ett offensivt sätt. De få som hörs i media använder inte sällan tiden till att hänga på allsköns modefrågor. En inte osannolik hypotes är att denna trendighet till viss del beror på att sekulariseringen inifrån förtär svensk kyrklighet. Det som man står villrådig och tafatt inför, det som man inte riktigt tror på, det förkunnar man inte. Vilsenhet och frustration tycks prägla även många av de mest hängivna kyrkoarbetarna. Kompletterande och vitaliserande källor av den typ som de katolska klostren, lekmannainstituten, universiteten och akademierna utgör saknas nästan helt i Sverige (Katarinastiftelsen och Stiftsgården/Stiftelsen Berget i Rättvik är undantagen som bekräftar regeln). Denna brist på en levande kyrklig trosreflexion urholkar tron och avrustar de troende. Det är slående att psykologerna tycks konsulteras av allt fler och prästerna av allt färre. Ibland verkar det som om det var naturligare för präster att prestera roligheter och skratt i nöjesprogram än att presentera religionens skatt. Är tron inte värd en seriös behandling? Detta är i så fall en felbedömning – vid sidan av all skepsis och misstänksamhet finns också en stor nyfikenhet inför vad äkta religion egentligen är. Intresset är utan tvekan stort inför vad den katolska kyrkan står för. Hon både stöter bort och lockar, hon provocerar och hon stimulerar. Till skillnad från en del andra grupper ser hon tron också som en intellektuell process, möjlig att förmedla. Kristendomen handlar inte primärt om himlastormande känslor eller om en privat och ordlös relation till livets källa, det rör sig inte heller om ett irrationellt budskap som inte tål en kritisk granskning. Många konvertiter gör, efter upptagandet i kyrkan, den lika vanliga som överraskande erfarenheten att frågor av alla de slag om kristen tro ställs av arbetskamrater, grannar och vänner, frågor som dessa aldrig tidigare vågat eller velat ställa (däribland också många kritiska frågor om kyrkan som institution, dess moraluppfattning och samhällssyn).

Okunnighet som väcker frågor

Kyrkans hållning i olika etiska frågor, den långa mystiska traditionen, ordnarnas spiritualitet, helgonens exempel, den katolska socialläran, kyrkans internationella prägel, mässans egenartade realism, biktens centrala ställning, den stora respekten för förnuftets roll i trosprocessen, liksom trons inre skönhet och klara uppbyggnad – allt detta väcker gärna nyfikna frågor. Dessa frågor avslöjar samtidigt att även bildade svenskar av i dag oftast är okunniga även om religionens enklaste och självklaraste grunder. Det som för en vanlig katolsk gymnasist är vardagsmat är ofta något för en docent totalt okänt. Denna katastrofala avsaknad av elementär kristen kunskap försvårar meningsfulla samtal – det hela blir inte bättre av att det endast finns ett fåtal katolska församlingar i landet (varav åtskilliga utan möjligheter att gå i dialog med svenskar).

Det skulle vara en värdefull ”offensiv” uppgift att presentera klassiska kristna basfakta i en katekes för Sverige av i dag. Inte en populistisk och uddlös produkt utan en vass, modern och trovärdig katekes som lyfter fram vår tro för en ny tid (inte vår tid för en ny tro). Skulle inte detta vara not art utveckla inför stiftssynoden 1995? Basen kunna vara den nya världskatekesen, som ju är tänkt som ramen för skapandet av nationella folkliga katekeser. Vi har som katoliker ett stort ansvar att föra klassisk kristen tro vidare till dagens och morgondagens Sverige. Bönboken Oremus, det ekumeniska psalmprojektet, mässboken, folkmissalet, den internationellt sett föredömliga och omfattande tidegärden visar att vi är på väg att inkulturera vår tro i vårt land. Givetvis är en katolsk katekes endast en punktinsats, oändligt mycket mer arbete krävs. Förvisso varken vill eller kan den katolska kyrkan (som ännu befinner sig i samhällets marginal) ta på sig någon huvuduppgift i spridandet av klassisk kristendom i Sverige – men kanske kunde ett katolskt initiativ även få ekumeniska implikationer? I långa stycken är det nödvändigt att de kristna arbetar gemensamt i förmedlandet av den kristna tron.

Det verkliga mysteriet

Det är marknaden som avgör utbudet. De katolskt troende har varit tämligen tysta. Skulle det inte vara hög tid att protestera mot mediernas ensidiga eller uddlösa presentationer (inte minst religionsradions sändningar och utbudet i TV är avslöjande). Inte så att vi skulle gnälla över slätheten, slappheten och känslosamheten utan för att ge uppslag till nya vinklingar, uppmuntra intellektuell skärpa och hoppas att något litet av kristen glädje och vardagsrealism märks – inte minst är det angeläget att lyfta fram ”trons praxis”, hur religionen avspeglar sig i livsmönster och livsföring. Hjärnans och hjärtats insikter måste tillämpas i praxis i den ofta nog så gråa vardagen.

Låt oss lämna försvarspositionerna – kristendom är inte samma sak som stelnade statskyrkor, sanslösa sekter, socialrådgivning eller sexualupplysning. Vi som lever i tiden mellan påsk och pingst vet att det finns större mysterier.

Ingen har lovat oss att vi ska bli förstådda och uppskattade av alla. Men om vi ifrågasätts vore det bättre om kritiken gällde centrala, viktiga och svårsmälta delar av vår tro än att udda och trendaktiga stolligheter läggs oss till last. Guds existens, livets mening, det ondas problem, människans natur eller det eviga livet – se det är ”hård stuff” som vi alla tillika förr eller senare tvingas konfronteras med. Kristendomen kan inte ge färdiga svar på allt detta, men väl hjälpa oss att reflektera över de stora frågorna om livet, döden, kärleken och meningen med allt.