Katoliker i Ryssland, Ukraina och Centralasien

Freden i Riga, som slöts 1921 efter general Pilsudskis aktioner mot Sovjetunionen, hade förskjutit gränsen mellan Polen och Ryssland österut, nästan ända fram till Minsk och Cernauti. Den katolska hierarkin återupprättades, och den sovjetiska regeringen reagerade med att börja förfölja katolikerna av latinsk rit inom Sovjetunionens gränser.

Katolikerna av latinsk rit i Ryssland

1923 greps alla katolska biskopar. Monsignor Jan Cieplak dömdes till döden, men benådades på grund av det allmänna opinionstrycket. Generalvikarie Konstantin Budkiewiez arkebuserades. Den tyske biskopen Joseph Kessler hade lämnat Sovjetunionen redan 1920. Eftersom det inte längre fanns kvar några ordinarie biskopar, det vill säga biskopar med fullständiga befogenheter, tvingades katolska kyrkan att dela upp Sovjetunionens territorium i nio förvaltningsdistrikt, av vilka två (Volga och södra Ryssland) utgjordes av territorier som man kallade rysk-tyska.

1926 kunde monsignor D’Herbigny viga fyra biskopar för några av dessa distrikt. Men efter upprättandet av kollektivismen, och i synnerhet efter den nya versionen av dekretet om de religiösa församlingarna 1929, det vill säga vid tiden för de stalinistiska utrensningarna, utsattes den katolska kyrkan av latinsk rit för samma trakasserier och förföljelser och fick samma juridiska ställning som den bysantinska kyrkan. 1937, efter en tendentiös rättegång, dömdes den siste biskopen som fortfarande fanns på platsen, Alexander Frison, som hade vigts i hemlighet 1926 för att förvalta Volgatyskarnas territorium, till döden och avrättades.

De territoriella erövringarna som följde på Andra världskriget förändrade hela situationen. De gav åt Sovjetunionen Galizien, karpatiska Ukraina, en del av Bukovina (inklusive Cernauti) och Bessarabien i (Moldavien). Alla dessa territorier beboddes av katoliker av antingen latinsk eller bysantinsk rit. A andra sidan bestämde sig Stalin för att officiellt erkänna den rysk-ortodoxa kyrkan och återupprätta patriarkatet. Med dettas samtycke undertryckte de sovjetiska myndigheterna den ukrainska katolska kyrkan, men de förbjöd inte formellt katolsk religionsutovning enligt latinsk rit. Trots den allmänna bristen på organisation, trots att kyrkorna stängdes och trots att det saknades präster kunde de latinska katolikerna bevara sin tro. De överlevde framför allt i tre regioner: Vitryssland, Ukraina och trakten kring Novosibirsk.

Vitryssland

I Vitryssland är katolikerna, som beräknas till cirka 2 500 000, uppdelade på 150 församlingar. Etniskt sen är de flesta av polskt ursprung, men en del är litauer och vitryssar. Vitryssland är uppdelat i fem stift: X-logiljovs och en del av Vilnius’ ärkestift samt Minsks, Pinsks och Lomzas stift. Monsignor Tadeusz Kondrusiewicz, 45 år, var kyrkoherde i Grodno innan han utsågs till biskop i Minsk.

Unionen i Brest hade från början, på 1600-talet, stor utbredning i Vitryssland, men situationen blev den motsatta när Ryssland sedan återerövrade området. På 1700-talet hade det gått en ortodox på fyra katoliker av bysantinsk rit, men mot slutet av 1800talet gick det tvärtom en katolik på fyra ortodoxa. Anledningen till denna förändring var att många trogna i den unierade kyrkan, i en situation där de inte kunde både stanna i unionen med den katolska kyrkan och bevara sin rit, hade tvingats övergå till latinsk ordning. Sedan införde regeringen den ena restriktionen efter den andra i fråga om religionsutövningen även för katoliker av latinsk rit. Från 1804 till 1914 steg till exempel antalet katoliker i Minsks stift från 112 274 till 288 980, medan antalet församlingar samtidigt sjönk från 94 till 50 och antalet präster från 143 till 86.

Mogiljovs ärkestift, som upprättades 1783, sträckte sig tidigare ända till ön Sachalin i Stilla havet. 1921 upprättades, för att ersätta det, en kyrklig provins: Östra Sibiriens apostoliska vikariat. Men den kyrkliga hierarkin delades upp. 1987 fanns det bara en öppen kyrka kvar i Minsk, sedan stadens katedral blivit säte för en idrottsförening. I Mogiljovs stift fanns det på åttiotalet varken någon öppen kyrka eller någon fungerande präst. Från 1988 finns där 150 kyrkor av latinsk rit. 51 församlingar har nu en tjänstgörande präst, och 37 får regelbundet besök av en. Ytterligare kyrkor har också öppnats, men utan att kunna celebrera liturgin regelbundet på grund av prästbrist.

Ukraina

I Ukraina är katolikerna av latinsk rit mer än 800 000. De flesta är polacker. Några tiotusental är litauer. Lvivs stift (på ryska Lvov, på polska Lwöw) upprättades 1412 och var tidigare ärkestift. Dess år 1990 utnämnde apostoliske förvaltare, monsignor Marian Jaworski, har sitt residens i Lubaczöw i Polen, ett stenkast från ukrainska gränsen.

Przemysl, en av Polens äldsta städer, blev stiftsstad 1375 och har i dag 60 000 invånare. En tredjedel av stiftet ligger på sovjetiskt territorium. Från 1965 har det en biskop, monsignor Ignacy Tokarszuk, och fyra hjälpbiskopar. Stiftet har en mycket stor utbredning, med 1 600 000 katoliker och 568 församlingar. Lutsks lydstift bildades på 1700-talet. Lutsk och Kmieniec har ingen biskop. Prästerna av latinsk rit i Ukraina är 46 och betjänar 60 kyrkor. Läget förbättras så småningom.

Ungrarna i karpatiska Ukraina är cirka 160 000, därav 50 000 katoliker och 80 000 protestanter. Sedan området annekterades av Sovjetunionen 1945 har det inte längre någon organiserad struktur. För närvarande finns där 36 registrerade församlingar, som betjänas av åtta präster. De är alla gamla och har flera församlingar var att ta hand om.

Sibirien och Centralasien

I Sibirien och Centralasien (Kazachstan, Kirgisien, Tadzjikistan och Uzbekistan) består församlingarna av latinsk rit till största delen av polacker, ukrainare och litauer som deporterats till Centralasien sedan deras födelsetrakter annekterats av Sovjetunionen. När Tyskland invaderade Sovjetunionen 1941 förflyttades Volgatyskarna till Asien. I dessa utspridda 20–30 församlingar firas nattvarden i dag omväxlande på tyska, polska och ryska.

Republiken Kazachstan har mer än 16 000 000 invånare, av vilka 600 000 är katoliker, till största delen av polsk eller tysk härkomst. I Achtubinsk (drygt 200 000 invånare) har en franciskan, Odoryk Ben, hand om fyra församlingar: Tjelavjensk och Aktiniu, 500 kilometer från Achtubinsk, Dzjambul (308 000 invånare) och Pavlodar (322 000 invånare), 1500 kilometer därifrån. I Kazachstan finns för närvarande tio präster, från seminariet i Riga, för tjugo pastorat.

I Tadzjikistan (4 648 000 invånare) finns tre församlingar: Dusjanbe, Kurgan-Tjube och Vaklch.

Den 16 juni 1991 upprättade Johannes Paulus II Novosibirsks apostoliska förvaltning, med jesuiten Joseph Werth som apostolisk förvaltare. Utanför Novosibirsk finner man en viktig närvaro av latinska katoliker i Prokopjevsk, Irkutsk, Tomsk och Omsk.

I Kazachstan upprättade Johannes Paulus II Karagandas apostoliska förvaltning och utnämnde marianisten Jan Leriga till apostolisk förvaltare. Den inhemska befolkningen är muslimsk. I landet lever cirka en halv million katoliker, av vilka de flesta är av tyskt ursprung. Polackerna är ungefär 100 000.1 landet finns också ett stort antal grekiska katoliker, som deporterats från Ukraina.

Den heliga stolen har också bekräftat att den med dessa utnämningar samtidigt vill ge de katolska församlingarna i Sovjetunionen kvalificerade samtalspartners för att utveckla den ekumeniska dialogen med den rysk-ortodoxa kyrkan och med de andra kristna samfund som finns representerade i dessa regioner.

Ur ISTINA nr 4, 1992

Översättning Gunnar Gällmo