Härskare och herde

Det sägs att Churchill konsekvent vägrade att visa sig i TV Han ville vara den han var och inte den medierna gjorde honom till. Alla ledare löper risken att av medierna få sig tilldelade betydelser som de inte har. Det gäller också påvarna. Det kan av den anledningen vara en svår uppgift att få klarhet i en påves verkliga betydelse för sin samtid.

Påvens inflytande över kyrkans liv är inte av den art som man ofta föreställer sig i kretsar utanför kyrkan. Det är inte han som ”bestämmer”. Men hans sätt att sköta sitt ämbete har ändå sin betydelse för vårt välbefinnande som katoliker. Vi gläds när hans göranden och låtanden stämmer med våra förhoppningar, och vi är illa till mods när de inte gör det. Våra förväntningar på påven är förvisso stora, säkerligen större nu än i gångna tider – av massmediala skäl, kan man säga. Därför är det också så, att ett påveskifte upplevs som en händelse av stor vikt.

Men hur påverkar en påve de facto den katolska kyrkan? Man kan svara, att den auktoritet han har är beroende av receptionsprocessen. Somliga encyklikor blir snabbt glömda, andra blir hårt kritiserade, vissa blir tungt vägande dokument – det beror på hur de tas emot. Men räcker det som svar?

Påveskifte och reception är två konstanter som knappast har beaktats av kyrkohistoriker eller ecklesiologer. Detta konstaterades när Sacre Coeur-systern Angela Corstens licentiatuppsats Härskare och herde ventilerades vid Göteborgs universitets religionsvetenskapliga institution den 12 februari 1993. I uppsatsen undersöker hon hur två påvars relation till sina företrädare varit av avgörande betydelse både för deras syn på sig själva och för receptionen i kurian och i kyrkan i övrigt. Hon visar också hur deras sätt att vara påve har inverkat på företrädarens eftermäle. Två på varandra följande påvar jämförs oundvikligen, vilket påverkar vårt sätt att bedöma dem och ta emot dem. Läroämbetets auktoritet tycks vara beroende av historiska faktorer.

Hur ser en påve själv på sitt ämbete och sin uppgift? Angela Corsten har tagit två påvar som exempel: Pius XII och Johannes XXIII. Hon har utgått från en analys av tal där de på något sätt har beskrivit själva påvefunktionen, och har jämfört dem.

Pius XII:s syn på sitt ämbete, så som det framgår bl.a. av ett tal 1944 för kardinalskollegiet, var upphöjt och maktpåliggande. Han framstår, som det har sagts, som en människa förvandlad till symbol, utan privat identitet. I hans bild av vad en påve skall vara, har det personliga ingen plats. Johannes XXIII:s första tal, det som han höll under kröningen, gav en helt annan bild av påverollen. Redan vid denna ytterst formella och högtidliga ceremoni gav han uttryck för sina personliga känslor av villrådighet inför det som förväntades av honom och inför ”ett påveideal utan motsvarighet i verkligheten.” – ”Er nye påve är […] Josef, er broder.” Johannes ville utgå från sig själv sådan han var, och ämbetsutövningen fick bli därefter.

Har dessa påvars bild av sig själva bekräftats av omgivningens omdöme och av deras fortsatta ämbetsutövning? Det är inget lätthanterligt material som Angela Corsten har haft att handskas med för att svara på frågan. Bägge påvarna hann med att producera över 500 tal och kungörelser vardera. Pius XII förberedde sina tal ytterst noga och frångick aldrig manuskriptet. Johannes XXIII lät andra skriva åt sig men frångick ibland manuskriptet. Hans tryckta tal stämmer inte alltid med vad han verkligen sade. Men det är ingen tvekan om att de båda påvarnas olika ämbetsuppfattningar bekräftats även i fortsättningen av både uttalanden och handlingar.

Angela Corstens ärende är att visa på en annan metod än den gängse när det gäller den teologisktsystematiska interpretationen av läroämbetet. Hon efterlyser ”en teologi som undersöker det konkreta, relationella och historiskt skiftande inom påvedömet och därmed analyserar hur det konkret fungerar”, och hon exemplifierar det genom att ställa frågor om påvens relation till sin företrädare: Hur påverkar företrädaren hans ämbetsutövning? Hur mycket kan, hur mycket måste han avvika från företrädarens förebild? Hur används företrädaren för att påverka honom?

Angela Corsten har uppehållit sig speciellt vid det som har kallats ”mysteriet Roncalli”, varmed avses hans oförutsedda, oförutsebara och ”revolutionerande” sätt att utöva sitt ämbete. Hon har därvid använt sig av David Tracys beskrivning av en ”klassiker” som en text, en bild, en symbol, en person som bryter och överskrider det invanda och kända och därmed utmanar sina tolkare, i det här fallet sina samtida, katoliker och andra. En klassiker kastar omkull invanda kategorier och utlöser en positiv reaktion hos dem som fritt kan möta fenomenet. De som företräder det institutionella reagerar däremot negativt. Det framgår också av undersökningen att kurian förgäves försökte få Johannes att mer likna Pius.

En annan intressant iakttagelse är den, att klassikern själv inte är medveten om processen och själv blir överväldigad av det som pågår. Man kan inte bestämma sig för att vara en klassiker eller att skriva en, det hör till själva saken. När man kallar Johannes XXIII en klassiker, inställer sig emellertid också frågan hur Pius XII skall bedömas. Hans livsgärning tycks stämma mycket väl med den klassiskt teoretiska uppfattningen om påveämbetet som ett läroämbete utan ansikte, avsett att förvalta och till nya generationer oförvanskat överföra den katolska tron.

Härskare och herde – uppsatsens titel är mångtydig. Spontant vill man kanske tolka den så, att Pius var härskaren och Johannes herden. Men så enkelt är det inte. Givetvis betraktade också Pius sig som en efterföljare till Petrus med uppdraget att vara en herde för hjorden. Det var en uppgift som han tog på allvar genom ett starkt socialt engagemang under krigsåren. Och å andra sidan var även Johannes en härskare; för en påve är det ofrånkomligt om han skall uträtta något.

Angela Corstens uppsats väcker en mängd frågor, och det är tacknämligt att hon lovat att ta itu åtminstone med ett par av dem i en kommande doktorsavhandling.