Humanistisk mångfald – Europas livsluft

Den europeiska unionen har hittills visat sig framgångsrik genom att ge förutsättningar för fred och stabilitet i Europa. Grunden för den europeiska integrationen lades på ett vist sätt i den mycket materiellt orienterade kol- och stålunionen. Frågor av materiell art har hela tiden stått i fokus inom unionen, även om jakten på ”Europas själ” ständigt och på olika sätt aktualiserats i gemenskapen. Det materiella perspektivet har också varit vägledande för EU:s forskningspolitik – och är så fortfarande.

Unionens forskningspolitik är extremt mission-oriented, som det heter med den egna terminologin. Tillämpad forskning i samarbete med industrin innebär att så gott som alla forskningsmiljarder hamnar hos teknik, naturvetenskap och medicin. Humanister och de flesta samhällsvetare göre sig inte besvär med några ansökningar om forskningsanslag.

Nu när vi inom unionen står inför den av Sverige prioriterade utvidgningen österut har fenomenen kultur och forskning mer än någonsin kommit att lyftas fram såsom givna förutsättningar för att göra denna utveckling lyckosam. Europa måste bli något annat än Västeuropa. Europa måste börja att ”andas med sina båda lungor”, som en av de främsta företrädarna för en sådan integration – Johannes Paulus II – uttryckte det redan på 1980-talet. Öst-, Sydöst- och Mellaneuropas kultur- och samhällserfarenheter kan inte utplånas i en integration. De måste ingå en fruktbar symbios med den västeuropeiska kulturen för att den gemensamma utvecklingen i framtiden skall bli både stabil och hållbar. Dessa delar av Europa kan och bör inte mentalt emigrera till väst. Då lär vi förr eller senare få se ett kraftfullt bakslag av samma karaktär som vi nu och då anar oss till av rapporteringen från Ryssland.

Naturvetenskaperna (science) fungerar förhållandevis enhetligt och oberoende av kontexten i sin verksamhet. Medicinska studier har likartade förutsättningar oavsett om de bedrivs i Amsterdam eller Sofia. Att skapa samarbete olika länder emellan inom dessa vetenskaper förefaller förhållandevis lätt och fruktbara resultat kan visas på många håll. Om unionen satsar på dessa vetenskaper kan de bidra till att göra Europa mer enhetligt, vilket är gott och väl.

Humaniora och samhällsvetenskap är där-emot vetenskaper som i större utsträckning är beroende av sin kontext. Inom dessa vetenskaper frodas också i större utsträckning olika teorier och metoder beträffande studiet av ett visst fenomen. Om unionen satsade på dessa vetenskaper, skulle mångfalden och variationen inom det europeiska samarbetet kunna befrämjas, liksom även möjligheten att växa samman i Europa.

”Varken Sigmund Freud eller Marc Bloch skulle ha den ringaste chans att erhålla forskningsmedel från Bryssel.” Detta uttalande från den tidigare franske forskningsministern Roger-Gérard Schwartzenberg fokuserar problemen med den förhandenvarande forskningspolitiken inom unionen. Förhoppningsvis skulle de nya intellektuella och vetenskapliga traditionerna från kandidatländerna kunna bli en hälsosam kritisk röst inom ett EU, som understundom ter sig väl monolitiskt, och dessutom medföra rikliga tillfällen till tankeutbyte och inte enbart tankeexport.

Vad görs då för att komma vidare i utvecklingen av den gemensamma europeiska forskningspolitiken? I januari år 2000 framlades ett förslag om att skapa en så kallad European Research Area (ERA) av den europeiska Kommissionen – initierat av kommissionären Philippe Busquin. Detta förslag intogs senare samma år i den betydelsefulla Lissabonöverenskommelsen. Dess grundläggande principdeklaration går ut på att skapa förutsättningar för att ytterligare undanröja hindren för en europeisering av medlemsstaternas forskning och på så sätt skapa ”the most competitive and dynamic knowledge-based economy in the world”.

Ett initiativ som tagits för att konkretisera dessa stora och vackra ord kommer faktiskt från Sverige. En rad vetenskapliga akademier, fonder och statliga råd inrättade för ett drygt år sedan den effektiva lobbygruppen Swedish Committee for a New European Research Policy (jfr www.cnerp.kva.se) som lyckats med konststycket att föra fram frågan om bildandet av ett europeiskt forskningsråd inom ramen för EU (European Research Council) till diskussion på den europeiska arenan. Denna idé har snabbt vunnit godkännande på högsta europeiska nivå i Ministerrådet och just nu arbetar en expertkommitté – med professor Dan Brändström (Riksbankens Jubileumsfond) som sekreterare – med att lotsa fram idén politiskt och knäsätta den i alla de EU-organ som berörs.

Vad vill man då åstadkomma med detta? Framför allt understryks förstås nödvändigheten av att tillföra nya resurser för forskningen, men också att allokera om resurser. Här sneglas förstås på den jättelika koloss på lerfötter som EU:s jordbruksstöd utgör. Andra perspektiv är förstås europeiseringen, ökad forskarstyrning, stöd till länder med svagare utvecklad forskning samt en breddning av EU:s forskningsstöd till alla områden. För den som vill följa den snabba processen inom detta spännande fält kan bland annat följande hemsidor rekommenderas: www.ercexpertgroup.org och www.esf.org.

Man kan beklaga att unionens forskningspolitik hittills har haft svårt att erkänna vår kontinents kulturella och sociala arv fullt ut. Som EU-tillskyndare skulle man vilja förespråka stora satsningar på humanvetenskaperna. Med hjälp av dem kan olika delar av Europa bindas samman i projekt och institutioner, där de kulturella förståelsehorisonterna kunde konfronteras, omformas och till dels smälta samman – och även kunna göras nyttiga och lämpade för politiska och kyrkliga syften. Inte minst torde de ekumeniska strävandena vara betjänta av en sådan utveckling.

För att den europeiska enheten inte skall resultera i uniformitet utan i pluriformitet måste en satsning på humanvetenskaperna komma till stånd. Splittringens positiva motsats heter mångfald. Europa behöver andas med båda, ja med alla sina andliga och kulturella lungor för att integrationen skall fungera. Kanske är det i mötet med det övriga Europa som ett Västeuropa med dess kyrkor kan finna den själ, som det så osäkert och förvirrat ropat efter.