Kyrkorna och Maastrichtfördraget

Fördraget i Maastricht, som stats- och regeringscheferna i EG skrev under för ett år sedan, innehåller inte något enhetligt budskap. Det är ju fördragets oöverskådlighet och mångformighet som har gjort den offentliga politiska diskussionen om det så svår. Fördraget skall bara vara en etapp på EG:s komplicerade väg mot europeisk enhet. Inte heller kyrkorna har lättare än andra att säga någonting bindande och slutgiltigt om Maastricht.

Mot denna svårighet står dock intrycket att fördraget har en betydelse utöver sin under möda åstadkomna ordalydelse. Omvälvningen i Öst- och Centraleuropa innebär en vändpunkt även för EG och dess ständigt fortskridande självuppfattning som västeuropeisk gemenskap. Även gemenskapens inre utveckling har, när den inre marknaden fullbordats, nått fram till en punkt, där det är nödvändigt med en ny och framför allt politisk uppfattning av EG. EG blir synligt som ett bärande politiskt byggelement för hela Europa. Maastrichtfördraget om Europeiska Unionen svarar bara ofullkomligt på denna situation, i vilken den ändå måste ses. Gentemot EG:s nya politiska anspråk måste också kyrkorna förhålla sig annorlunda än till det gamla EEC.

EEC eller EEG – Europeiska ekonomiska gemenskapen (en av de tre organisationer som tillsammans bildar EG, Europeiska gemenskaperna, ö. a.) – skall om toppmötet i Maastricht får som det vill försvinna ur EG:s fördragstexter. Europeiska unionen blir en ny motpart för kyrkorna. Egentligen borde debatten handla om en europeisk författning, och i denna debatt borde också kyrkorna delta. Så långt går Maastricht inte alls. EG betraktas fortfarande som en internationell organisation, men inte heller genom Maastrichtfördraget förvandlas denna organisation till en europeisk förbundsstat. I vilket förhållande bör kyrkorna stå till denna ”gemenskap på väg”?

Kyrka, stat och gemenskap

I Europas historia har kyrka och stat alltid haft ett speciellt förhållande till varandra, om än på olika sätt. Mångfalden i dessa relationer är nu som förr avsevärd. Detta gäller även för den romersk-katolska kyrkan, men i synnerhet för de protestantiska. Den sträcker sig från statskyrkomodellen av skandinavisk och brittisk prägel till Tysklands grundlagstryggade partnerskap mellan staten och kyrkorna och till den sekulariserade och frikyrkliga präglingen framför allt i Frankrike och de sydeuropeiska länderna.

Varje svar, egentligen varje form av förhållande mellan kyrka och stat, framstår därvid som tvetydigt. Detta gäller för båda sidorna: En kyrka som avlägsnar sig så långt från staten, att hon inte längre kan nå den över huvud taget, sviker sitt uppdrag lika mycket som en kyrka som inträder i ett så intimt förhållande till staten, att denna inte längre kan vänta sig någonting oförutsett från hennes sida. Ä andra sidan behöver staten, även om den är neutral i fråga om livsåskådning, en oberoende motpart som skärskådar de statliga strukturerna och procedurerna, en motpart som påminner om att skapelsen och människovärdet är okränkbara och att rättfärdigheten alltid gäller. ”Om I icke haven tro, skolen I icke hava ro”, säger profeten Jesaja till kungar och statsmän, och ”söken den stadens bästa” säger profeten Jeremia till de troende.

Är då EG en sådan motpart för kyrkorna? Och omvänt: Kan kyrkorna vara en motsvarande samtalspartner för EG? EG är ingen ”stat” i ordets hela traditionella betydelse, men ändå en rättslig gemenskap med egna, överstatliga institutioner. Genom EG uttrycks i vilket fall som helst delvis anspråk med omedelbar giltighet även för den enskilde medborgaren. Det som sker i och genom EG berör saker som redan i sig gör staten viktig för kyrkornas uppdrag.

Utvidgandet av EG:s befogenheter genom Maastricht, inklusive stärkandet av medlemsstaternas mellanstatliga samarbete, hänvisar också allt mer kyrkorna till EG som statsliknande motpart för att kunna uppfylla sitt sociala och politiska uppdrag. EG å sin sida söker i allt större utsträckning samtalspartners på det andliga och kulturella området, stundom även hos kyrkorna.

EG:s målsättning och kyrkornas människosyn

EG har börjat arbeta på att utöka och trygga freden, friheten och de mänskliga rättigheterna: en gemenskap av stater med lika rättigheter för medborgarna i alla medlemsländerna, inklusive rätten att fritt välja bostads- och arbetsort. De medel och metoder som sätts in för denna målsättning framhåller som alltid frågan om den grundläggande människosynen. Tidigare gällde för EG framför allt bilden av den ekonomiska medborgaren på den gemensamma marknaden. Men just EG:s obestridliga framgång som ekonomisk gemenskap väcker även kritik. Marknadskrafterna påverkar kulturen, samhället och de politiska strukturerna vilket återverkar på EG:s ”sociala dimension”, som i sin tur stärker dess politiska identitet.

Homo oeconomicus framstår allt tydligare som en otillräcklig ledstjärna för EG. Den fria marknaden utökar inte bara människornas handlingsutrymme. Den stöter också ut de socialt svaga, förvandlar enskilda regioner till randstater och leder till att vissa kulturella och sociala traditioner försummas. Det är just den gemensamma marknadens genomslagskraft som gör de sociala frågorna, frågorna om vetenskapens framåtskridande, de grundläggande och mänskliga rättigheterna och människornas politiska självbestämmande och medbestämmande till frågor för gemenskapen. Bevarandet av det egnas mångfald och EG:s dynamik och utmaningar måste hela tiden balanseras på nytt.

Dessutom ställer framgången för den gemensamma marknaden frågan om EG:s roll i världen i stort. Trots att EG själv ideligen återkommer till kravet på frihet för handeln och världsekonomin förhindrar det knappast att EG i söder, men också i väster och i Östasien avgjort uppfattas som ett handelsblock. Eker det preliminära slutet på motsättningarna mellan öst och väst kommer EG allt mer att bli en bärande beståndsdel av en världsekonomi som vilar på allt större ojämlikhet och maktkonkurrens.

Härtill kommer de nya globala ekologiska hoten, som ifrågasätter de hittillsvarande ekonomiska metoderna. Debatten om en vidareutveckling eller en revidering av den ännu så länge framgångsrika ”västliga” ekonomiska modellen kommer kanske att initieras för EG utifrån snarare än p g a de inre problemen.

Utmaningen för EG genom svängningen i Östoch Centraleuropa, och försämringen av relationerna mellan nord och syd, framhäver frågan om EG:s identitet. De politiska besluten gentemot marknadens lagar far en alldeles särskild betydelse, både inre och yttre. Det gäller att utveckla förnuftiga och ekonomiskt hållbara medel och metoder för en solidaritet där vi delar med oss.

När man diskuterar dessa frågor utifrån etiska, politiska, ekologiska och ekonomiska utgångspunkter, måste man nå fram inte bara till en tydligare andlig och politisk inre profil, utan man måste också stärka EG:s utrikespolitiska identitet. Ur kyrkligt perspektiv står EG i detta sammanhang framför allt under det gamla kravet, som genomsyrar hela bibeln, att statsmakten skall eftersträva rättfärdighet för alla människor. Kyrkorna möter här EG inte bara med etiska krav, utan också med sin egen aktiva diakoniinsats.

EG:s vidareutveckling genom Maastricht

Maastrichtfördraget vill föra EG vidare på vägen till ett mer omfattande handlande, som inte längre är framför allt ekonomiskt. Därmed faller blicken också på en utvidgad människosyn. Även om EG efter Maastricht ännu inte kommer att ha någon egen katalog över mänskliga och grundläggande rättigheter, så skall organisationen ändå uttryckligen förbinda sig för demokratin, de mänskliga rättigheterna och de grundläggande friheterna.

Fördraget åberopar sig på de i medlemsländerna framvuxna rättigheterna och på Europarådets konvention om de mänskliga rättigheterna från 1950. EG:s befogenheter framför allt på det sociala området, men också inom miljöpolitiken och på kulturoch utbildningsområdet, skall bli större.

De mänskliga rättigheterna, de medborgerliga rättigheterna, de sociala rättigheterna och sedan en tid även miljöskyddet är dock mycket väsentliga resultat av politiska överenskommelser och av medborgarnas aktiva insatser. De kan inte bara vara en angelägenhet för regeringsförklaringar och uttryck för byråkratiska befogenheter.

Framåtskridandet från Maastricht till en starkare egen demokratisk legitimation för EG är komplicerat, och i fråga om sina resultat ganska obetydligt. Framför allt far EG-parlamentet inte heller genom Maastrichtfördraget någon fullständig parlamentarisk kontroll över EG:s angelägenheter. EG utnyttjar sedan länge även andra officiella och inofficiella former för de berördas möjlighet att delta i förberedandet av beslut. Även kyrkliga organisationer har deltagit i denna process.

Avsaknaden av en fullständig parlamentarisk kontroll gör dock delvis den omfattande formuleringen av målsättningen och befogenheterna mindre värd. Om Europeiska unionen inte far någon egentlig ”politisk identitet”, blir den heller inte trovärdig.

På den långsamma och komplicerade väg mot en större egen politisk tyngd – och i sista hand mot en europeisk förbundsstat – som EG slagit in på efter Maastricht finns till slut också vissa anmärkningsvärda möjligheter för människornas och medborgarnas medverkan i EG:s angelägenheter. Dessa kan mycket väl vara stigar till en ”politisk identitet”. Stärkandet av till exempel den sociala dialogen inom EG mellan arbetstagare och arbetsgivare ”europeiserar” ett viktigt område av det autonoma sociala och politiska handlandet, som har utvecklats olika i de skilda medlemsländerna. Fördraget förutser inom ramarna för EG:s befogenheter det självansvariga reglerandet av lika arbetsvillkor genom arbetsmarknadens parter och dessas infogande i EG-rätten.

Infogandet av sådana autonoma områden i EG:s författningsstruktur kan tjäna människornas frihet. Dessa kan också komma till användning för andra gamla och nya områden av icke-statligt av offentligt ansvarstagande. Hänvisningen i en förklaring av Maastrichtfördraget till de fria socialvårdande organisationernas roll, även kyrkorna, hör hemma i detta sammanhang.

Ett annat viktigt erbjudande i Maastrichtfördraget är regionernas omedelbara, om än begränsade, medverkan i opinionsbildningen inom EG. Även om man i dag än en gång måste varna för att ifrågasätta nationalstaterna, så erbjuder ändå regionerna en nödvändig kompletterande ram för människornas identitet och en bas för deras medbestämmande på statens och EG:s nivå. Den oundvikliga regionala egoismen bör tyglas politiskt genom en målmedveten opinionsbildning inom EG.

Förankringen av subsidiaritetsprincipen i Maastrichtfördraget är däremot inte nödvändigtvis någon garanti för fria politiska överenskommelser, alltså en ”politisk princip”. EG skall enligt denna princip bara verka när de resultat som avses med en åtgärd ”inte kan uppnås tillräckligt på medlemsstaternas nivå…”

I det kyrkliga tänkandet förknippas denna princip främst med skyddet och utvecklandet av den enskilda människan och hennes närmaste omgivning, men i EG fungerar den i första hand som ett kompletterande kriterium för gränsdragningen mellan EG:s och medlemsstaternas befogenheter. De diskussioner som förs mellan medlemsstaterna om detta går i stor utsträckning över huvudet på den enskilda medborgaren.

Men även om subsidiariteten kommer att få en omfattande användning inom EG, och en genomgående sådan inom medlemsstaterna, så kommer den i händerna på regeringarna och myndigheterna ändå att snarare bli en princip för ansvarsfördelningen än för det öppna politiska handlandet. Inom EG:s ramar skall principen därför framför allt uppfattas och bedömas som en försäkring mot en överdriven byråkratisk centralism.

Den gemensamma marknadens hittills ständigt växande brist på utrikespolitisk handlingskraft och gemensam identitet ger eko i Maastrichtfördraget. Förpliktelsen att föra en gemensam utrikes- och säkerhetspolitik måste få större genomslagskraft. Fördraget avslöjar bristerna och visar att det i nuvarande läge endast förkommer ett förbättrat samarbete regeringarna emellan.

Om EG vill bidra till större rättvisa i världen, så saknas även i Maastrichtfördraget ett gemensamt forum för en bindande politisk opinionsbildning. En omfattande utrikespolitik som leds på mellanstatlig nivå har svårt att träda fram ur skuggorna av medlemsstaternas minsta gemensamma nämnare och att utveckla en egen stil. Att övervinna den nationella egoismen i varje enskilt fall och utveckla en självständig europeisk utrikespolitik, framför allt inriktad på de mänskliga rättigheterna, är därmed inte tryggat.

Frågor till och från kyrkorna

Det skulle förvisso vara ett misstag av kyrkorna att, i namn av en mer deciderad människosyn, kräva allt större befogenheter för EG och därmed en allt större centralisering. Om den stora inre marknaden och dess förvaltning genom EG för med sig förändringar på andra områden än de rent ekonomiska, och en stundom okontrollerbar maktutövning i marknadens namn, så kan motåtgärden bara i enskilda fall vara ett krav på ytterligare befogenheter åt EG. En ”europeisk” argumentation på nationell, regional och lokal nivå är minst lika viktig. Och detta gäller i synnerhet för kyrkorna, som i sina uttalanden ofta inte tar någon större notis om ett problems europeiska dimensioner.

I inrikes- och rättspolitiken föredrar Maastrichtfördraget, liksom i utrikes- och säkerhetspolitiken, ett samarbete mellan regeringarna i fråga om det gemensamma handlandet. Därmed skapas i uppbyggandet av Europeiska unionen – kanske varaktigt – en ny kooperativ nivå vid sidan av det egentliga gemensamma handlandet.

EG-kommissionen hänvisar i sitt försvar mot den på sin tid grasserande kritiken mot EG inte bara till ministerrådet, utan också just till samarbetet mellan regeringarna, vad beträffar anklagelsen för beslut över huvudet på medborgarna. Kabinettspolitik framför allt inom rätts- och inrikespolitiken, och därmed även undvikandet av en bred europeisk politisk diskussion, medför faror för medborgarnas frihet och rättsstatliga garantier. Ett samarbete mellan regeringarna som permanent institution får lätt drag av konservativt maktbevarande. Här måste också kyrkorna bekänna sig till ett öppet uppbyggande av EG och Europa, i respekt för människornas frihet.

EG:s försök att inåt och utåt snarast försvara sin existens som en borg kan faktiskt just nu vara riktigt, med tanke på stämningarna i Europa och de växande och svårbedömda hoten i världen. Kyrkorna måste dock pröva sitt uppdrag utifrån evangeliet, och bestämma om de inte i denna situation speciellt måste inrikta sig på förändringar inom EG och genom EG i världen. Detta betyder öppenhet och medansvar för andra och tredje världen, samt öppenhet för de nya sociala frågorna, och framför allt för minoriteter och asylsökande inom EG.

Det europeiska enandet med EG som drivkraft är en process, som redan från början var förpliktad att stödja fred och rättvisa. Om frihet och rättfärdighet i detta sammanhang bara förekommit partiellt, så motsvarade detta till en början EG:s begränsade befogenheter och arbetssätt. Att verka för EG:s ide – fred genom ekonomisk gemenskap – kräver numera att det politiska utrymme som därmed skapats fylls ut. Maastrichtfördraget går i denna riktning, om än ofullkomligt.

Även till kyrkorna ställs därmed frågan vad de har bidragit med till detta Europa. Efter förändringen i Öst- och Centraleuropa har Europas ”identitet” blivit en viktig fråga för européerna själva, medan det tidigare nästan bara var Syd som frågade efter den. Gränser och avgränsning är, i varje fall i samband med EG, inte så mycket en angelägenhet för staterna, liksom nu inte heller längre för de gamla politiska blocken. De blir snarare ett uttryck för de egna motiven – för den europeiska självuppfattningen. Därvid har dock de ”bättre krafterna” inom kyrkorna hittills sett en väsentlig del av sin europeiska uppgift just i de gränsöverskridande kontakterna.

Det finns principiella svårigheter och praktiska omöjligheter för ett gränslöst och mot världen orienterat Europa, men det har också möjlighet att använda sig av gamla identitets- och avgränsningsmönster som ”det kristna Västerlandet” eller Metternichs Europa. Det skall inte förnekas att kyrkorna har någonting att ge även det sistnämnda. För EG och för hela Europa är det en uppgift att nå fram till en ”öppen identitet”.

Öppenheten och bekännelsen till ett världsomfattande ansvar utifrån en egen historisk erfarenhet och en gemensam europeisk tradition skulle – 500 år efter det europeiska och kristna ”upptäckandet av världen” – mycket väl kunna vara kännetecken för Europas identitet utifrån det kristna tänkandet. Detta borde egentligen på ett nödvändigt sätt motsvara bekännelsen till friheten, rättsstaten och det sociala ansvaret inom EG.

Kyrkor och kristna i Europa måste lägga vikt vid att vägar och metoder hålls öppna för att ständigt på nytt pröva Europas gränser och deras inverkan på mänskligheten och därmed deras berättigande. Det gäller i fråga om Europas välståndsgränser mot söder och öster, i fråga om invandrare och minoriteter och även i fråga om de inre kulturella och regionala gränserna.

De kristna kyrkorna bidrar därmed till Europas identitet på ett närmast indirekt sätt, som dock är ganska typiskt. Att i detta sammanhang tala om att ”Europa finner sig självt” i kristendomen är inte rättvist vare sig med tanke på det nya i det nuvarande läget eller på Europas historia. Även om den kristna tron stod ”vid Europas vagga”, så driver den dock först och främst på, och den betraktar sig inte som ett mål i sig förrän på andra sidan vägen. Att uppfatta Maastrichtfördraget som en etapp på vägen överensstämmer med detta synsätt. För att hålla vägen öppen för framtiden bör kyrkorna framför allt ställa allvarliga frågor.

Övers. Gunnar Gällmo