Femtio år av integration

I skuggan av det stora massmediala intresset för 700-årsminnet av den Heliga Birgittas födelse firar Stockholms katolska stift i år sitt 50-årsjubileum. Givetvis är Birgittajubileet årets stora begivenhet också för det katolska stiftet. Jubileumsmässan med kardinal Kasper på borggården i Vadstena blev en minnesvärd manifestation. Stiftets eget 50-årsjubileum kulminerar i samband med firandet av den heliga Birgittas högtid i S:t Eriks domkyrka i Stockholm den 12 oktober.

Femtioårsfirandet inleddes redan på nyårsdagen och omfattar ett femtiotal arrange-mang, huvudsakligen förlagda till domkyrkan i Stockholm. Programmet ger en god illustration av bredden på den katolska närvaron i det svenska samhället idag. Det anordnas vallfärder till domkyrkan från församlingarna i stiftets sex dekanat. Ett tiotal ”nationella grupper” arrangerar egna vallfärder, t.ex. afrikanska, vietnamesiska, koreanska och spansktalande katoliker, liksom flera orientaliska katolska riter, som melkiter, kaldéer, armenier och syrier. De olika ordensgemenskapernas och stiftsorganens program bidrar till att skapa en tydlig motbild till föreställningen om den katolska kyrkan som en centralstyrd och romersk enhetskyrka. Tvärtom visar den sig vara det som ordet säger, ”allmännelig, allomfattande”, något som inte minst illustreras av den katolska gemenskapen i Sverige, som idag omfattar medlemmar från hundratalet nationer.

Vägen till erkännande

Efter Vadstenaklostrets stängning i slutet av 1500-talet dröjde det nästan 200 år innan det fanns en officiell katolsk närvaro i Sverige. Det ”apostoliska vikariat” som upprättades 1783 var en angelägenhet enbart för invandrade katoliker. Svenskar som blev katoliker landsförvisades ännu långt in på 1800-talet. Men från mitten av det århundradet (ny religionsfrihetslag) skedde en stegvis etablering av katolsk verksamhet i landet. Vid sekelskiftet 1900 fanns det ca 2 500 katoliker – 40 år senare hade antalet fördubblats. Med flyktingströmmar och arbetskraftsinvandring i andra världskrigets spår ökade medlemstalet så att det uppgick till närmare 20 000 när det självständiga stiftet etablerades 1953. Stiftsbildningen var delvis en följd av den nya svenska religionsfrihetslagen år 1952 som bl.a. gjorde det lagligt för katoliker att arbeta även inom skola, vård och omsorg och att förvärva fast egendom. (Se Signum 9/2002). Men fortfarande krävdes särskilt tillstånd för att inrätta kloster i landet, något som bl.a. ledde till våldsamma debatter i riksdagen innan karmelitnunnorna i Glumslöv kunde öppna sitt kloster 1963. (När Elisabeth Hesselblad grundade sitt första kloster i Djursholm 1923 var det officiellt ett ”gästhem”.)

”Invandrarkyrkan” blir svensk

Stiftets expansion till dagens omkring 150 000 medlemmar speglar världshändelserna under de 50 år som gått. Revolterna i Ungern 1956 och i Tjeckoslovakien 1968 liksom politiskt förtryck i Polen tillförde kyrkan nya medlemmar från andra delar av Europa. 70-talets flyktingströmmar från höger- och militärdiktaturerna i Latinamerika blev en stor utmaning för kyrkan. Det gällde att finna den gemensamma katolska plattformen för dem som tidigare flytt från kommunistiska diktaturer och för de nya församlingsmedlemmar som förföljts därför att de anklagades för att vara ”kommunister”. De senaste årtiondenas invandring från länder som Turkiet, Irak, Iran och Eritrea har inneburit en ytterligare utmaning. Här kom inte bara nya språkgrupper till kyrkan utan även människor med avvikande kulturella traditioner och dessutom med andra katolska riter än den latinska. Alla dessa olika kulturer och riter i ett och samma stift har gjort den katolska kyrkan i Sverige till en smältdegel och ett spännande kulturellt och etniskt integrationsprojekt. Det katolska stiftet har blivit ett exempel på att det är möjligt att mötas, umgås och bygga upp solidaritet och respekt mellan människor från vitt skilda sociala och kulturella miljöer. Detta är erfarenheter och kunskaper om integrationens villkor och möjligheter som är av stort värde för hela det svenska samhället.

Ett viktigt steg i processen att skapa en svensk katolsk identitet var den stiftssynod som Hubertus Brandenburg (stiftsbiskop 1977–1998) sammankallade 1995. Efter ett par år av förberedelsearbete i församlingar, nationella grupper, ordnar och stiftsorgan träffades 120 delegater i Vadstena för att utforma riktlinjer för den fortsatta utvecklingen av det katolska stiftet. Inbjudna representanter för andra kyrkor och samfund i Sverige deltog också och gav sina bidrag till processen. Synodens slutdokument är fortfarande en källa till inspiration för arbetet att utveckla stiftet och den katolska rösten i svenskt samhälle och kulturliv. Under bis-kop Brandenburgs tid blev den katolska närvaron också mer synlig i de svenska städerna när källarlokaler och andra provisorier ersattes med moderna nybyggda kyrkor för de expanderande församlingarna. Ett bevis för att stiftet slutligen blivit svenskt fick kyrkan när påven 1998 utnämnde Anders Arborelius till stiftets biskop, den förste svensken på den posten efter reformationen.

Ett tecken på att inställningen till den katolska kyrkan i det svenska samhället genomgått en radikal förändring var upprättandet av diplomatiska förbindelser mellan Sverige och den Heliga stolen, något som föreföll helt otänkbart när stiftet grundades. Millennieskiftets nya religionslagstiftning har gett den katolska kyrkan fullt erkännande som en del av det svenska samhället, något som t.o.m. öppnade möjligheten att med statlig hjälp samla in kyrkoavgiften från medlemmarna. Idag betraktas det som självklart att den katolska rösten får göra sig hörd som en bland alla andra remissinstanser när det svenska samhällets framtid utformas.

Misstron vändes i samarbete

Under de gångna 50 åren har den ekumeniska utvecklingen varit dramatisk, både vad gäller den katolska inställningen till dessa frågor och andra kristnas inställning till katoliker. 1953 var det fortfarande förbjudet för en katolik att delta i gudstjänst eller be tillsammans med icke-katoliker. Och många frikyrkliga betraktade katoliker närmast som avgudadyrkare (påven och Maria). Med Andra Vatikankonciliet öppnade sig den katolska kyrkan på ett nytt sätt mot omvärlden och mot andra kristna efter de låsta positioner som intagits i samband med reformation och motreformation. En av de ”ekumeniska observatörerna” vid konciliet var för övrigt biskop Sven Silén i Västerås. Han spelade en framträdande roll på själva konciliet och blev också en brobyggare i den svenska kristenheten. De rapporter från konciliet som bl.a. Gunnel Vallquist förmedlade bidrog till att öka kunskapen om och förändra attityderna till den katolska kyrkan bland svensk allmänhet. I någon mån kan även en av Signums föregångare, KIT (Katolsk Informationstjänst), ha bidragit i denna process. KIT startades 1963 för att förse svenska massmedier med information om och kommentarer till katolska förhållanden, i första hand om det som hände på konciliet.

En annan milstolpe i det ekumeniska närmandet mellan kyrkorna i Sverige var det internationella ekumeniska mötet i Uppsala 1968 där det katolska stiftet deltog aktivt. Det följdes sedan upp med kristna riksmöten, det första 1972. Också vid dessa arrangemang har den katolska kyrkan varit starkt engagerad. Ett definitivt genombrott i de ekumeniska relationerna kom i och med påven Johannes Paulus II:s Sverigebesök år 1989. Den entusiasm och värme med vilken han bemöttes i alla läger var ett bevis för att den utbredda katolikskräcken från stiftets första årtionden var ett minne blott. Sedan dess är svenska icke-katolska kyrkoledares besök i Vatikanen, liksom påvliga delegaters närvaro vid svensk-kyrkliga arrangemang, en del i den fortgående ekumeniska dialogen, nu senast manifesterat i samband med Birgittafirandet i Rom och i Vadstena. En bidragande orsak till den snabba förändringen av inställningen till den katolska kyrkan i det svenska samhället har naturligtvis varit sekulariseringen som generellt minskat fokuseringen på gamla motsättningar i religiösa frågor.

Idag är den katolska kyrkan i Sverige en erkänd och respekterad del av svensk kristenhet med medlemskap i Sveriges Kristna Råd och i lokala ekumeniska råd. Den katolska traditionen har tillfört en tidigare föga känd och beaktad dimension till det teologiska tänkandet och samtalet i offentlig svensk debatt. Kunskaperna om och respekten för särarten i skilda kyrkliga traditioner har ökat i alla läger, inte minst som en följd av diskussionerna i de ekumeniska samtalsgrupper som penetrerat innebörden av olika teologiska ställningstaganden. Den andliga förnyelse i svenskt religiöst liv som kommit i och med det ökade intresset för mystik och meditation hade knappast varit möjlig utan det katolska inflytandet. Samtidigt har samarbetet mellan kyrkorna i olika sociala och politiska frågor växt såväl på nationellt som på lokalt plan. Visst finns mycket kvar av det som en gång splittrade kyrkan, men insikten om de kristnas ansvar för enheten i en alltmer sekulariserad värld är gemensam. Misstro och fördömanden har på ett halvsekel bytts i respekt och ömsesidig vänskap och i medvetandet om de kristnas gemensamma ansvar för världens framtid.

Fortsatta utmaningar

Ingen vet vad framtiden bär i sitt sköte. Den katolska kyrkan i Sverige anser sig emellertid ha väsentliga bidrag att tillföra det svenska samhället och den svenska kristenheten. Erfarenheten att leva i ett multietniskt och multikulturellt sammanhang kan i hög grad bidra till att man kan finna lösningar på de etniska, kulturella och religiösa spänningar och på den diskriminering som är ett påtagligt problem i dagens svenska samhälle. Den katolska socialläran är en källa till inspiration i socialt och politiskt arbete och tänkande som borde vara av värde även för andra än katoliker, särskilt i en tid när människans frihet och människovärde hotas av kommersiella, ideologiska och politiska krafter. Den sociala kongress som stiftet arrangerade 2001 kommer förhoppningsvis att leda till ökat politiskt och socialt engagemang och ökat ansvarstagande för den svenska samhällsutvecklingen från enskilda katoliker och grupper.

Det katolska bidraget till svensk kultur och andlighet är idag betydande. Svenska katolska författare har länge hört till de mest uppmärksammade. Det gäller inte minst teologisk och andlig litteratur där karmeliten Wilfrid Stinissen är den mest läste författaren i Norden. Det är angeläget för kyrkan att vidareutveckla en svensk/nordisk katolsk spiritualitet som kan lämna sitt bidrag till utvecklingen av världskyrkan, baserad på svenska värderingar och svensk kulturtradition. Det är därför viktigt att den katolska kyrkan i Sverige blir mer självförsörjande vad gäller personal (och pengar). Inte så att det inte behövs utländska präster, systrar och bröder i den mångnationella katolska kyrkan i Sverige. Men ska stiftet kunna utveckla sitt ansvarstagande i det svenska samhället och världskyrkan krävs att andelen svenskfödda präster och ordenssystrar/bröder ökar.

De gångna 50 årens historia visar hur sammanvävd den svenska verkligheten redan är med det globala skeendet. Den fortgående globaliseringen kommer att göra oss än mer beroende och påverkade av vår omvärld. Hoten och utmaningarna inför framtiden är många: fattigdom, ofrihet, terror och uppgivenhet är fortfarande verkligheten för en majoritet av världens befolkning. Men möjligheterna är också många. Den katolska kyrkan i Sverige har genom sitt globala nätverk ett ansvar och en uppgift att bidra till en positiv utveckling av det svenska samhället som gagnar alla människor och inte bara svenska intressen. Det är en profetisk uppgift där kyrkan måste fortsätta att bekämpa ondskan, ingjuta hopp och ge de svaga och utsatta en röst. Det är en uppgift som kräver samverkan med alla människor av god vilja för att försvara fred, rättvisa och frihet.