Judisk historia

Ämnet religionshistoria är inte gammalt vid de svenska universiteten, knappt ens hundra år. I en tid då världsreligionerna gör sig påminda i västvärlden på ett sätt som de tidigare aldrig gjort, upplevs det allt mer som en anomali att de klumpas ihop i ett enda ämne. En viss uppdelning har också börjat ske. Så har Lund professurer i islamologi och judaistik. Med hänsyn till den långa judiska närvaron i Norden och judendomens betydelse som kristendomens moderreligion är ämnet judaistik ovanligt lätt att motivera. Professuren i Lund är för närvarande under tillsättning. Men skall det vara ett universitetsämne, krävs det läroböcker. Sådana finns givetvis på andra språk, även lättillgängliga sådana. En alldeles utmärkt introduktion till amerikansk konservativ judendom är Harry Kemelman, Conversations with Rabbi Small (1981) – författaren är annars mest känd för en rad deckare i judisk miljö. Sedan 1986 finns också en bok på svenska, som här anmäls i sin fjärde upplaga och alltså rycks svara mot ett behov. Den är författad av professorn i Gamla testamentets exegetik med judaistik vid Åbo Akademi, Karl-Johan Illman, och – till mindre del – av professorn i semitiska språk vid Helsingfors universitet, Tapani Harviainen.

Boken är tänkt att vara en introduktion till judisk historia och judiskt tänkande från biblisk tid till våra dagar. Här behandlas alltså även Israels historia under gammaltestamentlig tid, vilken annars inte brukar tas med i framställningar av detta slag, men givetvis är viktigt som en bakgrund. Tyngdpunkten ligger dock på den egentliga judiska historien från den talmudiska tiden och framåt. Särskilt utförligt behandlas emancipationens tid (1789-1917) och förintelsens och återuppbyggnadens tid (19181990). En lång rad judiska tänkare, politiker och konstnärer passerar revy. Illman har skrivit sin avhandling om Martin Buber och är väl förtrogen med modern judisk filosofi. Bokens omfång tillåter ingen utförlig presentation, och den är knappast tillräcklig för mer än grundläggande studier i judaistik. Den är visserligen ingen litteraturhistoria, men nog är det en brist att det inte ges ens en kortfattad översikt över innehållet i Mishna och Talmud, dessa för hela den judiska historien så grundläggande traditionsverk (de klaras av på en sida). För det allmänt religionsvetenskapliga studiet torde boken vara idealisk.

I en judisk historia intar självklart antisemitismens problematik en central plats. Framställningen är balanserad, men något förenklad. Det nämns nästan inget om den förkristna antisemitismen i romarriket och läsaren bibringas därmed uppfattningen att antisemitismen är en kristen uppfinning. Typiskt är att namn som Tacitus och Suetonius saknas i registret. Kyrkofäderna tilldelas en ödesdiger roll i den kristna antisemitismens uppkomst. Här bör bilden ordentligt nyanseras, vilket till en del kan ske genom samlingsverket judendom och kristendom under de första århundradena I-II (1986), utg. av Sten Hidal m.fl. Det är riktigt att fornkyrkan hade en genre Adversus ludaeos, men det är möjligt att mycket inom den är utslag av en inomkyrklig uppgörelse (så t.ex. hos Johannes Chrysostomos) och att utfallen – som i sig är obehagliga – inte är riktade mot ”riktiga” judar.

Som något särskilt värdefullt i denna bok framstår avsnittet om judarna i Norden. Också ett appendix om den judisk-kristna dialogen ger nyttig information, men bör kompletteras med Illmans egen artikel om judisk-kristen dialog på det akademiska området (med utförlig bibliografi) i det nyss nämnda samlingsverket Judendom och kristendom under de första århundradena.

Några mindre inadvertenser finns. På s. 71 omtalas en kejsare som Antonius Pius, skall vara Antoninus Pius. På s. 87 talas det om de kristologiska debatterna om Guds tre naturer, vilket väl skall vara Guds tre personer (eller möjligen Kristi båda naturer). En fyllig bibliografi och ett rikhaltigt personregister förhöjer ytterligare värdet av denna bok.